Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 38. 21 sept. 1929 - Karteller och andra centraliseringssträvanden inom svensk industri, av N. P. Mathiasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
TEKNISK TIDSKRI F T
24 aug. 1929
i gång produktionen 1884, tillverkades årligen ca
1 000 tons sulfitmassa; i dag är den 16 ggr så stor.
Den framgång Sillerud hade de närmaste åren efter
grundandet lockade snart fram konkurrerande
företag, och härmed följde en prisökning för råvaran,
massaveden, vilket började högst betydligt decimera
Billerudsbolagets vinstmöjligheter. Fabriksledningen
började då så småningom komma underfund med
nödvändigheten av att skaffa sig en ordnad tillförsel av
råvara. Detta kunde endast ske genom skogsinköp
och det var då som inköpen av skogsegendomar etc.
påbörjades. Nu äro, som sagt, 12 bruk inom Västra
Värmland samlade under en och samma ledning.
Genom dessa successiva sammanslagningar har
nettovärdet av de amalgamerade brukens
industriproduktion ökats från 4,3 millioner år 1913 till nära 25
millioner kronor år 1927, således en vacker
utveckling.
Utvecklingen belyses även genom ett diagram som
utvisar rörelsens avkastning i % av bolagets egna
kapital.
Sockerbolaget.
Jag tar därefter ett annat mycket intressant
exempel, nämligen Svenska sockerfabriks a.-b.
Sockerindustriens historia i Sverige går långt
tillbaka i tiden. I slutet av 1880-talet var den inhemska
betproduktionen ganska obetydlig. Antalet
råsocker-fabriker var blott 4 st., och råsockerproduktionen
rörde sig om ca. 10 000 tons per år. Så småningom
byggdes den ena råsockerfabriken efter den andra,
och likaså blevo de befintliga raffinaderierna
utvidgade och nya anlades.
Under det att sålunda en. stark utveckling ägde
rum, föreföll det ibland som om sockerindustrien
stundom trycktes av överproduktion. Man började
redan på 1890-talet verka för ett avtal
råsocker-fabrikerna emellan i syfte att få ett bestämt betpris.
Man sökte sedan få denna första kartell utvidgad till en
produktionskartell, varigenom råsockerproduktionen
kunde begränsas i händelse av för stor
överproduktion, men detta försök gick om intet, Här, som i
så många andra fall. visade det sig, att s. k.
tillfälliga karteller ibland leda till avbrott i samarbetet
och ny konkurrens, enär de icke alltid fylla måttet
av en rättvis fördelning av de fördelar, kartellen
avsett att kunna uppnå för sina medlemmar.
Ibland kunna dock tillfälliga karteller leda till en
fastare organisation, och 1907 tycktes detta vara
förhållandet beträffande sockerfabrikerna i Sverige. Ett
bolag kom då till stånd, sedan man i förväg enats
om sättet för värdering av landets fabriker, och det
hela slutade med att bolaget — kallat Svenska
sockerfabriks a.-b. — bildades med ett aktiekapital av
135 000 000 kronor.
Då jag åren 1920—21 satt som medlem av
trust-lagstiftningskommittén, vars uppgift var att avgiva
förslag till en provisorisk lagstiftning rörande
undersökning och kontroll över truster och andra
mono-polistiska sammanslutningar inom produktion, handel
och transportväsende, blev den s. k. sockertrusten
föremål för en grundlig undersökning. Vad man från
vänsterpolitiskt håll mest intresserade sig för var det
stora aktiekapital, som blivit en följd av fusionen.
Mindre intresse tilldrog sig det gagn industrien
under en enhetlig fast ledning — med bibehållen pris-
politik på raffinadsocker — kunde skänka sina
aktieägare, anställda och landets konsumenter. Även om
jag icke precis gillar tillvägagångssättet vid
bolags-bildningen, dvs. att man som lockbete för att få alla
med i fusionen tillämpade ett väl starkt
värderings-pris för fabrikerna, vilket man ju kunde göra, då
likviden skulle erläggas med aktier i ett centralbolag,
så måste jag dock erkänna, att sockerbolagets
tillkomst satt ordning på sockerhandeln i Sverige. Jag
behöver bara nämna, att den koncentration av
sockerindustrien, som skedde genom Svenska sockerfabriks
a,-b:s bildande hösten 1907, då det nya bolaget från
18 gamla bolag övertog 17 råsockerfabriker (1908
tillkom ytterligare 1), 3 saftstationer och 9 raffinaderier,
medförde som direkt följd en rad av mycket
kraftigare nedpressningar av sockertullen, än som annars
kunnat genomföras utan ödesdigra följder för
industrien. Tullsänkningarna skedde under tiden 1909—
1916 och omfattade inalles 7 öre per kg raffinad.
Detta motsvarar 7 000 000 kronor för varje 100 000
ton i landet framställd raffinad, och då bolagets
normala inhemska produktion — om man under senare
årens växlande betarealer kan tala om normal
produktion — kan sägas vara 140—150 000 tons, inses
vilka krav dessa tullsänkningar ställt på industrien.
Efter kriget har det effektiva tullskyddet genom
penningvärdets fall dessutom ytterligare vederfarits
en betydlig indirekt minskning, vartill kommer, att
arbetslönerna oerhört drivits i höjden, särskilt vid
8-timmarslagens införande och med dem. fastän i
mindre takt, lönerna till tjänstemän och andra
anställda; vidare att förnödenheter av alla slag gått
upp i pris, under det att det effektiva sockerpriset i
dag ligger ca. 5 öre lägre än 1907, då bolaget
bildades. Endast genom ett intensivt utnyttjande av
koncentrationens alla fördelar har det varit möjligt
för industrien att under sådana förhållanden existera.
Beträffande sockerindustrien har således huvudparten
av de fördelar, som koncentrationen medförde, genom
de direkta och indirekta tullsänkningarna
överflyttats från bolaget till konsumenterna.
Om man så frågar, har sockerindustrien haft
fördelar av koncentrationen, inåste man naturligtvis
ändock obetingat svara ja, i ty att endast
koncentrationens fördelar gjort det möjligt för industrien icke
endast att hålla huvudet över vattnet i den
hårda internationella konkurrensens virvlar, utan
att konsolidera sig på ett sätt, som annars varit
otänkbart.
Att närmare ingå på de fördelar, som
koncentrationen medfört för sockerindustrien, skulle föra för
långt. Det är emellertid utan vidare klart, av vilken
utomordentlig betydelse det måste vara för en sådan
industri som denna att kunna sammanföra och
gemensamt bearbeta de tekniska erfarenheterna från ett så
stort antal fabriker. Jag har tidigare nämnt det
antal fabriker, som på sin tid övertogs av sockerbolaget,
och vill tillägga, att 5 raffinaderier och 1 saftstation
nedlagts ocli 1 saftstation nybyggts, varför bolaget
f. ii. äger 18 råsockerfabriker, 3 saftstationer och 4
raffinaderier.
Ett annat område, där koncentrationens fördelar
icke minst gjort sig gällande, är
försäljningsorganisationen. Ett sammanförande av så gott som hela den
svenska sockerproduktionen på en hand möjliggjorde
en fullkomlig omläggning av det gamla kreditsyste-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
