Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1929
tillverkning erforderliga förutsättningar. Leror och
fältspater tåla givetvis inga nämnvärda fraktpålägg.
Intill senaste tid har bauxiten så gott som
uteslutande bearbetats enligt i huvudsak rent kemiska
metoder. Det härvidlag dominerande förfarandet är det
Bayerska förfarandet, vid vilket bauxiten uppslutes i
autoklaver medelst natronlut. Den erhållna
natrium-aluminatlösningen frånfiltreras och aluminiumhydrat
utfälles genom utrörning, varpå moderluten
indunstas och användes för ny uppslutning.
Fordringarna på bauxitens halt av kiselsyra äro
emellertid mycket stränga. Denna bör nämligen helst ligga
under 3 %.
För att möjliggöra ekonomisk bearbetning av
bauxi-ter med upp till 4 % Si 02 har man därför utarbetat
en modifikation av Bayer-förfarandet, som kommit till
användning vid flera av de större fabrikerna. I
stället för att uppsluta bauxiten med natronlut sintras
densamma med soda. Härvid tillsättes en mindre
mängd kalksten för att binda kiselsyra. Den sintrade
massan utlakas med vatten, och aluminiumhydrat
utfälles därpå i likhet med vid
Bayer-förfarandet genom omröring. Ur den erhållna moderluten
fälles därpå resterande aluminiumoxid som hydrat
medelst kolsyra, och härvid resulterande moderlut
bearbetas på regenerering av kalcinerad soda eller för
framställning av kristallsoda.
Båda de nämnda förfarandena äro ur
framställnings-kostnadssynpunkt varandra jämställda och lämna en
mycket ren produkt. Metoderna ifråga äro
emellertid relativt omständliga och fordra mycket stora
anläggningskapital. Man har därför länge strävat efter
att finna andra vägar, som skulle möjliggöra
förenkling av proceduren och förbilligande av produkten.
Härvidlag har man dels arbetat med andra ävenledes
i huvudsak rent kemiska förfaranden och dels enligt
mer eller mindre metallurgiska förfaranden, vid vilka
förorenande oxider avlägsnats medelst reduktion. Av
de förstnämnda förfarandena må här nämnas de sura
uppslutningsförfarandena. Dessa hava i regel varit
baserade på användning av billigare råmaterialer och
då framför allt lera.
Det största intresset torde dock för närvarande
vara förknippat till förenklade metoder för
bearbetning av bauxit, och i främsta rummet till sådana
metoder, vid vilka förorenande oxider avskiljas genom
reduktion.
Av metoder av hithörande slag vill jag först
omnämna de förfaranden, som basera sig på
framställning av kalciumaluminater och deras vidare
bearbetning på aluminiumoxid. Dessa förfaranden ersätta
endast en del av det ovannämnda modifierade
Bayer-förfarandet, till vilket de i princip ansluta sig. Enligt
det av norrmannen professor Pedersen utarbetade
förfarandet smältes bauxit tillsammans med kalk och
kol i elektrisk ugn, varvid bauxitens järnhalt
reduceras och erhålles som biprodukt. Den erhållna
kal-ciumaluminatslaggen lakas därpå med sodalut, varvid
bildas natriumaluminatlösning och kalciumkarbonat.
Vid det modifierade Bayer-förfarandet sintras
däremot som tidigare nämnts bauxiten direkt med soda i
närvaro av mindre mängd kalksten, varefter utlakning
sker med vatten. Utfällningen av
aluminiumhydra-tet torde i båda fallen ske på enahanda sätt.
Fördelen hos Pedersens-förfarandet jämfört med det
modifierade Bayer-förfarandet torde ligga däri, att ändlu-
tarne efter utfällning av aluminiumhydrat ined kolsyra
ej erfordra så långt driven indunstning. Å andra
sidan torde denna besparing förmodligen uppvägas
därav, att kostnaden för framställning av
lcalcium-alumiuatet, trots det som biprodukt erhållna järnet,
är avsevärt större än för sintring av soda med bauxit.
Även Pedersens-förfarandet torde i stort sett vara
bundet vid användning av bauxit med låg
kiselsyre-halt, då denna säkerligen, på grund av slaggens höga
kalkhalt, ej i nämnvärd utsträckning reduceras, utan
ingår som beståndsdel i kalciumaluminatslaggen. En
hög halt av kiselsyra i slaggen försvårar givetvis
omsättningen vid behandlingen med sodalösning.
Ett mera rent metallurgiskt förfarande för
framställning av aluminiumoxid, vid vilket samtliga
föroreningarna skulle avskiljas genom reduktion, föreslogs
redan för ca 30 år sedan av amerikanaren Hall.
Enligt hans förfarande smältes bauxit i elektrisk ugn i
närvaro av reduktionsmedel. De förorenande
oxiderna avskiljdes i form av en järnlegering
innehållande kisel, titan och något aluminium. Det lyckades
emellertid ej för Hall att uppnå tillfredsställande
renhetsgrad hos aluminiumoxiden.
Jag skall nu övergå att beskriva
Haglunds-förfarandet. Detta baserar sig i likhet med Hall-förfarandet
på utreduceriug av föroreningar ur bauxit genom
reduktion i elektrisk ugn. Genom tillsats av
sulfidhaltigt eller sulfidbildande material till den i övrigt av
bauxit och reduktionskol bestående beskickningen
regleras den reducerande smältningen så att
alumi-niumoxidslaggen erhåller en halt av aluminiumsulfid.
Aluminiumsulfid och aluminiumoxid äro i smält
tillstånd ömsesidigt lösliga i varandra och vid
avkylning av smältan utskiljes aluminiumoxiden i form av
små kristallpartiklar av ren oxid, vilka omgivas och
äro inbördes skilda åt av stelnad sulfid.
Användandet av aluminiumsulfidslagg medför förutom den
fördelen att aluminiumoxiden utskiljes i form av med
varandra icke sammanhängande kristaller även
andra väsentliga fördelar. Den viktigaste av dessa är
otvivelaktigt beroende av aluminiumsulfidens
egenskap att kunna sönderdela de oxider, som förorena
bauxiten. Den väsentliga delen av de bauxiten
förorenande oxiderna reduceras visserligen, innan nämnda
oxider hinna ned till slaggen. 1 fall en del järnoxid
skulle i oreducerat tillstånd komma ner till den
alu-miniumsulfidhaltiga slaggen, omsätter sig
aluminium-sulfiden omedelbart med järnoxiden under bildning
av svaveljärn och aluminiumoxid. Samma är
förhållandet med bauxitens andra föroreningar.
Oreducerade oxider av kisel och titan omsätta sig sålunda
omedelbart med aluminiumsulfid under bildning av
kiselsulfid, som bortgår i gasform, och titansulfid.
I råmaterialen ingående oxider av kalcium och
magnesium överföras likaledes vid processen helt till
sulfider. Aluminiumsulfiden tjänstgör därför som en
säkerhetsfaktor gentemot förekomst av
oxidföroreningar i slaggen. De vid slaggens stelnande i
densamma utskilda oxidpartiklarna utgöras därför av
fullkomligt ren aluminiumoxid. Den dessa
oxidpartiklar omgivande aluminiumsulfiden blir däremot
bärare av i slaggen kvarvarande föroreningar, vilka,
så när som på en ibland förekommande oväsentlig
halt av aluminiumkarbid och enstaka mekaniskt
inneslutna metallpartiklar, utgöras av sulfider. Ur
slaggen utvinnes aluminiumoxidhalten därpå efter sönder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
