Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1929
SYNTETISKA ÄDELSTENAR.
KORT ORIENTERING I ANSLUTNING TILL EN DEMONSTRATION AV SYNTETISKA
ÄDELSTENAR FRÅN I. G. FARBENINDUSTRIE A. G.
Av civilingenjör Gösta Ängel.
Försöken att eftergöra ädelstenar gå mycket långt
tillbaka i tiden. Sålunda har man till och med i de
gamla faraonernas gravar funnit produkter, som
måste betecknas som ädelstensimitationer. Allt
eftersom tekniken gått framåt har man givetvis på detta
som på andra områden, där det gällt att eftergöra
naturens produkter, kommit längre och längre. Det
dröjde emellertid ända in i vårt århundrade, innan
man från tillverkning av imitationer kom till en
verklig syntes av ädelstenar. Numera framställas
ädelstenar i fabriksmässig skala, vilka ha med
naturstenarna identiska egenskaper både i kemiskt och
fysikaliskt hänseende och i vissa fall till och med
överträffa dessa i storlek och praktfullhet.
Innan vi gå in på tillverkningarna av de syntetiska
ädelstenarna må några ord nämnas om imitationerna.
Dessa basera sig i allmänhet på glas, som man genom
olika tillsatser söker i första hand ge en färg och
ljusbrytningsförmåga, som överensstämmer med den
ädelsten, som skall eftergöras. Den rätta färgen är
i allmänhet ej så svår att träffa, och
ljusbrytnings-förmågan kan genom tillsats av blyoxid och
tallium-oxid fås till och med högre än hos diamant. Men
om man lyckas få en god överensstämmelse i dessa
avseenden, så är den oftast så mycket sämre i andra.
Främst gäller detta hårdheten. Man har visserligen
lyckats göra glas med hårdheter på upp till à
63/4, men därifrån är ju ett långt steg till
korundvarie-teternas hårdhetsgrad 9. Till följd härav avtrubbas
kanterna på imitationerna med tiden, så att stenarna
snart förlora i glans och utseende.
Så länge man utgår från glas som råvara är det
klart, att det är omöjligt erhålla en produkt, vars
alla egenskaper överensstämma med de naturliga
ädelstenarnas. Även om den kemiska sammansättningen
är exakt lika, så måste fler eller färre av de
fysikaliska egenskaperna bliva olika, enär glaset är en
amorf kropp, den äkta ädelstenen däremot en
kristalliserad. För en verklig syntes fordras alltså förutom
råmaterial av exakt samma sammansättning som
naturprodukten även att man skall lyckas
sammansmälta råämnen till en enhetlig kristall. Det är först
efter långvarigt och ihärdigt arbete man lyckats
härmed.
Att sammansmälta små splittror av rubiner till
större stenar lyckades man redan på 1880-talet, då
de s. k. rekonstruerade rubinerna kommo i marknaden.
Betydligt svårare var det att erhålla felfria
smältstycken, då man försökte sammansmälta pulver av
aluminiumoxid, kromoxid osv. Att företa smältningen
i degel visade sig snart utsiktslöst. På grund av den
höga smälttemperaturen, över 2 000°, var det givetvis
svårt att finna ett lämpligt material till deglarna,
som samtidigt ej påverkade smältan. Vidare visade
det sig hart när omöjligt att erhålla en homogen
produkt, fri från blåsor och sprickor.
Det svåra problemet löstes omkring 1900 av
fransmannen Verneuil efter långvarigt experimenterande.
På hans metod grunda sig, så vitt bekant, alla för
närvarande i praktiken använda förfaranden för
tillverkning av syntetiska ädelstenar, ehuru givetvis
åtskilliga förbättringar efter hand införts. Bland andra
ha tyskarna Wild och Miethe nedlagt ett
förtjänstfullt arbete härvidlag.
Fig. 1. Växande kristall.
Fig. 2. Kristall med omgivande muffel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
