Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
TEKNISK TIDSKRIFT
2 febr. 1929
söken som för beräkningarna, och innan detta kunde
ske måste följande tre frågor besvaras:
l:o) Vad mena vi med tillsats järnförluster?
2:o) Vad förorsakar dessa förluster?
3:o) Var uppträda dessa förluster?
Svaret på den första frågan efter
tillsatsjärnförlusternas definition är i viss mån godtyckligt. I det följande
betecknar jag såsom "normala förluster" alla förluster,
vilka uppstå på grund av järnets ommagnetisering med
den normala frekvensen. Den normala frekvensen är för
Är luftgapsfältet för övrigt homogent och induktionen på
båda sidor om spåröppningen lika med Bg, så sjunker
den mitt emot spåröppningen till
Bsl = Bg |
Då det emellertid för räkningarna är fördelaktigt att
ersätta den verkliga inskärningen med en triangel, ge
vi åt denna det något större djupet
Br 1 = -g- (By — B si)
Fig. 4.
tf
Fig. 2.
primärkretsen nätets periodtal, för sekundärkretsen
eftersläpningens periodtal. Enligt denna definition äro
sålunda alla förluster vid stillestånd "normala" förluster,
likgiltigt vad som förorsakar dessa förluster (till
exempel dålig plåtisolation) och likgiltigt på vilka ställen
dessa förluster uppträda.
Däremot betecknar jag såsom tillsatsjärnförluster alla
de järnförluster, som uppstå på grund av järnets
ommagnetisering med onormala, vanligtvis mycket höga
periodtal. Tillsatsjärnförluster uppträda därför endast
under gång. Men de kunna uppträda lika väl vid
tomgång som vid belastning. En del av de så definierade
tillsatsförlusterna uppmätas därför redan vid den
vanliga tomgångsmetoden.
Vi komma nu till den andra frågan: Vad är det, som
förorsakar dessa tillsatsförluster? Här är svaret entydigt.
Tillsatsförlusterna alstras genom fält med onormal
våglängd och onormalt periodtal, sålunda genom
luftgaps-fältets övertoner. Av dessa övertoner äro utan tvivel
tandfälten de starkaste och farligaste. Vi kunna därför i
huvudsak begränsa vår undersökning till dessa fält.
Av tandfält finnas två olika slag. Det första slaget
betecknar jag såsom spårslitsfält. Jag menar därmed
den inskärning (fig. 1), vilken åstadkommes i
luftgaps-fältets fördelningskurva mitt emot varje spåröppning.
r
Fig. 3 och 3 a.
= 1 -B»
(>-!)...........................M
Inskärningens bredd 2ffrlväxer såväl med spåröppningens
som med luftgapets storlek. ’Sammanhanget uttryckes
genom:
18 bnyx
2 ön =
jr* ö
di
.(lb)
där yi är den bekanta Carterska funktionen y’ — <p | ~ j
som återges i fig. 2.
Vad härvid användningen av index 1 eller 2 beträffar,
så betecknar jag alltid den inducerande delen, det
inducerande fältet och dess periodtal med index 1. Däremot
reserveras index 2 för den andra delen, 1 vilken
förlusterna alstras samt för dennas förluster.
Det andra slaget tandfält betecknar jag såsom
sågtandfält, emedan dess fördelning påminner om sågens
tänder. Hur detta fält definieras, klargöres bäst genom
fig. 3. Den visar amperevarvens fördelning i det
ögonblick, i vilket strömmen i en fas går genom noll.
Skillnaden mellan amperevarvens trappform och den
streckade trapetsformen ser ut som konturen på en såg. Den
alstrar ett luftgapsfält, vilket emellertid över
spåröppningen är mindre brant än sågtanden i fig. 3 och som
mer närmar sig det utseende fig. 3 a visar.
Tandens snedställning atl över spåröppningen
beräknas enligt metoden för konform avbildning. Resultatet är
öd = 2 bsl yi" sa 1,4 bsi:
•(2 a)
där yi" är den funktion av förhållandet ~ som fig. 4
visar, Genom denna snedställning minskas tandens höjd
från
»si
ai
Bn-^Ji
’Yl t........................^
(Ji ström per fas, n,i ledare per spår, ai antalet
parallella kretsar) till
<hi\
XzJ
B
H-ä)
Man tycker kanske hänsyntagandet till denna minskning
är onödig, emedan man betvivlar, att sädant
överhuvudtaget faller inom räkningarnas noggrannhetsgränser.
Men härpå kan svaras: Alla antaganden ha valts så
enkla som möjligt och inga finesser äro medtagna, som
icke genom jämförelsen med experiment visat sig vara
nödvändiga. Jag fann nämligen genomgående, att man
mycket lätt beräknade tillsatsförlusterna för stora, vil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
