Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23 ½. 12 juni 1930 - Den svenska glasproduktionen, av Sten Kjellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 juni 1930
T E K N I S K T I 1) S K K I F T
351
Fig. 5. Vas, komp. av Edv. Ollers, Eime glasbruk.
ställandet av flaskor använder man sig’ numera nästan
uteslutande av helt automatiska
glasblåsningsmaski-ner. Dessa sinnrika aggregat utföra på ett underbart
sätt det arbete, som förr endast kunde utföras av
yrkesmän, som hade lång lärotid bakom sig. De
nutida fönsterglasbruken arbeta även med automatiska
maskiner. "Fourcaults". Glasmassan valsas med dessa
på ett enkelt sätt ut till fönsterglasskivor av önskad
tjocklek. Den gamla metoden var mycket omständlig
och besvärlig. Vid tillverkning av tekniskt glas.
flaskor o. d. använder man sig även delvis av
maskiner; dessa äro mestadels s. k. halvautomatiska, dvs.
en viss del av arbetet
utföres maskinellt, en annan
manuellt.
Ehuru bearbetningen av
glasmassan, som här
antytts, är olika för olika
slags glas, finnes dock
alltid en stor gemenskap
mellan all glastillverkning.
Massan, varav allt glas
framställes, är i huvudsak
densamma för de olika
glasslagen. Ingredienserna
kunna variera, men den
kemiska sammansättningen
blir ändå i stort sett
likartad.
Glas är ju ett silikat,
eller rättare en blandning
av silikat. vari ingår minst
två baser och kiselsyra.
Man har funnit att vid
framställning av ett
hållbart och motståndskraftigt
glas, detta måste få en sammansättning
ungefärligen motsvarande formeln Na,O • CaO • 6 Si02.
Genom ett molekylärt (ej procentuellt) utbyte av i denna
formel förekommande baser mot andra kan man
fram-deducera sammansättningar av olika slags glasmassa:
den angivna formeln representerar natronkalksilikat,
s. k. sodaglas. Insätter man molekylvikterna i
formeln, får man det verkliga förhållandet mellan
oxiderna 62 :56 :360 eller i procent räknat 12.9
natron, 11,G kalciumoxid och 75.5 kiselsyra.
Om natron utbytes mot kali. får man kalikalkglas,
kallat böhmiskt glas. Om kalk utbytes mot blyoxid,
erhålles kaliblysilikat, kallat kristall och om man
slutligen utbyter baserna delvis mot lerjord, får man
aluminiumkalk- eller alkaliglas (buteljglas). De
basiska oxiderna som sådana ingå icke i de blandningar,
vilka genom smältning giva glas som produkt.
Som råmateriel använder man sig mest av kolsyrade
salter, vilka vid smältningen avge sin kolsyra och
såsom oxider förenas med kiselsyran. De viktigaste
råämnena för glasberedning äro ren kiselsyra (vit sand),
soda, pottaska, mönja, salpeter, borax, kalksten,
arsenik och antimon. Färgat glas framställes genom
tillsats av oxider eller andra föreningar av vissa metaller
ss. koppar, mangan, krom, kobolt, uran, järn, silver,
selen, kadmium, nickel och molybden m. fi.
Om en blandning av vissa sådana materialier, i
proportioner som förut angivits och vid hög temperatur.
c:a 1 500°, sammansmältas till silikater, erhålles vad
man kallar glas. vilket vid hög värmegrad
förblir flytande och vid lägre segflytande för att
slutligen i kallnat tillstånd bilda en amorf genomskinlig
massa. Bearbetning av massan till glasföremål sker.
när den är i sitt segflytande tillstånd.
De ugnar, som komma till användning för
glas-smältning. äro vid butelj- och fönsterglasfabrikation
regenerativa, kontinuerliga vannor. Vid tillverkning
av hushållsglas användas degelugnar, huvudsakligen
rekuperativa sådana (se fig. 8). Vid några större
bruk begagnar man sig av regenerativa degelugnar.
Ett annat slags ugnar, som äro oavvisligt
nödvändiga för all slags glastillverkning, äro de s. k. kyl-
Fig. 6. Prydnadsföremål i slätt färgat glas, komp. av O. Alexandersson, Hovmantorps nya glasbruk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
