Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 9 nov. 1929 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586
TEKNISK TIDSKRIFT
2 sov. 1929
DET UTRIKESPOLITISKA KVARTALET
Av dr Rütger Essén.
Stockholm den 30 okt. 1929.
Den 26 augusti 1929 lyckades det äntligen att vid
skadeståndskonferensen i Haag få till stånd slutlig
överensstämmelse mellan de engelska och franska
ståndpunkterna i fråga om Young-planen och
Rhen-landsutrymningen. Det är för det nuvarande läget i
Europa synnerligen betecknande att den öppna
huvudmotsättningen numera icke längre stod mellan
Tyskland och segermakterna från världskriget utan
mellan Frankrike och England.
Det slutligt nådda resultatet hade föregåtts av en
lång och spännande utveckling.
Redan genom det den 26 september i fjol mellan
Stresemann, Briand och Chamberlain i Genève
träffade preliminära avtalet hade den förestående
nyreg-leringen av skadeståndsfrågan bestämt
sammankopplats med den av Tyskland allt ivrigare krävda
snabbare utrymningen av Rhenlandet. Redan sedan flera
år var det dessutom klart att skadeståndsfrågan icke
längre kunde skiljas från reglerandet av de
interallierade krigsskulderna. Genom Young-planen —
vars väsentliga innehåll refererats i föregående
kvartalsöversikt — hade detta samband direkt fastställts.
I bägge dessa hänseenden var det från Frankrikes
sida som de största svårigheterna för en uppgörelse
mötte. Här hade man ännu ej ratificerat de 1926
avslutade krigsskuldsavtalen med England och U. S. A.
Ej heller var man på alla håll beredd att acceptera
Young-planen som full valuta för
Rhenlandsutrym-ningen. Motviljan mot ett godkännande för flera
årtionden framåt av de tunga skuldlikviderna till.
England och U. S. A. var alltjämt — även om dessa
faktiskt skulle komma att bäras av Tyskland — mycket
stark i Frankrike, där man nu likaväl som tidigare
ansåg krigsskuldernas indrivande vara ett brott mot
krigsgemenskapen och ett underkännande av
Frankrikes offer i fråga om människoliv och territoriets
ödeläggelse. Och vad Rhenlandsockupationen
beträffar ansågs den ännu på vissa håll utgöra en
hörnsten för Frankrikes trygghet. De bestämmande
grupperna hade visserligen nu slutligt resignerat inför
kravet på besättningens hävande, men ännu vidhöll
man anspråket på ockupationens ersättande med
permanenta kontrollorgan i en eller annan form — något
som från tysk sida emellertid med största bestämdhet
vägrades.
Genomdrivandet av ratifikationen av
krigsskuldsavtalen blev Poincaré’s tillsvidare sista politiska
kraftprestation. Den var ingalunda den minsta.
Kampen i parlamentet blev mycket hård. Endast
med 8 rösters majoritet beslöt deputeradekammaren
i slutet av juli under starkt tryck från hotande
förfallodagar och inför Young-planens förestående
antagande att bifalla ratifikationen. Kort därefter lades
Poincaré ned på sjukbädden. Hans efterträdare blev
Briand, som jämte konseljpresidentens ställning även
bibehöll utrikesministerns portfölj. Förändringarna i
ministärens sammansättning voro för övrigt inga.
Inrikesministern Tardieu representerade förbindelsen
åt höger; de egentliga radikalerna och socialisterna
stodo alltjämt utanför.
Det var denna ministär Briand, som fick represen-
tera Frankrike vid den avgörande
skadeståndskonferensen i Haag i augusti, där den engelska
arbetarregeringen främst företräddes av finansministern
Snowden och den tyska regeringen som alltid av
utrikesministern Stresemann.
Förhandlingarna i Haag fingo ett dramatiskt
förlopp.
Young-planen var visserligen icke utarbetad av
be-fullmäktigade ombud för regeringarna men hade
givetvis tillkommit i närmaste samförstånd med de
stora makternas politiska ledning. Man väntade sig
därför i allmänhet ett rätt smärtfritt antagande av
planen vid Haag-konferensen. Emellertid hade i
England en stark opinion börjat kräva förändringar
till Englands förmån vid skadeståndsuppgörelsen.
Dessa synpunkter hade starkt fäste ej endast inom
arbetarpartiet utan även i city-kretsar. Snowden
hade dessutom tidigare gjort omisskännliga
uttalanden i denna riktning.
Vid konferensen sattes hårt mot hårt. I ordalag
som man i Frankrike icke på årtionden hört från
engelskt regeringshåll krävde Snowden att Englands
skadeståndsandel skulle upprätthållas vid den i
konferensen i Spa år 1920 avtalade procentsatsen i
fördelningen mellan de allierade. Detta innebar i
praktiken endast en överflyttning till Englands förmån av
48 millioner mark av skadeståndslikviden, och
utgjorde sålunda ej någon större rubbning av
Young-planen, även om beloppet skulle pålagts Tyskland.
Det brittiska kravet vidhölls emellertid med största
seghet och försvarades med hetsig skärpa. Man
rasade i Paris, men i London blev Snowden i nästan
alla läger en hjälte. Slutligen nåddes, delvis genom
tysk förmedling, dën slutliga kompromissen av den
26 augusti. De engelska kraven tillfredsställdes till
ungefär 75 procent, till någon ringa del på
Frankrikes och Italiens men huvudsakligen på de små
allierades och på Tysklands bekostnad. Därmed var
finansuppgörelsen klar.
I fråga om Rhenlandsockupationen bestämdes att
den "andra zonen" ■— vilken enligt fredstraktaten
skulle utrymmas den 10 januari 1930 — skulle
utrymmas före nyåret och den "tredje zonen" — vars
fredstraktattermin var den 10 januari 1935 — till
den 30 juni 1930 — allt givetvis under förutsättning
av konferensbeslutets ratifikation och påbörjade
genomförande från tysk sida. Det franska kravet
på en särskild ny kontrollkommission drogs tillbaka;
man nöjde sig med de redan enligt Locarno-avtalen
existerande organen.
Härmed har ett tydligt avgränsat skede i
efter-krigshistoriens europeiska utveckling nått sitt slut,
Vad som ernåtts i Haag är i själva verket slutstenen
i det verk som påbörjades i Locarno 1925;
Rhenlands-utrymningen är den logiska konsekvensen av de då
träffade avtalen, och skadeståndsfrågans nyreglering
innebär ytterligare en lättnad för Tyskland och ännu
en kraftig avskrivning av den ursprungliga
skadeståndsromantiken. Även Young-planen är emellertid
i detta hänseende helt visst icke en slutpunkt. Ingen
tror att dess cirka 60-åriga betalningsschema
verkligen skall komma att genomföras. Dess praktiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
