Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 14 juni 1930 - Det moderna vattenkraftverket av Hj. O. Dahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFT. 24 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 14 JUNI
ÅRG. 60 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 3 0
INNEHÅLL: Det moderna vattenkraftverket av professor Hj. O. Dahl. — Genombrottsgator. — Tidskriftsnytt
inom mekaniska och elektriska facken. — Schoops metalliseringsmetod i nv form. — Notiser. — Internationella
elektrotekniska kommissionen. — Litteratur. — Sammanträden.
DET MODERNA VATTENKRAFTVERKET.
MEKANISK UTRUSTNING.
Av professor Hj. O. Dahl.
För ett par månader sedan hade elektriker,
mekanister och väg- och vattenbyggare inom
teknologföreningen anordnat en gemensam
diskussion under rubriken Det moderna
vattenkraftverket med inledriingsföredrag av
överingenjör Axel Ekwall om vattenbyggnader,
av professor Hj. O. Dahl om mekanisk
utrustning och av civilingenjör B. G:son Berg, om
elektrisk utrustning, överingenjör Ekwalls
inledningsföredrag har varit infört i häfte 21,
professor Dahls följer här, och ingenjör Bergs
samt diskussionen komma att inflyta i något
följande häfte.
Ett kraftverk synes mig vara modernt, då
konstruktören därav på ett lämpligt sätt tillgodogjort sig
teknikens nyare framsteg, så att bästa resultat nås i
avseende å verkningsgrad, driftsäkerhet och
lätt-skötthet under samtidig hänsyn till ekonomiska
faktorer. Ordet modern uppfattas ofta såsom gällande
en viss moderiktning, och kraftverksbyggandet har
nog ej varit alldeles fritt från skattandet häråt. Olika
moderiktningar hava nog tid efter annan fått utöva
ett rätt så stort inflytande på kraftverkets och
maskineriets utformning.
Kostnaden för den mekaniska utrustningen är
vanligen blott en ringa del av byggnadskostnaden, och
därför är det mest rationellt att maskineriets
utformning får rätta sig efter den byggnadstyp, som i och
för sig ger bästa resultat relativt kostnaden. Men å
andra sidan utgör turbinen så att säga hjärtat i
anläggningen, och på den beror i högsta grad
resultatet av det hela. Av många utredningar har
emellertid framgått att byggnadskostnaden är i rätt ringa
grad beroende av uppställningssätt och typ hos
turbinerna, varför det är med full rätt som
turbinkon-struktörens intentioner ändock böra få göra sig
gällande då det gäller kraftverkets byggnadstekniska
utformning.
Denna utformning bestämmes i första hand av
tur-bintyp, uppställningssätt och aggregatantal samt i
andra hand av regleringsanordningar och maskinella
detaljer. Genom en liten återblick på de 25 år som
just denna månad förflutit, sedan jag började arbeta
på turbinområdet, tror jag mig lättast kunna
framhäva det karakteristiska för den nuvarande
utvecklingen.
För 25 år sedan hade hos oss francisturbinen med
vridbara ledskenor just slagit igenom och hydrauliska
turbinregulatorer av tämligen god beskaffenhet
funnos att tillgå.1 Problemen gällde då i fortsättningen
närmast höjandet av verkningsgrad och
snabblöpen-het hos turbinen samt utredning angående inflytandet
av svängmassor etc. för erhållande av god
automatisk reglering ävensom själva regulatorernas
förbättring. Varje kraftverk utfördes för fullt självständig
drift, och aggregatstorleken valdes vanligen i syfte
att erhålla god vattenhushållning vid varierande
vattentillgång och därigenom rätt liten. S. k.
reserv-aggregat ingick ofta i planen, vilket i regel betydde
detsamma som en något ökad utbyggnad. Man höll
rätt styvt på, att alla aggregat i kraftverket skulle
vara likadana. Uppställning med liggande och med
stående axel utfördes allt efter som det bäst passade
med hänsyn till utrymmet, till vattenytornas
variation och till själva turbinernas storlek relativt
fallhöjden. I regel byggdes turbinerna med två eller
flera hjul å samma axel — även de stående —, för
lagren användes pockenholz och uppkommande
axialtryck upptogs även av pockenholzlager. Vid
stående axlar upptogs generatorns axialtryck i regel
med kullager. Förbindelsen mellan turbin och
generator skedde med s. k. rembandskoppling, som
medgav viss förskjutning i axiell led, detta vid såväl
horisontell som vid vertikal axel.
Pockenholzlagren voro mindre tillfredsställande,
särskilt där vattnet tidvis var sand- och slamförande.
Vid liggande axlar var det relativt lätt att ersätta
dem med ringsmörjningslager i inspektionsgång
bakom lagren (konstruktionen på förf. initiativ först
använd i Sverige vid Långed) eller också åtkomliga
genom nedstigningsschakt. Verkstaden
Kristinehamn började även snart använda lubrikatorsmorda
metallager utan att dessa gjordes tillgängliga. Vid
de vertikala uppställningarna var lagringen svårare
att ordna, demontering och eftersyn var besvärlig,
och axiallagren orsakade ofta bekymmer. Detta
gjorde att vertikala uppställningarna ställdes på
avskrivning, och den horisontella uppställningen, ofta
med 4 hjul men även med 6 à 8 hjul fick helt
behärska fältet, även där hjulen med hänsyn till
vattenytorna måste sänkas ned, så att de ofta kommo under
nedre vattenytan och därigenom föranledde särskilda
i Dock utfördes ännu några turbiner med galleripådrag
enligt konstruktioner av Otto Smitt. Ledskene- m. fi.
detaljer voro i regel ej hållfasthetsberäknade och oftast för veka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
