Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 28 sept. 1929 - Karteller och andra centraliseringssträvanden inom svensk industri (forts.), av N. P. Mathiasson - Teori för uppmätning av färger, av Wilhelm Ostwald - Notiser - Precision och automobiltillverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
485
och måste finnas, om ej företagareandan skall dö;
intresset för tillverkningskostnadernas nedbringande
uppmuntras genom stordrift; den kommersiella,
administrativa och tekniska utvecklingen starkt befrämjas
i trustatmosfären.
Ett nytt koncentrat av denna tankegång äro följande
åtta teser: reglerad resp. koncentrerad verksamhet
medför per varuenhet minskade kostnader för
administration, försäljning och tillverkning; minskade
kostnader motsvaras av ökad avkastning; ökad
avkastning möjliggör ökad kapitalbildning; ökad
kapitalbildning framkallar ökad företagsamhet; ökad
företagsamhet medför ökad efterfrågan på arbetskraft;
ökad efterfrågan på arbetskraft innebär ökad
levnadsstandard; ökad levnadsstandard alstrar ökad
konsumtion; ökad konsumtion skapar ökad produktion och
mera arbete åt kommande släkten.
Om vi praktiskt realisera denna tankegång, behöva
vi ej befara, att det gamla beprövade systemet
kapitalismen inom den närmaste tiden skall bli utbytt mot
en lång mörk period med det i praktiken föga
prövade systemet kommunismen.
TEORI FÖR UPPMÄTNING AV FÄRGER.1
Av professor WILHELM OSTWALD, Gross-Bothen.
Färgläran har hittills varit ett till omfattning och
innehåll föga känt område, som icke blivit systematiskt
ordnat. Man har icke haft möjlighet att giva de olika
färgerna sådana beteckningar, att de därigenom blivit
fullt definierade och att man med ledning av
beteckningarna kunnat påvisa två färgers likhet eller
framställa en färg av ett visst önskat utseende. Till följd
härav har ej heller någon verklig färgkultur kunnat
uppstå. Visserligen har det funnits en och annan konstnär
med särskilt utvecklat sinne för färger, men dessa hava
icke haft något medel att uttrycka och till andra
meddela sina kunskaper, vilket är en nödvändig
förutsättning för all kultur.
Orsaken liar varit, att man ej känt till färgernas
grundelement och därför varken kunnat definiera dem
eller mäta dem. För närvarande känner man emellertid
till färgelementen. Varje färg består av tre delar:
grundfärg v, vitt w och svart s, som äro förbundna med
varandra enligt ekvationen v -|- w + s = 1. Grundfärgerna
äro exempelvis gult, rött, blått och grönt utan någon
inblandning av vitt och svart. Grundfärgerna kunna som ’
bekant ordnas i en färgskala, som dock ej, som man
hittills antagit, innehåller sex färger, utan åtta, nämligen
gult, orange, rött, violett, ultramarinblått, isblått,
sjö-grönt, lövgrönt.
Man kan påvisa en metod för mätning av färgerna
vitt, grått och svart och att denna metod till sina
principer nära överensstämmer med principerna för mätning
av längder, vikter osv. Ändpunkterna vitt och svart
kunna definieras medelst absoluta mått och för
indelning erhålles en logaritmiskt avtagande måttskala, så
att de mängder vitt, som ingår i två på samma inbördes
avstånd belägna färger stå i konstant förhållande till
varandra. Detta blir en tillämpning av Weber-Fechners
psykofysiska grundlag på färgförnimmelsernas område.
Även för färgernas ordning i färgskalan kan man
uppställa ett förklarande postulat, enligt vilket färgernas
indelning kan ske utan några villkorliga antaganden.
Därvid framgår, att man icke, såsom hittills allmänt
antagits, kan anse spektrums elementar-färger såsom
ur-fenomen i färgernas värld, utan de s. k. färghalvorna.
1 Efter ett föredrag hållet inför preussiska
vetenskapsakademien.
De förstnämnda förekomma aldrig i naturen utan blott
i optiska apparater, ögat har alltså under sin biologiska
utveckling aldrig haft möjlighet att aptera sig för att
uppfatta och särskilja dessa elementarfärger. Färgerna
i den oss omgivande naturen visa sig tvärtom alltid
bestå av blandningar av färgerna inom olika
våglängdsområden i spektrum. Rent gul färg visar sålunda i ett
spektroskop alla spektrums elementarfärger från rött till
blågrönt, under det att den kortvågiga delen av
spektrum helt och hållet är absorberad.
Därför är den gula färgen nästan lika ljusstark som
vitt (dess ljusstyrka är 0,o), under det den gula färgen
i spektrum endast har V20 av denna ljusstyrka. En
yta som endast återkastar spektralgult, skulle se
ungefär lika mörk ut som trycksvärta, ty denna återkastar
omkring V20 av ljuset.
En färghälft är summan av alla elementarfärger i
spektrum, som ligga mellan två komplementfärger.
Färgen hos ett sådant band motsvarar den i mitten liggande
våglängden. Färghälften uppstår därigenom, att alla
övriga spektrums elementarfärger, som ligga på andra
sidan samma gränser, fullständigt absorberas. Ligger
absorptionen i det gröna fältet, består färghälften av
spektrums bägge ändpartier, vilkas röda och violetta
elementarfärger blanda sig till purpurfärger, vilka icke
existera som homogena färger, men väl som likvärdiga
färger i färgskalan. Sålunda lämnar teorien om
färghälfterna den första förklaringen på, att enligt
erfarenheten alla färgtoner tillsammans bilda en sluten i sig
själv återvändande serie, under det att färgerna i
spektrum bilda en icke sluten serie, som har ett avbrott
beläget i purpurfärgen, beroende på det förhållandet, att
de våglängder, som äro synliga, sinsemellan bilda en
lineär serie med ett största och ett minsta slutvärde.
Teorien om färghälfterna förklarar också förekomsten
av komplementfärgerna och deras blandning till vitt. 1
den kontinuerliga serien av våglängder i spektrum kan
man icke finna någon förklaring därtill, att då man gått
igenom omkring två tredjedelar av spektrum man
påträffar en färg, som mest av alla färger skiljer sig från
den första, under det att om man fortsätter spektrum
igenom, man kommer till färger, som närma sig den
första. Och ännu mindre kan man giva något skäl till,
varför de bägge komplementfärgerna tillsammans bli
vitt. Med tillhjälp av teorien om färghälfterna kunna
de bägge fenomenen däremot lätt förklaras. I en given
färghälfts komplementfärg äro just de spektrums
elementarfärger till finnandes, som fattas i den förra och
omvänt. De utgöra alltså en naturlig motsats. Blandar
man bägge, så har man blandat spektrums alla synliga
elementarfärger, men denna blandning är just vad vi
kalla vitt.
NOTISER
Precision och automobiltillverkning utgjorde ämnet
vid ett föredrag som hölls av direktör C. E. Johansson
i Konserthusets lilla sal den 11 september 1929.
Föredraget, som arrangerats av Ford Motor Company
a.-b. övervars av ett stort antal inbjudna industri- och
motormän. Föredragshållaren presenterades för
auditoriet av överingenjör Axel Wahlberg, som i ett kortare
anförande redogjorde för direktör Johanssons
levnadshistoria och karriär. Härefter framträdde föredragshållaren
och redogjorde för precisionsmåttens oerhört stora
betydelse för industrien, och särskilt vid massfabrikation.
I anknytning härtill visades en film från Ford Motor
Company’s verkstäder för tillverkning av bilmotorer.
Talaren framhöll att denna "flytande" tillverkning till
stor del möjliggjorts genom införandet av de kända C.
E. Johanssons precisionsmåtten. Dessa som
utexperimenterats vid fabrikation av mausergevär i Eskilstuna, an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
