Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
teknisk tidskrift
21 sept. 1929
Fig. 1.
bränslets aska under förbränningen i så hög grad
sam-mansintrar att lufttillförseln’ genom kolskiktet
temporärt och lokalt förhindras. Härigenom blir nämligen
luftfördelningen i gasblandningen över kolbädden
mindre god, och därav kan förklaras, att isynnerhet vid
användning av förvärmd förbränningsluft i vissa fall
avsevärt mera sot förefinnes i rökgaserna än vid
eldning med kalluft och att därför i rökgaserna före,
genom och efter luftförvärmaren sotavlagringar uppstå.
En fullständig förbränning kan då förväntas endast
i det fall att eldstadsrummet göres tillräckligt högt,
så att tillräcklig tid för gas och luftblandning finnes,
och sekundärluft event. tillföres.
Vid en del eldstadsanordningar, t. e. vissa stokers,
är (eller kanske riktigare sagt har varit)
lufttillförseln synnerligen dålig, så att gasblandningen över
kolbädden är högst varierande i olika vertikala snitt
av eldstadsrummet. Det har genom försök
konstaterats, att en stor mängd brännbara gaser funnits i
eldstadsgaserna i ett vertikalt band över rostens mitt.
Då större flertalet av de efterförbränningar, som
förekommit vid koleldade anläggningar, hänföra sig till
äldre stokereldade anläggningar,kom man ganska snart
fram till den uppfattningen, att den primära orsaken
till en dylik brand var att söka i dessa rökgasers
brännbara gaser. Sådana gaser kunna också
uppstå vid eldning av träavfall i s. k. halvgasugnar med
planrost. Förbränningsförloppet i dessa ugnar kan i
vissa fall predestinera till uppkomsten av brännbara
gaser, isynnerhet om ugnspassaren icke med omsorg
sköter regleringen av sekundärluften. Här kan t. e.
omnämnas riskerna vid en omkastning i bränslekva-
Fig. 2.
liteten. I en cellulosafabrik uppeldas t. e. träavfall
med en fuktighet växlande mellan 20 och 65 %. En
blandning är omöjlig att genomföra på grund av de
stora mängder, som skola brännas. Tydligt är ju
att stora anspråk måste ställas på ugnsskötarens
påpasslighet, då man betänker att i förra fallet
sekundärluftmängden är 80—90 % och i senare fallet 0 %.
Det finnes sålunda stora utsikter för att vid
ouppmärksamhet större eller mindre kvantiteter oförbränt
erhålles i rökgaserna.
Skäl finnas nu att antaga, att om på ett eller
annat sätt frisk luft tillföres sådana rökgaser under
passagen från pannspjället till skorstenen genom
luftförvärmaren och att denna luft kommer i
beröring med den brännbara gasströmmen, en förbränning
erhålles, så att en viss del av rökgasströmmen får
en högre temperatur än omgivningen. Sträcker sig
nu denna efterförbränning över en längre tid, så kan
så småningom en allt högre temperatur bibringas
luft-förvärmareelementen intill den temperatur, då
järnets oxidation tager en sådan omfattning, att det
därvid bildade värmet icke hinner bortföras av
luften utan ackumuleras i elementen, så att dessa till
sist tända. Denna tändpunkt ligger ingalunda så
högt, som man gärna vill tro. En blick på fig. 1 och 2
säger, att oxidationshastigheten å vanlig järnplåt
redan vid 500 à 600°C är så stor, att man kan frukta
det värsta. Förutsättningen för att en brand skall
uppkomma på ovan skisserade sätt är dock, att
brännbara gaser kontinuerligt under en jämförelsevis lång
tid produceras och förbrännas. Mycket talar dock
för att dessa förutsättningar icke alltid finnas där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
