Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1929
att ett basiskt salt av en viss basicitetsgrad bildas.
Ett sådant salt med 33 procents basicitet med
empirisk formel Cr2 (OH)2 (S04)2 kan lätt erhållas genom
inledande av svaveldioxidgas i en
natriumbikromat-lösning tills fullständig reduktion inträtt. Hud, som
behandlas med en sådan lösning, upptager begärligt
den genom kromsaltets hydrolys bildade fria
svavelsyran och sulfato-kromikomplexer.
Då vårt land, liksom små nationer i allmänhet,
saknar de nödvändiga förutsättningarna för en
ovanläderindustri i stor skala, har följaktligen ytterst litet
vetenskapligt originalarbete på detta område utförts
i vårt land och norden. Desto större är
tillfredsställelsen då det annoteras att kromsalternas garvande
egenskaper upptäcktes av en svensk, Växiöapotekaren
Cavallin år 1853. De komplexa kromsalternas kemi
har också bearbetats av ett flertal svenska kolleger
av äldre generationer. Vidare måste i detta
sammanhang omnämnas, att de grundläggande forskningarna
rörande de basiska kromsalternas kemi i
konstitutionellt avseende och i sammanhang därmed deras
hydro-lysproblem hava utförts av dansken prof. Nils
Bjer-rum, vilken så tidigt som 1908 i sin
gradualavhand-ling "Studier over basiske Kromforbindelser", en
outtömlig källa för detta områdes bearbetning,
klarlade de ytterst komplicerade problemen i de basiska
kromsalternas kemi. Detta epokgörande arbete, som
har en sådan utomordentlig betydelse för
kromgarv-ningens kemi, fick ligga obeaktat nära tjugu år, på
grund av den Babels förbistring som råder. Professor
Edmund Stiasny och hans lärjungar vid det
darm-stadtska garverikemiska institutet hava utvidgat och
fört vidare dessa undersökningar, som nu äro klassiska
inom kromgarvningskemien, med särskild poängtering
av deras garverikemiska betydelse. Den intressanta
frågan om sambandet mellan kemisk konstitution och
kolloidegenskaper har härigenom erhållit ett ytterst
viktigt bidrag, som ännu ej tillfullo kan tillgodogöras
i praktisk riktning, men öppnat nya vägar för
behandlingen av kromgarvningens teori.
Cavallin behandlade hudstycken i kromsyrelösning
och den i huden bundna kromsyran reducerades
sedermera med ferrosulfat. Prof. Knapp i
Braunschweig framlade år 1858 i en avhandling resultaten
av sina studier rörande de trevärda metallsalternas
garvande egenskaper, särskilt järn, aluminium och
krom. Någon praktisk betydelse hade dock icke
dessa pioniärsarbeten utan först långt senare efter
kostbara årslånga experiment i praktisk skola blev
kromgarvningen ekonomiskt bärkraftig. År 1884 gavs
början till ett praktiskt förfarande i kromgarvning
av amerikanaren A. Schultz, uppfinnaren av den så
kallade två-badsmetoden. Enligt denna behandlas
hudarna i ett första bad med en kromsyrelösning
(natriumbikromat och svavelsyra). i ett efterföljande
bad reduceras den i huden upptagna kromsyran
medelst ansyrat natriumthiosulfat eller sulfit till
trevärdig krom i basiskt tillstånd. Denna metod användes
nu endast för garvning av getskinn, s. k. chevreaux.
Enbadsmetoden, dvs. garvning i färdigställda basiska
kromsalter i ett bad, är enklare i utförandet och
driftsmässigt mera kontrollerbar, och den har därför
undanträngt tvåbadsmetoden på de flesta områden.
Denna metod patenterades år 1893 av amerikanen
Martin Dennis i Newark.
Under de senaste åren har forskningen inom de gar-
vande kromsalternas kemi tillgodogjort sig de
Wernerska åskådningarna rörande komplexsalternas
konstitution och valensens natur. Och ehuru endast de
yttersta gränstrakterna äro helt provisoriskt
kartlagda, synes det redan som om bättre förståelse av
kromgarvningsförloppet och utsikter till en förbättrad
garveriteknik äro för handen. Wernerlärjungen
Stiasnys arbeten lämna övertygande bevis för
betydelsen av koordinationsteorien i modern läderkemi.
Ett basiskt kromsulfat i lösning befinner sig i
ekvi-librium med ett mera basiskt salt och fri syra.
Hydro-lvsgraden är beroende på en hel del faktorer som
lösningens koncentration, ålder, temperatur,
neutralsalt-tillsats och närvaron av andra beståndsdelar (icke
elektrolyter) osv. Det basiska saltets konstitution
bestämmes också därigenom. Det var vanligt ännu
endast för ett tiotal år sedan att klassifiera ett
kromsulfats eller en klorids garvande egenskaper på grund
av dess basicitet, dvs. ekvivalenten OH bunden vid
Gr, uttryckt i procent. Nyare undersökningar hava
dock visat, att en sådan klassifiering är
otillfredsställande, då två kromsalter av samma basicitet, med
an-jon-koncentration och temperatur desamma, dock ofta
uppvisa djupgående olikheter som garvmedel. Andra
faktorer, som dessutom spela in, äro:
H-jonkoncen-tration, kromkomplexets struktur, alkalistabiliteten,
laddningen, dess värde och tecken, dispersitetsgrad,
neutralsaltverkan m. m. i dess nuvarande läge borde
kromgarvningens kemi helst behandlas i
monograf-form. Tiden tillåter endast en kort skissering av
det väsentliga i de senaste årens forskningar. Den
amerikanska skolan, i första hand Wilson och
Thomas, som först påpekat bristerna i den äldre
kromgarvningskemien, har i sina forskningar särskilt
betonat den fysikalisk-kemiska problemställningen,
såsom betydelsen av pH- och neutralsaltverkan.
Kromgarvningens mekanism uppfattas som en jonreaktion
med en åtföljande enkel saltbildning. Den tyska
falangen under Stiasnys ledning går i sin idébildning
tillbaka till koordinationsteoriens rika källor, och
frågor om restvalenser och agglomerationsgrad anses
som vitala faktorer vid kromgarvningen.
Följande typer äro i avsaknad av garvande
egenskaper.
1) • clll t>2 ’2) - 3) 4) oh
Me Cr Ag x3 Pr 3 CrA3 Cr A4 oh2
Det är tydligt, att krom i komplexa kat joner eller
anjoner utan aquo-grupper saknar affinitet för
kolla-genet. Likaså är förhållandet med krom som oladdad
komplex och även i komplex som trots närvaro av
aquo-grupper dock ej avsevärt hydrolyseras.
Garvande förmåga uppvisas av salter innehållande
aquo-grupper, som således äro hydrolyserbara, och vilka
innehålla basiska grupper, som OH-gruppen. Genom
dessa senares restvalensverkan föreligger möjligheten
av bildning av föreningar med lägre dispersitetsgrad
genom delvis inaktivering av de fria restvalenserna.
Det intressanta förloppet av basiska salters
uppkomst må illustreras genom kromkloridens
omvandlingar.
De tre formerna av kromklorid i lösning äro
välbekanta.
+++ -
I. [Cr (0H2)6] Cl3 hexaquo—kromi—klorid
(violett lösning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
