Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 28 juni 1930 - Multipelindunstning med luft-ångblandning, av Erik Öman och H. Elis A. Göth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tern is kli d s kri ft
HÄFT. 26 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 28 JUNI
ÅRG. 60 HUVUDHED AKT OR: CARL KLEMAN 19 3 0
INNEHALL: Multipelindunstning med luft-ångblandning, docent Erik Öman. - Notiser. — Insänt. — Litteratur.
— Tekniska föreningar.
MULTIPELINDUNSTNING MED LUFT-ÅNGBLANDNING.
AV POLHEMSPRISTAGARNA DOCENT ERIK ÖMAN OCH
CIVILINGENJÖR H. ELIS A. GÖTH.
Docent Erik Öman.
Med indunstning förstår man helt enkelt ett
bortförande i ångform av vätska eller vätskor från
en lösning, så att lösningen koncentreras upp till viss
önskad koncentration, eventuellt till högsta möjliga
torrsubstanshalt.
Inom industrien avser i de flesta fall indunstningen
ett bortförande av vatten från lösningar.
Då vattnets ångbildningsvärme är mycket stort —
störst av alla vätskors — och då det därjämte ofta är
mycket stora vattenmängder som skola avdunstas,
erfordras härför ofta stora, ej sällan mycket stora
värmemängder. Detta förhållande gör att
indunstnings-frågor i många fall bliva tekniskt-ekonomiska problem
av högsta rang.
Inom ett stort antal grenar av den kemiska
industrien utgör indunstning en integrerande del av
fabrikationsprocessen, och stundom är denna process av
vital ekonomisk betydelse för hela tillverkningen i
fråga. Bland de för vårt land viktigaste hithörande
industrier kunna anföras sulfatcellulosa- samt
sockerindustrierna.
Inom andra delar av kemisk fabrikation åter
ingriper vä-1 indunstningsförfarandet icke i själva
framställningsprocessen, men är icke desto mindre även
där ofta av stor betydelse, såsom varande enda
möjligheten att oskadliggöra vid tillverkningen uppkomna,
utspädda lösningar, vars utsläppande i vattendragen
kunna förorsaka allvarliga olägenheter. Bland
dylika industrier kan i första hand nämnas
sulfitcellu-lo säf abrikationen.
För att giva någon uppfattning om, vilka
kvantiteter som indunstningen berör, kan jag nämna, att ött
hastigt överslag ger vid handen, att enbart inom
Sveriges sulfatcellulosaindustri per år totalt
avdunstas ca 3 700 000 ton vatten. (Siffran är givetvis
synnerligen approximativ. Dock torde den snarare
vara för låg än för hög, då hänsyn ej tagits till, att
de fabriker, som begagna sig av direkt kokning och
flottad ved, erhålla betydligt mera utspädda lutar, än
vad som vid beräkningen antagits.)
En beräkning ger vid handen, att, om avdrag göres
för den maximalt möjliga nyttigt producerande
ångmängden, för utförandet av denna avdunstning
årligen förbrännes i runt tal 500 000 ton organisk
torrsubstans med ett kalorimetriskt värmevärde av ca
5 800 kal. Detta motsvarar en kolmängd av i runt
tal 400 000 ton, dvs. ungefär 40 % av svenska
järnvägarnas kolförbrukning.
I detta samband vill jag blott påpeka, att den
organiska torrsubstansmängd, som årligen med sulfitluten
avgår från Sveriges sulfitcellulosafabriker utgör ca
1 200 000 ton.
Av det sagda torde tydligt nog framgå, att ett
rationellt utförande av indunstningsprocessen är av
utomordentligt stor teknisk-ekonomisk betydelse samt
att indunstningsproblemen, som jag nyss påpekade,
höra till den kemiska industriens allra viktigaste
problem.
I själva verket har också indunstningsproblemet
under vissa tider ägnats mycket arbete och undan
för undan förts framåt. Det kan vara av ett visst
intresse att se, vilka de viktigaste stegen på denna
utvecklingens väg varit.
Redan inom de allra tidigaste och enklaste
metoderna för indunstning i industriell skala kan man
särskilja två principiellt olika sätt för utförandet,
nämligen dels en direkt avdunstning genom utsättandet
av lösningen för heta rökgasers påverkan, dels ett
indirekt sätt, enligt vilket indunstningen äger rum
genom lösningens upphettning och kokning. Av de
anordningar, som begagnades för den direkta
indunstningen med rökgaser förekommer ännu ganska
allmänt den så kallade roterugnen inom kemisk industri.
De studier av vattenångans egenskaper, som i
slutet av 1700-talet utfördes av ångmaskinens
skapare, James Watt, skulle även få betydelse för den
unga kemiska industriens indunstningsproblem. Watt
bestämde omkr. 1764 vattenångans
kondenserings-värme (vid vanligt tryck) till 534 kal. Härav kunde
man draga den slutsatsen att vattenånga med fördel
skulle kunna användas som värmeavgivande medel vid
indunstning. Det dröjde dock ända till år 1828 innan
den första indunstningsapparaten för indirekt
värmning, arbetande med ånga som värmekälla,
konstruerades av Halette. Härmed inleddes en ny epok
i indunstningens historia, och användande av ånga
som värmemedel har under tidernas lopp blivit allt
mera förhärskande. Bidragande orsak härtill har
utan tvivel varit uppfinnandet och konstruerandet
av multipelindunstningssystemet, första gången
konstruerat i form av en tvåkropparindunstare, utförd av
Rillieux omkr. 1850 samt som trekropparindunstare,
utförd av Rillieux och Lexa år 1882.
I all sin enkelhet måste uppfinningen av multipel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
