Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
TEKNISK TIDSKRIFT
7 sept. 1929
änger, att magnetlindningar för synkronmotorer, avsedda
att självstarta med öppen och icke uppdelad
magnetlindning, skola provas med 1 000 voit + 20 gånger nominella
magnetspänningen, min. 1 500 voit, max. 8 000 voit. Från
flera håll har påyrkats, att provspänningen i detta och
liknande fall, i stället skulle anges som funktion av den
växelspänning, som vid start induceras i lindningen, och
som ju innebär den fara, mot vilken man vill skydda sig.
Denna spänning uppmätes lätt, när maskinen är i vila,
och sedan kan man t. e. tillämpa regeln 2E + 1 OOO för att
bestämma en lämplig provspänning.
Den svenska kommittén försöker hävda, att
huvudregeln 2E + 1 OOO, med vissa modifikationer för stora
maskiner m. m., är fullt tillämplig för alla
maskinlind-ningar. Därmed vinnes såväl enkelhet som förnuftighet.
Vid mötet beslöts, att reglerna för beräkning av
provspänningen för magnetlindningar och matare skulle tagas
upp till förnyad diskussion, först i de nationella
kommittéerna och sedan i IEC. Det finns alltså utsikter till
en ändring av bestämmelserna i den av oss önskade
riktningen.
För transformatorer har den svenska kommittén
alltsedan Haagmötet år 1925 varmt förordat principen
"graderad isolation". Denna princip innebär, att
transformatorer, liksom andra högspänningsapparater, konstrueras
och provas enligt en viss serie standard-provspänningar.
Därigenom blir det möjligt att standardisera diverse
viktiga isolationsdetaljer och andra detaljer i
transformatorerna, vilket förenklar tillverkningen. Frågan hann icke
upptagas till behandling vid mötet i London, men vissa
förhållanden tyda på att våra strävanden i detta
hänseende börja bära frukt även utanför Sveriges gränser. I
de nya svenska transformatornormerna kommer
principen givetvis att tillämpas.
Som totalomdöme om London-mötet får jag säga, att
det varit en hälsosam och stimulerande dust mellan olika
meningar i för IEC:s normarbete viktiga frågor. Fastän
minst lika mycket gammalt rivits ned som byggts upp,
har dock vinsten blivit positiv. De svenska strävandena
hava i många punkter krönts med framgång, och vi
kunna med tillförsikt emotse förhandlingarnas
återupp-tagade nästa år i vårt eget land.
John Wennerberg.
Kommittén för ångturbiner.
Den 1 juli sammanträdde i London i Institution of
Civil Engineers internationella elektrotekniska
kommissionens rådgivande kommitté nr 5 för ångturbiner.
De, som tidigare deltagit i denna kommittés arbeten,
samlades säkerligen icke till detta sammanträde med allt
för stora förhoppningar om snabba resultat. När man
emellertid nu genomgår resultatet av det arbete, som
utfördes under de fem sammanträdesdagarna i London,
måste man säga, att de betydligt överträffade
förväntningarna, och detta torde hava varit det allmänna
intrycket, när deltagarna åtskildes. En ny anda till
samförstånd behärskade synbarligen samtliga nationella
kommittéer, men det måste säkerligen även i hög grad
tillskrivas ordföranden, den kände kaliforniske
termo-dynamikern dr W. F. Durand, att resultatet blev så
lyckligt. En bidragande orsak var givetvis, att i det stora
hela samma representanter för de olika länderna
sammanträdde. Man kände varandra bättre, vilket gjorde
möjligheten till samförstånd större.
Chef för den amerikanska delegationen var fortfarande
mr Hodgkinson från Westinghouse, biträdd av mr
Moultkop från Boston. I engelska delegationen märktes
mr W. H. Patchell, dr Stoney och den svenskfödde
chefen för British Thomson-Houston Co:s turbinfabrik,
mr F. Samuelson. Tyskland representerades som
tidigare av professor Josse med biträde bl. a. av professor
Kraft, Frankrike av den kände hydrodynamikern M.
G. Dakrieus, Italien av professor Anastasi, Schweiz
bl. a. av Brown Boveri Co’s tekniska ledare A. Meyer och
dr J. de Freudenreich samt Sverige av anmälaren och
civilingenjör E. Pyk från Finspong.
Det amerikanska sekretariatet hade på mötet i Haag
fått i uppdrag att preparera tvenne utförliga förslag
dels rörande underlag för specifikation till leverans av
ångturbiner, dels normer för leveransprov, vilka förslag
även behandlats av den internationella
redaktionskommittén. Tyvärr hade dessa förslag först sent kommit de
nationlella delegationerna tillhanda, så att endast den
engelska delegationen hade haft tillfälle att före
sammanträdet formulera sina anmärkningar.
Efter allmänna diskussioner angående
arbetsprogram delade sig kommittén nästan omedelbart på ett
antal subkommittéer. En av dessa behandlade
specifikationer under ordförandeskap av mr Samuelson, i vilken
ingenjör Pyk representerade vårt land. Denna kommitté
kom till det resultat, att det föreliggande förslaget i
stora drag kunde accepteras, men hade avvikande
mening gent emot förslagsställarna beträffande
specifikationen av material lämpligt för att motstå höga
temperaturer samt önskvärdheten och möjligheten av att
normera vissa turbinstorlekar samt vissa tryck framför
pådragsventilen. Från svensk sida anfördes såväl i
sub-kommittén som vid plenarsammanträdena, att, om ett
visst antal maskinstorlekar skulle normeras, borde
man utgå från de elektriska generatorerna, vilket
understöddes från schweiziskt håll. Meningarna visade sig
dock så delade, att denna fråga såväl som den först
nämnda hänsköts till de nationella kommittéerna för
vidare studier.
Förslaget till normer för leveransprov överlämnades
likaså till kritik inom ett större antal subkommittéer,
motsvarande de olika sektionerna i förslaget.
Kommittén för sektion I, provningsföremål, under
ordförandeskap av dr Durand, hade inga avsevärda
ändringar att föreslå.
Kommittén för sektion II, som under ordförandeskap
av mr Robinson behandlade i huvudsak symboler för
termodynamiska storheter, avgav ett ganska omfattande
förslag, enligt vilket ett antal ändringar föreslogs.
Tydligt var emellertid, att ett internationellt samförstånd
där numera relativt lätt skulle kunna uppnås.
Samma sak gällde kommittén för sektion III
beträffande ledande principer.
Man beslöt vidare att sammanföra sektion IV med
sektion V, både gällande de mätningar, som böra vara
obligatoriska, samt mätningsmetoder och instrument.
Beträffande mätningsmetoder och instrument förelåg ett
synnerligen omfattande förslag från amerikanskt håll,
i stort sett i nära anslutning till gällande amerikanska
normer, fastställda av American Society of Mechanical
Engineers. Från åtskilliga håll framfördes redan vid
det första plenarsammanträdet, att denna sektion, på
grund av sin vidlyftiga formulering och sin ingående
behandling av provningsmetoder delvis ur rent nationell
synpunkt, aldrig skulle kunna bliva föremål för en
internationell användning i den form, som föreslagits.
Sedan subkommittén (ordförande mr Hodgkinson och
svenska representanten ingenjör Pyk) visat sig dela
denna åsikt blev därför beslutat, att denna sektion åter
skulle hänvisas till de nationella kommittéerna, men att
man skulle söka få fram nya förslag från dem senast
till den 1 december i år. Den amerikanska kommittén
erhöll sedermera i uppdrag att samarbeta dessa förslag
och underställa dem redaktionskommittéer i god tid
före nästa sammanträde i Stockholm i slutet av juni
nästa år.
Sektion VI behandlade beräkningsmetoderna under
ordförandeskap av Pochobradsky. Ändringsförslaget
gällde i huvudsak detaljer.
Kommittén för sektion VII, data och resultat, under
ordförandeskap av professor Josse, i vilken anmälaren
var den svenske representanten, lämnade förslag till ett
synnerligen stort antal ändringar, dock till viss del av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
