Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
teknisk tidskrift
13 april 1929
undersökningsmetoder erhållit den allra största
betydelse.
Främst bland dessa icke-magnetiska metoder stå
för närvarande utan tvivel de elektriska, åtminstone
nnder sådana förhållanden som råda i Fennoskandia.
Eftersom även de elektriska
malmletningsmeto-derna vila på jämförelsevis enkla fysikaliska
principer, som sedan länge varit kända för vetenskapen,
nämligen de olika mineralens och bergarternas
varierande ledningsförmåga för elektriciteten, är det
naturligt, att man redan tidigt skulle försöka att
nyttiggöra dessa principer för malmletningen.
För omkring 100 år tillbaka eller 1829 utförde F.
W. Fox i gruvor i Cornwall de första
undersökningarna över de av malmer orsakade elektriska
jordströmmarna. Dessa första elektriska
malmletnings-försök fortsattes under flera år och väckte mycket
uppseende på sin tid. Intressant är att lägga märke
till att de första elektriska malmletningsförsöken
utföras i Cornwall, som var den tidens största
sulfid-gruvcentrum (kopparkis, blyglans, arsenikkis),
medan den magnetiska malmletningen uppkommer på
1600-talet i Sverige, som var den tidens största
järnproducent. Experimentresultaten från
Cornwall-nndersökningarna blevo föremål för någon tids
diskussion. men ledde icke till något praktiskt resultat.
Utan betydelse blevo också de tillfälliga försök
som gjordes i Tyskland på 1840-talet.
År 1880 utförde amerikanen C. Barus experiment
för elektrisk malmletning medelst jordströmmar vid
Eureka i Nevada. Ehuru experimenten i och för sig
voro värdefulla och åtföljdes av en ingående
diskussion av malmletningens teori, ledde de dock ej fram
till någon verklig malmletning. Förmodligen får
orsaken härtill delvis sökas däruti att de trakter, där
experimenten företogos, med sina starkt oxiderade
och från dagen lätt igenkännliga malmutgåenden,
saknade förutsättningar för ett allmänt användande
av geoelektriska malmletningsmetoder.
År 1902 patenterade l. Daft och A. Williams
sin metod, den första som med någon framgång
använde applicerad växelström och telefon för
malmletning. Såsom förhållandena sedermera kommo att
utveckla sig, kan man nog säga, att härigenom
grunden lades för de moderna elektriska
malmlet-ningsmetoderna.
Bristen på lämpliga försöks- och
undersökningsobjekt skulle måhända även i detta fall liksom i do
tidigare, hava lett till att uppslaget sjunkit ned i
glömskans hav, om icke år 1906 på Järnkontorets
bekostnad och under ledning av Walfr. Petersson
och K. Wallin vissa försök med Daft och Williams
metod utförts, dels vid Kleva och Ädelfors, dels i
Bergslagen. Försöken ådagalade visserligen, att
metoden led av betydande brister, men voro ändock så
pass uppmuntrande att Petersson och Wallin kunde
rekommendera den till bergsmännens
uppmärksamhet.
Vid Sveriges geologiska undersökning fortsatte,-; år
1912 och 1913 experimenten och arbeten i fält med
samma metod, och sistnämnda år kommo härvid G.
Bergström och F. R. Tegengren fram till en
betydande förbättring (övergång till
ekvipotentialmät-ning), som avsevärt förminskade den subjektivitet
vid dess handhavande, som dittills varit en av dess
aiest framträdande brister. — På basis av de gjorda
rönen fortsattes sedan försöken vid Bergshögskolan
av dåvarande teknologen Hans Lundberg.
Först 1918 kom emellertid det avgörande
genombrottet för den svenska elektriska malmletningen. Då
upptäckte nämligen Harry Nathorst och Hans
Lundberg å ena sidan, samt — nära samtidigt och
oberoende — Gunnar Bergström och C. Bergholm å
den andra, linjeelektroderna, varigenom
förutsättningarna för ett framgångsrikt bruk i fält av
ekvi-potentialmetoden, eller metoden att studera
potentialen för i marken införd elektrisk ström, voro
skapade. Metoden har sedermera utvecklats i
instru-mentellt hänseende och framför allt med avseende
på dess användning i fält, men i princip var den
färdig 1918.
Metodens utveckling och exploatering bedrevs
genast från början energiskt av A.-b. Bergsbyrån, som
stod under närmaste ledning av Nathorst och där
Lundberg var den som huvudsakligen sysslade med
metodens utveckling och bruk i fält. För att
tillgodose behovet av samverkan med geologi
etablerades likaledes från början samarbete med Sveriges
geologiska undersökning, vilken institution jämväl,
på grund av överenskommelse med bolaget, under
flera år efter 1918 bedrev elektriska mätningar efter
ekvipotentialmetoden med egna arbetskrafter och
instrument.
Tack vare ovannämnda omständigheter anpassades
denna i elektriskt avseende så enkla metod
snabbt för de förhållanden som möta i
naturen. Till dess framgång bidrog, att vid denna tid
en mängd lärorika mätningsobjekt förefunnos i
Bergslagen och södra Sverige, ävensom att en av de
tidigaste mätuppgifterna var ett så tacksamt objekt
som Kristineberg inom Skelleftefältet.
Ungefär samtidigt med ovannämnda från Daft och
Williams impuls utgående arbeten i vårt land
utfördes i utlandet arbeten på utveckling av
malmletningsmetoder med användning av de elektriska
jordströmmarna i berggrunden. Fransmannen C.
Schlumberger och norrmannen C. Münster torde hava
inlagt de största förtjänsterna på detta område. De
av ifrågavarande och andra forskare åstadkomna
metoderna hava i flera fall bevisat sig användbara för
malmletning. De hunno emellertid icke ernå någon
mera erkänd praktisk betydelse, innan den Nathorst
—Lundbergska ekvipotentialmetoden genom sina
framgångar i fält redan befäst sin ställning.
Elektromagnetiska metoder, eller förfaringssätt
baserade på alstrandet av elektrisk ström i marken
samt undersökning av förändringar hos det
elektromagnetiska fältet, som förorsakades därav, försöktes
av flera forskare under de båda första årtiondena av
innevarande århundrade; särskilt ivrigt arbetade härpå
O. Trüstedt i Finland. Först genom de experiment
och teoretiska undersökningar som från och med 1921
och med understöd av dåvarande Centralgruppens
emissionsbolag och dess direktör O. Falkman utförts
av Karl Sundberg har emellertid elektrisk
prospek-ting efter denna väg lyckats. Även om flera
andra forskare (däribland Axel Lindblad)
medverkat till resultatet, är det dock framför allt Sundberg
som kan betecknas såsom den svenska
elektromagnetiska malmletningsmetodens egentliga upphovsman.
Att de svenska elektromagnetiska malmletnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
