Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAFT. 2
TEKNISK TIDSKRIFT
FEBR. 1929
KEMI 5
Redaktör: Evert Modlin
fSrcnTngen1
INNEHÅLL: Kautschukens åldring, av J. Lagerqvist. — Föreningsmeddelanden. — Elfte allmänna svenska
kemistmötet.
KAUTSCHUKENS ÅLDRING.
Av J. Lagerqvist.
Inledning.
Uttrycket "åldring"’ användes ofta för att beteckna
vissa långsamt skeende förändringar hos kolloidala
substanser. I allmänhet utsäges därmed ingenting om
huruvida materialet ur teknisk synpunkt undergår
förbättring eller försämring. Annorlunda är
förhållandet, då uttrycket användes om kautschuk, ty
sedan gammalt har inom kautschuktekniken detta
uttryck varit så starkt förknippat med begreppet
försämring eller förstöring att någon ändring av
betydelse knappast är tänkbar. Så t. e. säger Brazier1
i ett mycket beaktat föredrag: "One of the most
im-portant, or, at any rate, one of the most persistent,
of the many problems which liave confronted the
Rubber Industry from time to time, is that of the
"ageing" or "perishing" of rubber." Det synes
därför ej lämpligt, att, som nyligen förekommit i svensk
kautschuklitteratur, sätta likhetstecken mellan
"åldring" och "hållbarhet".
Äldre rön beträffande kautschukens åldring.
Kännedomen om gummits åldring är säkerligen lika
gammal som de första försöken att använda detta
egenartade material, vilket Sydamerikas indianer
givit namnet "Kautschou". Ävenledes torde sedan långt
tillbaka ha varit känt, att solljuset utövar starkt
inflytande på åldringsförloppet. En av de äldsta
uppgifter härom härflyter från spanjoren Torquemada2,
som i sin bok Monarquia Indiana (1615) lämnar en
ganska fullständig beskrivning över de mexikanska
indianernas metoder för insamling och förarbetning
av kautschuk. Av synnerligt intresse är hans
omnämnande av spanjorernas försök att göra sina mantlar
vattentäta genom att indränka dem med
kautschukmjölksaft och sedan torka dem i solen med det
resul-tcltj cltt mantlarna hastigt skörnade.
Som bekant förblev kautschuken ganska okänd i
Europa till omkring 1775, då portugisen Magelhans
upptäckte dess användbarhet för utplåning av
blyertsstreck och för rengöring av ritpapper, procedurer vid
vilka man dittills uteslutande använt bröd. Denna
nya användning, bekantgjord i England genom
Priestley, gav för övrigt anledning till namnet
"india rubber". På grund av råkautschukens
känslighet för värme och köld, ljus och luft förblevo dess
användningsmöjligheter ganska begränsade ända till
mitten av 1800-talet, då de epokgörande
upptäckterna beträffande kautschukens Vulkanisation kommo
snabbt efter varandra. Varmvulkanisationen
upptäcktes i Amerika av Goodyear 1839 och i England av
Hancock 1843 samt kallvulkanisationen av Parkes
1846. Säkerligen hade redan under det intensiva
arbete, som föregick nämnda upptäckter, åtskilliga rön
gjorts beträffande kautschukens åldring, men de blevo
ej publicerade. Först under 1800-talets senare hälft
började problemet behandlas i vetenskapliga och
tekniska tidskrifter. Den nuvarande litteraturen på
området är synnerligen omfattande, och föreliggande
arbete gör ej anspråk på att vara fullständigt
uttömmande, i det en massa detaljer, som var för sig kunna
vara av intresse för fackmannen, ha av
överskådlig-hetsskäl måst utelämnas. Så mycket större vikt har
däremot lagts på att få litteraturförteckningen så
fullständig som möjligt, vilket ju är av betydelse för dem,
som vilja närmare granska åldringsproblemet.
År 1851 offentliggjorde Ariani3 resultaten av en
analys på hårdnad kautschuk. Det undersökta provet
innehöll 11,4 % syre. Nu hade Faraday, Berzelius
m. fi. tidigare konstaterat, att kautschuken i
huvudsak består av ett kolväte med den empiriska formeln
C10H16, och det låg därför närmast till hands, att
tänka sig åldringen som ett oxidationsförlopp.
Senare undersökningar av Spiller och Miller syntes
ge ytterligare bevis därför. Spiller4 analyserade ett
6 år gammalt gummiimpregnerat tyg och fann, att
kautschuken till stor del omvandlats till en i alkohol
löslig substans, "Spillers harts", vars sammansättning
var följande:
C = 64,00 %; H — 8,46 %; O = 27,54 %.
Enligt en av C. O. Weber utförd kalkyl skulle
analys-värdena närmast stämma med formeln CS0H48O10.
Miller5 hade ungefär samtidigt utfört en liknande
undersökning på vulkaniserat gummi och kommit till
resultat, som förvånansvärt bra överensstämde med
de Spillerska.
Ett intressant åldringsförsök utfördes 1872 av
Clark6, som studerade parakautschukens förändring
under ljusets inverkan. Han delade ett o vulkaniserat
paraband i tre delar. Ena delen utsattes för fri
inverkan av luft och solljus, andra delen nedsänktes
under vatten och belystes som den förra, medan tredje
delen förvarades i mörker, fritt åtkomlig för luft.
Efter 9 månader undersökte han de tre proven ocli
fann, att det för luft och ljus fritt utsatta provet hade
blivit mjukt och klibbigt samt hade tyngt sig 2,8 %.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
