Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23 ½. 12 juni 1930 - Funktionalism och traditionalism i svensk konstindustri, av Gotthard Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
TEKNISK TIDSKRIFT
26 april 1930
Fig. 6. Fajanser med grå glasyr, komp. av Arthur Percy, Gefle porslinsfabrik.
för den nya arkitekturen. I deras tecken har han
också fört sin kampanj mot den moderna
konstindustrien och det romantiska svärmeriet för antikviteter.
I den närmast av Parisutställningen 1925 framkallade
l.’art décoratif d’aujourd’hui har han ställt bilder av
amerikanska kontorsmöbler, inventiösa
garderobkoffertar och moderna herrskor, ja, till och med av en
vattenklosett vid sidan av modern fransk
konstindustris budoarlyx och facsimiler ur
antikvitetsförfalsk-arnas konfidentiella priskuranter. Han har velat
visa, att den moderna maskinprodukten, där den inte
tynges av några stiltraditioner eller gripits av någon
konstindustrien högfärd, nått en klar, enkel, praktiskt
fulländad form, som, när den förenas med hög
kvalitet i material och utförande, i och för sig innebär ett
skönhetsvärde.
Konsten och industrien ha ingenting med varandra
att skaffa. Konstindustrien har, i den mån den
producerar rena nyttighetsvaror, endast att följa samma
lagar som all annan industri. Dess uppgift är att
skapa föremål, som tjäna oss i vårt dagliga liv och
tjäna oss på det mest fulländade sätt. Konstens
uppgift är att vara ett andligt meddelelsemedel
människor emellan.
Så sluter sig utvecklingen. Reaktionen mot
maskinen, ur vilken den moderna konstindustriella
reformrörelsen föddes, har gått över i ett förhärligande av
den rena maskinprodukten, i en maskinromantik, om
man så vill, men framför allt i en rationalism, som
ställer ändamålsenligheten främst.
Hur förhåller sig den svenska konstindustrien, om
vars höga ställning och internationella anseende vi
alltsomoftast med stolthet mottaga rapporter genom
tidningarna och annorledes, till denna utveckling?
Teoretiskt har den alltifrån början av den epok, i
vilken vi nu befinna oss, intagit en ställning, som i
mycket påminner om Le Corbusiers. Denna epok
inleddes med Svenska slöjdföreningens omorganisation
1915 till ett närmast efter mönster av Deutscher
Werkbund bildat organ för samarbete mellan
industri och konstnärer samt Hemutställningen i
Lilje-valchs konsthall 1917, där de första resultaten av
detta samarbete framträdde. I den propagandaskrift,
vari Gregor Paulsson 1919 under den till ett slagord
vordna titeln Vackrare vardagsvara utlade
programmet, har detta fått en formulering, som än i dag kan
kallas radikal. Där betonas med skärpa, att vad det
gäller, icke är en reaktion mot maskinproduktionen
som sådan, att framställa den vackra unika pjäsen i
stället för maskinens många fula. Den enkla, billiga
bruksvaran ställes i förgrunden, standardisering
förordas, och den sentimentala förkärleken för
handarbetet påtalas. Det varnas för de historiska
stilarna och talas med värme för en klar, enkel,
ändamålsenlig form. Le Corbusier kunde inte ha uttryckt
sig radikalare än Gregor Paulsson, när han skriver:
"Det vore löjligt att förneka, att t. e. de föremål,
som tillverkas av optiska och elektriska industrier,
hygieniska apparater, kirurgiska instrument och en
hel del metallverktyg äro det konsekventaste
uttrycket för modern skönhet."
Men hur har programmet förverkligats?
Hemutställningen blev visserligen med sina
mönsterinredningar av smålägenheter en betydelsefull propaganda
för bruksvarans förädling, men den gav också
näring åt en nationell romantik, som sökte skapa
bostäder åt städernas arbetare i ett slags moderniserad
allmogestil. Trasmattan och pinnsoffan upplevde en
kortvarig renässans. Utvecklingen gick visserligen
snart över till en allmänn stileklekticism.
Konstindustrien följde i det fallet blott med i 1920-talets
allmänna inriktning mot pastischen, som kan studeras
lika väl i bildkonsten som i arkitekturen. I samband
därmed trädde intresset för den enkla bruksvaran
alltmer tillbaka för en lyxproduktion, som fick sitt
mest representativa och internationellt berömda
uttryck i det graverade Orreforsglaset.
Denna tack vare de rent konstnärliga insatserna i
många avseenden lysande epok i svensk konstindustri
fick i viss mån sin dom i Gregor Paulssons förut
omnämnda föredrag i Svenska slöjdföreningen i oktober
1928, där han som Stockholmsutställningens
generalkommissarie framlade dess program. Detta
sammanfaller väsentligen med programmet av 1919, som
utvecklingen onekligen avlägsnat sig ganska långt
ifrån. Den nationella traditionens och den klassiska
skönhetens idoler, som livligt dyrkats, under don
gångna epoken ställdes demonstrativt i skamvrån,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
