Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
TEKNISK TIDSKRIFT
23 febr. 1929
Fig. 2. Uthuggning av Trinidadasfalt. (Ur Abraham, Asphalt and aliied
substances).
med konst framställa beläggningsmassa med liknande
sammansättning och med samma goda egenskaper
som de europeiska gjut- och
stampasfaltbeläggning-arna. Detta lyckades snart och 1870 utförde den
belgiske kemisten E. J. De Smejdt framför City Hall
i Newark en asfaltbeläggning med användande av
asfalt från ön Trinidad, och 1877 utförde han på
Pennsylvania Avenue i Washington den första beläggningen
med sandasfalt, likaledes med Trinidadasfait som
bindemedel. Efter ytterligare 20 år blev
sandasfaltbeläggning använd i Europa, men inte förrän år 1906,
då en del av Thames Embankment försågs med dylik
beläggning, får man anse, att sandasfalt blivit
godkänd som körbanebeläggning i Europa. År 1913
utfördes på Strandvägen den första
sandasfaltbeläggningen i Stockholm.
De moderna asfaltbeläggningarna hava sålunda
ännu ej använts under någon längre tid, och av de nu
mest använda asfaltsorterna har kalifornisk
petroleumasfalt använts först år 1896. Texasasfalt 1903 oca
mexikansk asfalt år 1911, men å andra sidan har
utvecklingen varit så mycket snabbare och det torde
knappast kunna förnekas, att asfaltbeläggningar
överallt räknas till de bästa.
All asfalt har uppkommit genom destillation av
petroleum. Denna destillation har antingen skett
direkt i naturen utan människans ingripande, varvid
s. k. naturasfalter bildats, eller ock med människans
hjälp vid hennes arbete för utvinnande av fotogen,
bensin och smörjoljor, varvid s. k. petroleumasfalt
erhållits.
Den mest kända fyndorten för naturasfalt är den av
Columbus på hans tredje färd år 1498 upptäckta
västindiska ön Trinidad, belägen mitt för Orinocos
mynning. I en krater finnes där en sjö, så stor som staden
mellan broarna, vilken sjö helt och hållet består av
asfalt. Denna är så fast, att man åtminstone under
regnperioden utan vidare kan gå på den, men å andra
sidan så mjuk, att den varje morgon visar en slät och
jämn yta utan några märken från den upphuggning
av asfalt, som ägt rum dagen förut. Sedan omkring
hundra år har denna sjö årligen berövats 50 000—
100 000 ton asfalt utan att någon märkbar minskning
av detta naturförråd kan iakttagas.
Den råa Trinidadasfalten innehåller ungefär en
tredjedel bitumen, en tredjedel mineralbeståndsdelar
jämte vegetabiliska föroreningar samt en tredjedel
vatten. Asfalten renas i allmänhet innan den
avsändes från ön. Härvid smältes asfalten i stora, med
ångslingor försedda kokare och upphettas tills allt
vatten avdunstat och en del av föroreningarna
antingen sjunkit till botten eller flutit upp på ytan.
Den renade asfalten saluföres under namn av
Trinidad Epuré. Denna har en bitumenhalt av 50 à 60 %;
resten utgöres av mineralbeståndsdelar. Dess
smältpunkt ligger mellan 80 och 90°C och specifika vikten
uppgår till 1,4.
En annan känd fyndort för naturasfalt är en
asfalt-sjö på den sydamerikanska kontinenten i provinsen
Bermudez. Denna sjö har något större yta än
Trinidadsjön, men dess djup uppgår blott till 2 à 3 meter.
Bermudezasfalten är mjukare än Trinididasfalten och
lämnar efter motsvarande rening en handelsprodukt,
som håller ända till 95 % bitumen. Även i Mexiko
finnas fyndorter för naturasfalt av samma slag som de
nu nämnda.
I Gamla världen förekommer en mycket ren asfalt
i Döda havet, den s. k. syriska asfalten. Denna väller
fram ur heta källor samt flyter, sedan den stelnat, i
stora block på det salta vattnet. Liknande
asfaltkällor finnas vid Beyruth och i Jordandalen.
I Europa finnes ej någon större asfaltkälla eller
asfaltsjö, men däremot förekommer asfalt inmängd i
kalksten på många ställen. De viktigaste fyndorterna
för dylik bituminös kalksten finnas vid Yorwohle i
Tyskland, Yal de Travers i Schweiz, Ragusa och S:t
Valentino i Italien samt Seyssel i Frankrike.
Asfalt-halten varierar från 3 à 5 % i tyska bituminösa
kalkstenar till 15 à 20 i vissa italienska. I Ungern
förekommer sandsten med en bitumenhalt av 10 à 15 %
och liknande fyndigheter finnas bl. a. även i Ryssland.
Långt större utbyte än alla dessa fyndigheter av
naturasfalt ger dock tillverkningen av asfalt vid
berg-oljedestillation. Mer än 95 % av all asfalt, som
användes för väg- och vattenbyggnadsändamål,
härstammar nämligen härifrån. De viktigaste oljekällorna
förekomma i Nord- och Sydamerika, men det är ej
alla bergoljor, som ge asfalt som destillationsrest.
Man skiljer därför på bergoljor med paraffin- och med
asfaltbas, och det är egentligen endast de senare, som
ge upphov till asfalt.
Yid destillationen upphettas bergoljan successivt
till allt högre temperatur, varvid olika destillat avgå,
Fig. 3. Asfaltkälla vid Beyruth. (Ur Abraham, Asphalt and aliied
substances.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
