Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAFT. 12
TEKNISK TIDSKRIFT
DEC.’ 1929
VÄG- och WTENBYG GNAD SKON ST
Redaktör.- Walo FinhI
INNEHÅLL: Senaste rön inom betongtekniken. — Jordstatiska beräkningar för vertikal belastning på horisontal
mark under antagande av cirkulärcylindriska glidytor, av professor Wolmar Fellenius. — Notiser.
SENASTE RÖN INOM BETONGTEKNIKEN.
Vi fortsätta här nedan publiceringen av
inledningsanföranden och diskussionsinlägg vid
Svenska teknologföreningens avdelning för
väg- och vattenbyggnadskonsts
aprilsammanträde. I föregående häfte publicerades ett
inledningsföredrag av överingenjör A. Ekwall.
Statsgeologen N. Sundius höll ett
synnerligen klargörande anförande beträffande
port-landscementets konstitution, dess
beståndsdelar samt cementets sönderdelning genom
vatten. Anförandet, som belystes av
skioptikonbilder av mikroskopiska fotografier av
cement och cementklinker, utgjorde en
sammanfattning av de arbeten, som ungefär samtidigt
med detta häfte komma att publiceras i
vattenfallsstyrelsens publikationsserie, Tekn.
medd. ser. 13, nr 16 (Betongkommitténs
utlåtande) samt i Sveriges geologiska
undersökning, ser. C, nr 3’57.
Betongmaterialiernas lämpliga
sammansättning.
Av civilingenjör A. FREY SAMSIOE.
För ungefär 10 år sedan formulerade den kände
betongforskaren Duff A. Abrams följande påstående:
"Med givna råmaterial blir betonghållfastheten enbart
beroende av vattencementtalet", dvs. av förhållandet
mellan i betongblandningen ingående vatten och
cement. Upptäckten av denna lag har länge ansetts
vara ett av den nya betongforskningens viktigaste
resultat, även om man numera är på det klara med
att påståendet innehåller en sanning med
modifikation. Dock får man noga beakta, att en god betong
icke erhålles enbart med tillämpandet av denna lag.
Det kan till och med dragas i tvivelsmål, huruvida
det av Abrams gjorda införandet av
vattencementtalet i betongtekniken alltid varit till fromma för
betongteknikens utveckling. Ett allt för ensidigt
användande utav den trollformel, som ansetts ligga i
Abrams lag, har säkerligen i många fall medfört, att
den stora betydelsen av råmaterialernas
sammansättning blivit negligerad och att en mera porös och mot
tidens tand, speciellt mot vattnets åverkan, mindre
motståndskraftig betong blivit använd än vad som
borde hava varit fallet.
Likaså har enbart användandet av betongens
tryck-hållfastliet som kriterium på dess godhet, exempelvis
med förbiseende av täthetens betydelse vid
vattenbyggnader lett till, att många betongbyggnadsverk
icke blivit av den motståndskraftiga kvalitet, som
varit den byggandes avsikt.
Det har länge ansetts, att betong, sammansatt av
kvalitativt lämpligt material, under alla förhållanden
är pålitlig och beständig. Numera vet man —
speciellt när det gäller vattenbyggnader — att detta
ingalunda är förhållandet. Förutom att arbeta med
kvalitativt lämpliga materialier gäller det att
använda till buds stående materialier på sådant sätt, att
man erhåller en så tät betong som möjligt. Att
sanden skall vara ren och fri från organiska ämnen, så
långt är man enig, men vilken kornstorleksfördelning,
som ger den tätaste betongen, därom gå meningarna
mycket isär. Enligt de erfarenheter, som
Vattenbygg-nadsbyrån i samarbete med Statens provningsanstalt
har samlat vid utexperimentering av lämpliga
betong-blandningar för framställande av en god och tät
betong för de vattenkraftverk, som på senare tiden
byggts under byråns medverkan, har befunnits, att
såväl den tätaste som den starkaste betongen
erhålles med en ren sand med en kornstorleksfördelning,
som angives av den Fuller-Thompsonska idealkurvan.
Om idealsand icke går att anskaffa, bör man i första
hand inrikta sig på att genom blandning av olika
sandsorter erhålla en sand, som i det finare registret
ansluter sig till idealkurvan. Om sedan sanden i det
grova registret skulle avvika från denna betyder
mindre. I varje fall är en för fin sand bättre för
erhållande av tät betong än en för grov sand.
Beträffande sanden skulle jag vilja inskjuta, att
jag för någon tid sedan i ett föredrag i
Betongföreningen uttalade den åsikten, att sandprovningen
såsom den nu försiggår här i landet icke är
tillfredsställande, huvudsakligen på grund därav, att provningens
resultat icke lämnar uppgift om sandens relativa
lämplighet för betongberedning. Vid samma tillfälle
uttalade jag såsom min åsikt, att sandprovningen
borde företagas på ungefär följande sätt.
Av den för provning insända sanden och A-cement
tillverkas provkuber i gjutkonsistens.
Av en viss ren, ej skarpkantig sand, som bör
förvaras hos Statens provningsanstalt, utsållas ett
sandprov med samma kornstorlekssammansättning som
den för prov avsedda sanden och tillverkas härav
provkuber med samma cement- och vattentillsats som
de provkuber, som tillverkas av den för provning
avsedda sanden. Provkuberna och ovannämnda bägge
serier förvaras hela tiden vattenlagrade vid konstant
temperatur och provas efter 7 och 28 dagars lagring.
Genom ett på detta sätt anordnat prov erhålles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
