Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 23 aug. 1930 - Överföring av Norrlands vattenkraft söderut (forts.). Diskussion, av W. Borgquist, Sten Velander, Carl Kleman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 JuLI 1930
TE KNISK TIDSKRIFT
497
Fig. 4. Överföringskostnaden som funktion av effekten.
1: vid enkelledning-dubbelledning-tredubelledning 165 kV,
185 mm2, klass I. 2: lägsta möjliga överföringskostnad (se
fig. 2, isolerad nollpunkt).
praktiskt taget vid de lägsta möjliga
överföringskost-naderna från 125 till bortåt 200 MYA.
Lika litet som det lönar sig att snåla in på
koppararean lika litet lönar det sig (se fig. 4) att sänka
spänningen t. e. till 165 kV. Mellan 50 och 100 MVA blir
det visserligen gynnsammare, men sedan driva
stabilitetskraven fram en ny ledning och ytterligare en vid
200 MVA, så att kostnaderna komma sedan att alltid
ligga 2 à 3 kr./kW-år över de lägsta möjliga.
För. en överföringsdistans av 300 km med ställverk
allenast i båda ändpunkterna blir således 220 kV med
en area av 240 à 300 mm2 koppar eller därmed
ekvivalent annat material det lämpligaste.
I den mån överföringsdistansen blir längre, skulle
till synes en högre spänning vara motiverad, detta dock
under förutsättning att det allenast finnes
transformatorstationer i ledningens bägge ändpunkter. Får
man däremot flera stationer än två på den längre
ledningen, närma förhållandena sig de här undersökta,
vilka ju motsvara en station, per 150 km. Rätt mycket
synes tala för att det blivande stamlinjenätet icke
kommer att få stort mer kanske snarare mindre än 150 km
ledning per station. Då komma de föregående
synpunkterna att gälla, även om systemet kommer att
efter hand sträckas ut från Ystad till Haparanda, så
länge de effektbelopp, det gäller att transportera, icke
komma upp i en helt annan storleksordning än de här
berörda. Stabiliteten kan kanske synas äventyrad för
ett dylikt hundramilasystem med endast 220 kV. De
faskompensatorer resp. generatorer, som komma att
finnas i eller vid dessa stationer på ca 150 km avstånd,
komma emellertid att stabilisera systemet i all
önskvärd grad.
Även om vi i en framtid, när de överförda
effektbeloppen bli en eller annan million kW, kunna få behov
av ett system för 400 kV, så ha vi alltid behov av ett
220 kV-system.
Det bör således anses lämpligt och väl anpassat att
välja 220 kV för norrlandskraftens transport söderut.
Mången torde beklaga att det är så många och långa
mil mellan befolknings- och industricentra i södra och
mellersta Sverige och de stora kraftkällorna i
Norrland. Hur väl man än planerar blir det
kapitalkrävande.
Intet ont, som inte har något gott med sig, säger
ju dock ordspråket. Så är det även här. Tack vare
de stora avstånden finner man nämligen en avsevärd
tidsförskjutning ifråga om högvatten och lågvatten i
t. e. södra Sveriges floder och Indalsälven. Ännu mer
utpräglat blir detta, om man går längre norr ut. Först
och främst kommer vårfloden så mycket senare i
Norrland, att den ofta till väsentlig del infaller under de
sydliga vattendragens sommartorka. Vidare är det
relativt högvatten hela sommaren dvs. under den nor-
mala vattenbristperioden för södra och även mellersta
Sverige. jÅ andra sidan ha isynnerhet södra och västra
Sveriges floder i allmänhet överflöd på vatten hela
vintern och i varje fall under de i Norrland mest
kritiska vattenbristmånaderna en del av mars, april
och en del av maj. I flera avseenden komplettera
således dessa vattendrag varandra på ett mycket lyckligt
sätt. Redan på denna grund föreligga goda naturliga
förutsättningar för ett givande samarbete, ett kraftbyte
mellan söder och nord.
Men icke nog härmed. Det visar sig nämligen att
även flerårsvariationerna på ett mycket lyckligt sätt
komplettera varandra. Jag skall bara taga ett par
exempel. År 1921, då södra och mellersta Sverige och
f. ö. stora delar av Europa led av en katastrofal
vattenbrist, hade Indalsälven hela sommaren och långt in på
hösten högflod med ca 750 m3/sek. dvs. mer än dubbla
medelframrinningen. Förra året, 1929, då
vattentillgången söderut var dålig om än ej i samma
katastrofala grad som 1921, hade Indalsälven 400 à 500 m3/sek.
ända in i mitten av november.
Med dessa förutsättningar är det av den största vikt
att norrlandskraftens utnyttjande och överförande
planeras på ett rätt sätt. Huvudsaken är icke att bygga
ut ett och annat vattenfall för att leverera botteneffekt
med lång utnyttjningstid. Det gäller att planera
utbyggnaderna så, att vid riklig vattentillgång, när andra ha
brist, såsom hela sommaren 1921 och 1929, kraftverken i
Indalsälven kunna köra dag och natt fullbelastade och
konsumera nästan hela framrinningen under det
kraftverken i mellersta och södra Sverige endast ta
belastningsspetsarna och spara det lilla vatten, som finnes,
större delen av dygnet. Andra tider, speciellt i mars
och april, äro rollerna ombytta. Genom dylika större
utbyggnader blir dessutom kostnaden per kW billigare.
Förutsättningen för en dylik rationell
vattenhushållning äro lämpliga och tillräckliga utbyggnader,
samköming mellan alla kraftverken i samma vattendrag
samt elektrisk hopkoppling av kraftsystemen i de olika
landsändarna. Samkörningen inom de olika
vattendragen är i många fall redan ordnad, så där torde
inga svårigheter uppstå för ett utvidgat samarbete.
Förbindelseledningarna mellan de olika
kraftsystemen kosta visserligen en del pengar, men dessa
ledningar möjliggöra för Norrland att byta sig till
värdefull vinterkraft mot värdelös sommarkraft och vice
versa för andra delar av landet. De energimängder
som redan på ett tidigt stadium av norrlandskraftens
utnyttjande kunna utbytas äro så stora att de mycket
väl kunna förränta de behövliga förbindelseledningarna.
Genom en dylik hopknytning av stora system vinnes
dessutom alla andra samarbetets fördelar såsom:
belastningsutjämning, ömsesidig reserv, förbättrad
verkningsgrad för kraftverken, ökad möjlighet för tillfällig
kraftavsättning m. m.
Må därför som motto för norrlandskraftens
överförande söderut sättas:
Ett rationellt och fullständigt utnyttjande av de
norrländska vattenfallen genom ett planmässigt och
målmedvetet kraftutbyte med anläggningarna i andra
landsändar, varigenom de hydrografiska olikheterna i
vårt långsträckta land på ett lyckligt sätt komplettera
varandra till förbättrande och till förbilligande av hela
vårt lands kraftförsörjning.
Civilingenjör Carl Kleman: Det var väldiga
perspektiv, som rullades upp dels genom" ingenjör Bergs
föredrag om det stora Krångede-projektet, dels genom den
redogörelse, som överdirektör Borgquist lämnade för
den närmaste utvecklingen av frågan om överförande av
kraft från statens stora norrlandsfall. Ett moment,
ehuru icke av utslagsgivande natur, som kanske för
fullständighetens skull bör tagas med i detta problem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
