Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
TEKNISK TIDSKRIFT
28 sept. 1929
ORSAKEN TILL BETONGFÖRSTÖRELSER I
DAMMBYGGNADER.1
Av överingenjör Axel Ekwall.
Inledning.
I samma mån som betong inom
vattenbyggnadstekniken kommit till användning i konstruktioner av
större dimensioner har man under det sista årtiondet
på många håll blivit utsatt för obehagliga
överraskningar genom inträffade förstörelser av vissa delar
av vattenbyggnaderna. Om orsakerna till dessa
betongförstörelser råda på skilda håll mycket olika
meningar. Givetvis äro ej heller orsakerna till
förstörelserna överallt desamma, och man får därför ej
förvåna sig över att omdömet om de konstaterade
förstörelserna är högst varierande. På vissa håll
utdömer man det hittills för vattenbyggnader använda
normala portlandcementet och pläderar för
användning av cement med annan sammansättning och
egenskaper. Å andra håll anses humushaltig sand vara
den huvudsakliga orsaken till de konstaterade
skadorna. Slutligen anser man på en del håll, att
vattnet i det vattendrag, vari byggnaden är placerad,
genom sin halt av kolsyra, humus eller andra
aggressiva föroreningar är orsak till förstörelser av
betongen.
Vattenbyggnader av större dimensioner och i större
antal började huvudsakligen utföras för det
utnyttjande i större skala av vattenkraft, som tog sin början
i slutet av 1890- och början av 1900-talet, och det är
därför icke någon särdeles lång erfarenhet, som
föreligger vid bedömande av hittills konstaterade skador.
I Sverige liksom i allmänhet i de flesta europeiska
länder utfördes vattenbyggnaderna till en början med
i stort sett samma sammansättning och
arbetsförfarande som vid utförandet av övriga
betongbyggnader, exempelvis för kajer, broar o. dyl. Betongens
konsistens vid utförandet kännetecknades i allmänhet
av relativt låg vattenhalt. Betongen stampades i
formarna för hand eller med pneumatiska stampar, till
dess att överytan blev plastisk eller började vätska
sig. Betongmassans konsistens vid inläggning i
formen var i allmänhet jordfuktig. Denna stampbetong
hade mycket hög hållfasthet för tryck, vilket
givetvis var värdefullt vid konstruktioner med stora
tryck-påkänningar.
Man var givetvis redan från början på det klara
med, att dylik stampbetong icke i allmänhet var
tillräckligt vattentät, om den utfördes med sådan
ce-menthalt och sammansättning i övrigt, som
erfordrades för att den skulle erhålla tillräckliga
hållfasthetsegenskaper. För att erhålla tätning mot
vattentryck anbragtes därför på betongkonstruktionens
uppströmssida ett tätande betonglager i allmänhet av
blandning 1:2: 2Va, varigenom vattentrycket från
uppströmssidan skulle hindras intränga i
betongkonstruktionens huvuddel, vilken utgjordes av
betydligt magrare stampbetong. Dessutom inlades för
samma ändamål i allmänhet dräneringsrör i närheten
i Föredrag vid Svenska teknologföreningens avdelning för
Väg- och vattenbyggnadskonst sammanträde den 15 april
1929.
av gränsskiktet mellan det tätande betongskiktet och
den bakomvarande stampbetongen.
I många vattenbyggnader, som vid denna tid
kommo till utförande, anbragte man dessutom
beklädnadssten framför det tätande betongskiktet för att detta
därigenom skulle skyddas mot direkt mekanisk
åverkan av det rinnande vattnet eller av flytande
föremål samt såsom skydd mot inverkan av frost.
På detta sätt utförda betongkonstruktioner för
reglerings- och spärrdammar voro i allmänhet
utförda såsom gravitationsdammar och i
konstruktionerna till tubintag och kraftstationer var, om
gravitationsprincipen på grund av stora dimensioner var
svår att genomföra erforderlig armering inlagd i
tät-ningsskikten, medan den mellanvarande
betongmassan utfördes av magrare blandning, såsom
stampbetong.
Det är i allmänhet i dylika för 15 à 25 år sedan
utförda betongbyggnader, som skador blivit
konstaterade.
I Sverige har man dess bättre varit förskonad från
dammbrott, vilka på andra håll förorsakat så stora
förödelser, inklusive förlust av människoliv. Det är
framför allt i Amerika och i Italien, som dylika
dammbrott med katastrofala verkningar inträffat
särskilt under det sista årtiondet. Dessa dammbrott
hava i allmänhet icke förekommit vid dammar, som
varit konstruerade med särskilt höga påkänningar,
utan i allmänhet hava de gått ut över
gravitationsdammar, som synas hava varit konstruerade med
tillbörlig säkerhet och utförda med vanlig
noggrannhet. Orsakerna till dammbrotten synas i många fall
ha varit de påkänningar, som uppkommit av istryck
och genom från grundplattan kommande uppåtriktat
vattentryck, eller glidning å skifferartad berggrund
samt inre spänningar i dammen, förorsakade av
otätheter i murverket.
I allmänhet brukar man vid dylika
gravitationsdammar beräkna, att dessa från grundplattan blivit
utsatta för vattentryck, vars storlek i dammens
framsida antages lika med vattentrycket vid fyllt
magasin och mot nedströmssidan rätlinigt minskande
ned till noll. Om berget är av mycket god
beskaffenhet och mycket goda tätningsanordningar anbringas
vid dammens framkant ned i fast och tätt berg, synes
detta antagande om vattentryckets fördelning icke
vara för sangviniskt. Om däremot berggrunden är
sprickfylld och icke tillräckligt noggrann tätning
erhålles i dammens uppströmssida, kan utan tvivel
vattentrycket underifrån uppnå större värde än det
ovan angivna. Dammkroppen brukar i övrigt
dimensioneras på sådant sätt, att med antagande av
liknande tryckfördelning som under dammens fot
resul-tanten av de åverkande krafterna faller inom
sektionens mellersta tredjedel, varigenom hög
tryckpåkän-ning erhålles i dammens nedströmssida, medan i
dammens uppströmssida tryckpåkänningen är
obetydlig eller — 0. Om de verkliga yttre krafterna bliva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
