Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70:
TEKNISK TIDSKRIFT
1 juni 1929
man en låg spänning, 5 à 25 voit. Som
lednings-material försöktes vanligt järn, aluminium och bly,
och det visade sig härvid, att endast det sistnämnda
var för ändamålet användbart. Dylika oisolerade
trådar, lagda direkt i jorden, giva visserligen den
billigaste tänkbara anläggningskostnaden under jord,
men det erfordras ovan jord dels transformatorer med
onormal sekundärspänning, icke användbara för
belysning i bostäder, bänkar eller växthus, dels
ledningar, kopplingar och manöverorgan för avsevärda
strömstyrkor och därför av betydande dimensioner,
dyrbara och svårskötta. Dessa olägenheter undvikas,
om standardspänning för belysning och kraft, 110 à
220 voit, användes.
Då det gäller användning av dessa högre
spänningar, måste vid värmetrådarnas montering i
bänken större vikt fästas vid att de spänningsförande
delarna skyddas mot oavsiktlig beröring ävensom att
avledningen till jord begränsas. Dessa krav kunna
tillgodoses därigenom, att de blanka värmetrådarna
införas i särskilda kanaler på ett sådant sätt, att de
icke komma i ledande förbindelse med jord, varjämte
trådarna förses med särskild isolering på de ställen,
där de icke äro på annat sätt skyddade för oavsiktlig
beröring. Ett annat sätt är att värmetråden utbildas
till en värmekabel, därigenom att tråden utmed hela
sin längd omgives med ett elektriskt isolerande skikt,
som eventuellt göres vattentätt eller skyddas genom
en vattentät mantel av exempelvis bly.
Den vattentäta kabeln skulle visserligen kunna
nedläggas direkt i drivbänks jorden, men i så fall
måste den utföras hållbar icke endast mot frätning av
jordsyror utan även mekaniskt hållbar med hänsyn
till den ofrånkomliga bearbetningen av bänk jorden,
och en dylik kabel har ännu icke kunnat framställas
till överkomligt pris. Med hänsyn härtill måste
ovan-• för kabeln inläggas en särskild skyddslist exempelvis
av trä eller lerrör enligt fig. 7, och det ligger då
nära till hands, att denna skyddslist utformas som en
kanal av lerrör, i vilken kabeln kan inläggas helt löst.
Fig. 7 c och d. Den kommer härigenom i mindre
intim beröring med jorden, varigenom risken för
kemisk inverkan på manteln väsentligt reduceras,
varjämte den betydande fördelen vinnes, att kabeln vid
behov kan utbytas, utan att växtligheten i bänken
behöver rubbas. Kostnaden för dylika lerrör är endast
c:a 10 öre pr m.
Vid den första försöksdriften i Sverige i februari
1926 användes en av talaren föreslagen värmekabel,
som närmare utformades och tillverkades av Sieverts
kabelverk, bestående av en nickelintråd omgiven av
ett lager spunnen asbest samt därutanför en mantel
av bly. Vid dessa försök, som utfördes i Hässelby,
lades kabeln direkt i bänk jorden. Med undantag för
några kablar, som redan vid nedläggningen voro fel-
6
Fig. 7. Kabeln skyddas mot mekanisk åverkan genom ett rör eller
en ränna av trä, tegel, eternit e. d.
Fig. 8. Värmekabel bestående av en isolerad och blymantlad
motstånds-tråd.
aktiga, visade sig kablarna hålla den ifrågavarande
spänningen 127 voit. Efter ett års drift i
försöksbänkarna upptogos dessa kablar och nedlades i
gurk-lister i växthus, där de användes i två säsonger. En
andra tillverkning av dylik kabel nedlades hösten
1926 dels i några försöksbänkar i övre Norrland, dels
vid Experimentalfältet. Ett flertal av dessa kablar
voro redan från början obrukbara på grund av
överslag mellan motståndstråden och blymanteln. Enligt
en undersökning utförd av Sieverts kabelverk visade
sig detta bero på att den använda asbesten var starkt
bemängd med serpentinkristaller, vilka efter
uppvärmning erhålla tillräckligt god ledningsförmåga för
att utbilda överslag. Det var alltså nödvändigt att
på något sätt förstärka den elektriska isolationen.
Det värmefördelande lagret av asbest bibehölls, men
mellan detta och blymanteln inlades ett lager oljat
papper som elektrisk isolering.
Dylika kablar till en längd av c:a 9 000 m nedlades
hösten 1926 vid den första storanläggningen i
Hässelby. Kablarna, som lades direkt i jorden med en
skyddsribba över, äro ännu i drift med undantag för
några enstaka längder, som blivit obrukbara genom
mekanisk åverkan. Av en i dagarna företagen okulär
besiktning har framgått, att blymanteln efter 2 år
icke nämnvärt förändrats genom frätning.
Vid försöken vid Experimentalfältet, där kablarna
nedbäddats direkt i jorden, visade det sig däremot,
att blymanteln under helt kort tid, c:a 3 veckor,
sönderfrättes. En spänningsmätning visade, att marken
därstädes genomflytes av starka vagabonderande
likströmmar. Spänningsfallet mellan två järnspett,
nedslagna i marken på ett inbördes avstånd av c:a 50 m,
var ej mindre än 0,25 voit, och kablarnas frätning var
tydligen beroende av elektrolys.
Även i Härnösand, Värnamo m. fi. samhällen med
svagt dimensionerade likströmsnät gjordes liknande
erfarenheter beträffande de vagabonderande
strömmarnas förstörande inverkan på blymanteln, till och
med då värmekabeln inlades helt löst i luftkanaler,
utbildade av lerrör eller järnrör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
