Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 31 aug. 1929 - Lättmetallen beryllium, av Erik Hallström - Transatlantisk trådlös telegrafi med korta våglängder, av Hans Rukop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
443
metallen lämna legeringar med alldeles särskilda
egenskaper, har man, trots det höga priset, att förutse en
snabb utveckling av den nya industrien. Tyskland är
sålunda redan uppe i en produktion av 1 000 kg beryllium
per år.
Erik Hullström.
TRANSATLANTISK
TRÅDLÖS TELEGRAFI MED
KORTA VÅGLÄNGDER.
Av professor Hans Rukop, Köln,
"Den sten, som murarna hava förkastat, se,
den har blivit en hörnsten."
Dessa ord skulle man kunna använda som motto till
kapitlet "Korta våglängder" i den trådlösa telegrafien.
Nu för tiden arbeta de viktigaste transatlantiska
trådlösa telegrafiska förbindelserna på de största i världen
förekommande avstånden uteslutande med våglängder
mellan 10 och 45 m, ett faktum, som för fem år sedan
skulle hava förefallit varje fackman löjligt. Den stora
upptäckten skedde därigenom, att dessa enligt den
allmänna meningen för tekniskt bruk odugliga våglängder,
i Förenta staterna lämnades till radioamatörernas fria
disposition. Men det visade sig, att en amerikansk
ut-sändare på några få watt med en våglängd under 100 m
kunde uppfattas i Europa och denna upptäckt gjordes
rätt allmänt, så att man kan icke angiva någon särskild
person som upptäckare av detta förhållande.
Förklaringen till det s. k. kortvågfenomenet ligger i
befintligheten av heavisideskiktet, en zon i atmosfären,
omkring 100 km utanför jordytan. Tillvaron av denna
zon, som O. Heaviside redan för flera år sedan antog
förefinnas och som uppstår genom ionisering,
förorsakad av de ultravioletta strålarna i solljuset, kunde man
bevisa först genom kortvågfenomenet, och den erhöll
samtidigt mycket stor betydelse i tekniskt hänseende.
Särskilda experiment för fastställande av den höjd, på
vilken heavisideskiktet befinner sig, gjordes,
huvudsakligen av engelska och amerikanska forskare. Dessa
utsände medelst en antenn korta signaler med högfrekvent
ström, så att dessa dels fortplantade sig längs
jordytan, dels reflekterades mot heavisideskiktet. Mottagaren
erhöll var och en av dessa signaler två gånger och på
grund av tidsskillnaden mellan dessa beräknades
heavisideskiktets höjd till omkring 100 km.
På stora avstånd kunna endast de signaler uppfattas,
som reflekteras mot heavisideskiktet. Emedan de
elektriska vågorna ofta reflekteras mot heavisideskiktet på
ett så stort avstånd från utsändaren, att de vågor, som
fortplanta sig utefter jordens yta, där icke kunna
uppfattas, uppkommer en död zon, i vilken’ varken de
direkta elektriska vågorna eller de reflekterade kunna
uppfattas, ett tydligt bevis för att en reflektion
verkligen äger rum.
Flera mer eller mindre lyckade försök hava gjorts att
genom beräkning fastställa förloppet vid detta fenomen,
men först den av H. Lassen och K. Förstekling
uppställda teorien kan anses lämna en fullständig lösning
av problemet. Enligt denna är det endast elektriska
strålar med våglängder inom ett visst, omkring två
oktaver omfattande område, som vid sin gång genom
atmosfären intränga så långt i heavisideskiktet, att de
genom brytning återvända till jorden.
Strålarnas gång kan man beräkna på grund av den
elektromagnetiska fortplantningslagen för strålar i ett
ledande ämne, dvs. ett ämne med komplex brytnings-
index. De av de så beskaffade strålarna, som hava den
kortaste våglängden, måste sålunda utgå ungefär
tangentiellt från jordytan och även återkomma i tangentens
riktning och strålarna med den största våglängden utgå och
återkomma ungefär vinkelrätt mot jordytan. Det visade
sig vid experimentet, att våglängdsområdet vid dagsljus
är ett annat än på natten och att dagsområdets kortaste
våglängd är omkring 10 m, men nattområdets omkring
20 m. De på grund härav beräknade största
våglängderna bliva för dagområdet omkring 50 m och för
nattområdet omkring 100 m, vilket också överensstämmer
med erfarenheten. De olika våglängderna inom området
äro ej lika användbara, utan det har visat sig, att de
bästa resultaten uppnåtts med de kortare våglängderna.
Detta beror på absorptionen, som teoretiskt kan påvisas
vara proportionell mot våglängdens kvadrat, vilket
också överensstämmer med erfarenheten. Den trådlösa
telegrafien använder därför allmänt på dagarna omkring
15 m våglängd och på nätterna 25 m våglängd.
En mycket intressant företeelse har
Transradiosäll-skapet i Nauen-Geltow konstaterat, nämligen tredubbel
mottagning av signaler avsända från Rio de Janeiro på
dagen. Den första mottagningen var den normala
(omkring 10 000 km väg), den andra signalen hade gått runt
jorden en gång (omkring 50 000 km väg) och den tredje
hade gått två gånger runt jorden (omkring 90 000 km
väg). Absorptionen är så obetydlig, att amplituden efter
en tillryggalagd väg av 80 000 km ännu uppgår till
omkring 10 %.
Genom kortvågfenomenet kan man på grund av
brytningsindex, ioniseringen, absorptionen m. m. få reda på
de fysikaliska konstanterna för den del av atmosfären,
som är belägen på stor höjd över jorden (omkring 100
km), vilket man hittills ej haft.
Dessa visa, att den allmänt använda formeln för
höjdmätning med barometer, formeln för strålars brytning
osv. icke utan vidare få genom extrapolering tillämpas
på så stora höjder.
Kortvågstekniken har åstadkommit en genomgripande
förändring i den transatlantiska trådlösa telegrafiens
arbetssätt och apparatutrustning. Särskilt må nämnas, att
sändaren försetts med en anordning för reglering av
frekvensen medelst piëzoelektrisk kvarts, med
frekvensfördubbling och 6 à 7 stegs effektstegring till omkring
20 kW effekt i antennen genom användande av
vattenkylda metallsändarerör. Lika anmärkningsvärt är, att
sändarne försetts med anordningar för att sända i en
viss riktning antingen genom användande av konkava
speglar eller en plan utsändningsyta. Enligt vad
Tele-funken-Gesellschaft påvisat, är en vågrätt liggande
elektrisk vektor lämpligast både för sändning och
mottagning. Därför äro de med strålningsplan försedda
sändarna för de viktigare förbindelserna, i Nauen utförda
på detta sätt.
Vid användning av korta vågor förekomma vid
mottagningsstationen oregelbundna minskningar i
intensiteten, som verka störande. Dessa kan man komma ifrån
genom att kombinera antenner på stora avstånd från
varandra eller genom ändamålsenliga
utjämningskopplingar.
Med en anläggning för korta vågor med alla dessa
förbättringar kan man på hur stora avstånd som helst
erhålla en avsändnings- och mottagningshastighet av 120
ord pr minut, dvs. 30 morsetecken pr sekund under
20—22 timmar på dygnet. Särskilt erhåller
nyhetsförmedlingen, bildtelegrafien och televisionen genom
kortvågsfenomenet en likaså oväntad som värdefull hjälp,
en verklig "deus ex machina". (Är 1927 utfördes av
Telefunken och Transradio en mycket lyckad, numera
världsberömd serie bildtelegrafiförsök mellan Nauen, Buenos
Aires och Rio de Janeiro.
De korta vågorna äro f. n. den transatlantiska trådlösa
telegrafiens enda verkligt användbara hjälpmedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
