Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1929
deras CH- kolorimetriska med
kromat-bikromatlös-ningarna.
PH har sålunda bestämts kolorimetriskt i 3 olika
buffertlösningar, varvid resultaten blivit:
Funnet PH Verkligt p„
6,3 6,20
6,7 6,66
7,1 7,00
Som synes är överensstämmelsen god.
Slutligen har en kontroll kunnat erhållas genom en
approximativ beräkning av kromat-bikromatlösningr
arnas vätejonkoncentration. Utan att närmare gå in
på de tämligen besvärliga beräkningarna skall här
angivas de för beräkningarna använda
jämviktskonstanterna, De äro
INSÄNT
[H][CrO/]
[H (Jr 04 ’] ’
[H Cr 04’J2
[Cr 207"]
[H][Cr207"]^
3,7-10 (enl. Beck och Stegmüller).
0,oi6 (enl. Sherrill).
0,ooi enl. Beck och Stegmüller).
[H Cr 207’]
De beräknade värdena å PH skilja sig från de
funna för kurvans flacka del med högst 0,05.
Avvikelserna uppgå sålunda ej till 1 % inom detta område.
Uppgiften som ställts var att undersöka, om färgen
hos med kromat försatta lösningar kan ge
tillförlitlig upplysning om desammas vätejonkoncentration,
vilket är av stort intresse för den elektrolytiska
framställningen av hypoklorit och klorat. Sambandet
mellan vätejonkonc. och blandningarnas färg (resp.
deras sammansättning) har bestämts med
potentialmätningar, varefter resultaten kontrollerats genom
mätningen på buffertlösningar och sådana försatta med
kromatblandningar. Denna kontroll har varit nöd’
vändig på grund av att potentialmätningarna utförts
i oxiderande lösningar. Resultaten ha sedan prövats
rent kolorimetriskt, varvid det visat sig, att man ej
behöver befara större fel hos PH-bestämningarna än
± 0,1. Ett försök har sedan gjorts att beräkna
CH-ur ifrågakommande dissociationskonstanter och även
på denna väg har god överensstämmelse konstaterats.
Vad beträffar resultatens användning i praktiken,
är det tydligt att man med hjälp av en serie
kromat-bikromatblandningar kan med tämligen stor
noggrannhet bestämma vätejonkoncentrationen i
kromat-haltiga lösningar ifrån ren bikromatlösning till ren
lösning av neutralt kromat (Ph= 4>4 till 8,55) och med
stor skärpa i intervallet PH = 6,0 till 7,2. Att märka
är dock att kloratelektrolysen genomföres vid
ganska hög temperatur, varför en kompletterande
undersökning vid högre temperatur kunde vara önskvärd.
Dessutom tillkommer, att de i praktiken använda
lösningarna alltid hålla klor och klorföreningar (HOC1
osv.). En lämplig kompensering för lösningarnas egen
färg kan därför bli behövlig.
Beriktigande.
Härmed måste jag anhålla om ett litet beriktigande
till referatet över mitt yttrande i anledning av
civilingenjör N. Westbergs meddelande om Bestämning av
vätejonkoncentrationen i kromathaltiga lösningar vid
Avdelningens för Kemi och bergsvetenskap sammanträde den
18 jan. d. å. (Tekn. tidskrift, Avd. för Kemi 1929, sid.
16). Jag yttrade nämligen ej att metoden att med hjälp
av färgen hos en lösning av en blandning av neutralt
kromat och bikromat bestämma vätejonkoncentrationen
kunde tänkas la betydelse för jordanalyser och
undersökning av fysiologiska vätskor. Färgindikatorer, som äro
användbara härför om blott den. lösning, som skall
undersökas, är färglös, finnas ju förut. Däremot fäste jag
uppmärksamheten på, att i den av civilingenjör
Westberg utförda undersökningen förelåg ett fall, då man
lyckats eliminera inverkan av oxidationsmedel på den
spänning, som skall mätas vid den elektrometriska
metoden för bestämning av vätejonkoncentrationen, och att
detta exempel var av intresse även för undersökning av
markvätskor och fysiologiska vätskor, i vilka närvaron
av reducerande eller oxiderande ämnen kan, eventuellt
i betänklig grad, förvanska bestämningen om ej dessa
ämnens inverkan på den undersökta galvaniska
kombinationens elektromotoriska kraft är känd. Detta i
anslutning till mitt yttrande i diskussionen efter fil.
doktor O. Arrhenius’ föredrag vid samma tillfälle i
anledning varav doktor A. ju ock framhöll att man stött pä
dylika fall vid elektrometrisk bestämning av
vätejonkoncentrationen i markvätskor.
Stockholm den 17 febr. 1929.
Willi. Palmar.
NOTISER
Vanilin ur sulfitavfallslut. Zschn. f. ang. Ch. d. 6 okt.
1928 K. Kürschner.
En betydande del av ligninet i avfallsluten från
sulfit-cellulosafabriker låter sig förvandlas till vanilin genom
oxidation. Härför erfordras en flera timmar lång
kokning med återflytskylare av avfallsluten, som förut
gjorts alkalisk, under genomblåsning av luft. Efter
surgörande och filtrering av den erhållna fällningen, följer
extraktion med eter eller trikloretylen av såväl fällning
som filtrat. Det erhållna råvanilinet renas genom
sublimering. Utbytet som fastställts kolorimetriskt
belöpte sig till 21 % av det i avfallsluten ingående ligninet.
Även kokning med alkalisk avfallslut utan luftinblåsning
leder till ungefär samma mängd vanilin.
En svagt sur sulfitavfallslut tillsattes till Vs av sin
volym med 40 %-ig natronlut och kokades tre timmar.
Härefter surgjordes med svavelsyra, och i samma kärl
extraherades vanilinet med trikloretylen. Det efter
avdunstandet av trikloretylenet erhållna råvanilinet
lämnade efter försiktig upphettning pä luftbad ett oljigt
sublimat, som snart stelnade kristalliniskt.
K. F—d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
