Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 4 okt. 1930 - Termodynamikens tre huvudsatser, av E. Hubendick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 sept. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
565
råts, blir upplösligt i det oändliga. Då det i en
organism inte varseblir annat än delar utanför delar, har
förståndet intet annat val än mellan två
förklarings-system: att antingen betrakta den oändligt invecklade
(och alltså oändligt kloka) organisationen, som något
slumpen sammanfört, eller att hänföra den till det
obegripliga inflytandet av en yttre kraft, som då skulle ha
grupperat dess element. Men denna inveckling är
förståndets verk, denna ofattlighet är också dess verk.
Låt oss försöka se, inte längre med den blotta
intelligensens ögon, som endast uppfatta det fullfärdigt
danade och som blicka utåt, men se med anden, jag
menar med denna handlingsförmågan inneboende
synförmåga, som strålar upp på visst sätt, när viljan
vänder sig tillbaka mot sig själv. Allt återställes då
till rörelse och allt upplöses i rörelse. Där
förståndet under övning på en som den menade fix bild av
handlingen på väg visar oss oändligt mångfaldiga
delar och en ändligt klok ordning, där komma vi då
att ana en enkel process, en handling som utföres
mitt i en handling av samma art, som upplöser sig,
någonting som påminner om sista strålen av ett
fyrverkeri bland spillrorna, som dala efter alla de
strålar, som slocknat."
För ingenjören eller fysikern torde detta
resonemang vara föga planläggande eller övertygande.
Men även andra synpunkter anföras: "Det gäller
att komma underfund med karaktären, egenskaperna,
tillvägagångssättet och kanske avsikten hos den
allmänna intelligens, från vilken alla de intelligenta
handlingar, som företagas här på jorden, utgå", säger
Maeterlinck på tal om arternas märkliga egenskaper,
vilka äro produkten av en underbar anpassning. Och
han fortsätter att "jordens ande, som sannolikt är
densamma som hela universums, i livskampen beter
sig alldeles som en människa skulle göra. Han
begagnar samma metoder och samma logik. Han når
fram till målet med samma medel, som vi skulle
använda, han trevar, tvekar, ändrar sig, lägger till och
tager ifrån, inser och rättar sina missgrepp, liksom vi
skulle göra i hans ställe. Han vinnlägger sig, han
uppfinner med möda och småningom liksom arbetarna
och ingenjörerna i våra verkstäder. Han kämpar
liksom vi mot sitt väsens tunga, ofantliga och mörka
massa. Han vet icke mer än vi, vart han går. Han
söker sig själv och upptäcker sig så småningom.
Han har ett ideal, som visserligen ofta är dunkelt,
men hos vilket man dock urskiljer en mängd stora
linjer, som höja sig mot ett fullare, rikare, intensivare
och mera andligt liv."
Men vi erkänna ej denna ande.
Men kanske är det också farligt att i detta
sammanhang citera filosofer och skalder! Den förre är
dock även fysiker och den senare är en skarpsinnig
naturiakttagare. Detta må anföras till försvar.
Bergson resonerar emellertid även i en mera
naturvetenskaplig anda. Han anför att: "Livet, som det
uppenbaras hos en organism, är i våra ögon en
strävan att uppnå vissa saker av den råa materien", och
han påpekar rent biologiskt att: "Ju längre man
stiger ned inom djurserien, ju enklare bli nervcentra
och skilja sig även isär från varandra. Till slut
försvinna nervelemeriten, drunknande i den mindre
differentierade organismens massa", samt därtill att:
"Hos kräftdjur, som t. e. Rhizocephala, vilka fordom
torde ha visat en mera differentierad struktur, följa
orörlighet och parasitism med att nervsystemet
van-släktas och närapå försvinner". Men om parasitismen
har till följd en förändring motsatt utvecklingen, så
måste livets strävan vara en tvungen process. Yi
måste åter fråga oss, vilken den frivilliga process är,
som är orsaken härtill. Ty vi våga ju ej tro, att den
organiska utvecklingen är ett förlopp, förbundet med
entropiminskning, trots att en fysiker, Felix Aurbach,
påstår detta.
Om det nu dock kan förmodas på grund av den
uteblivna värmedöden, att det finnes fenomen i
universum, vilka äro förbundna med entropiminskning,
så måste vi fråga oss, var dessa förlöpa samt under
vilka betingelser. Nernst har som nämnts tänkt sig,
att i rymden mellan himlakropparna finnas stora
mängder "nollpunktsenergi", vilka vid
jämviktsrubbningar skulle kunna bilda radioaktiv massa. Man
har även förmodat, att i högre lager av vår atmosfär
försiggå förlopp, vilka äro förenade med
entropiminskning. Det är sålunda möjligt, att dylika
förlopp försiggå närmare oss än vi i allmänhet äro
benägna att förmoda. Men den hårda strålningen från
rymden, vilken Nernst anfört som skäl för sitt
antagande, anses numera härstamma från avlägsna
nebulosor och får man tro dr Bruno Rolf (Kasmors 1929),
tyckas ju de högre regionerna av vår atmosfär bjuda
på oväntade överraskningar, om vilka vi ännu föga
känna. Detta bör emellertid snarare tyda på att
dylika entropiminskningsförlopp ej förefinnas
därstädes. Skulle emellertid så förhålla sig, att förlopp
med entropiminskning försiggå i vår närhet, borde det
även vara möjligt att finna betingelserna för dem och
reproducera dem, och då skulle det t. e. även vara
möjligt att göra en apparat, vilken med uppoffring av
mindre arbete än Carnotprocessen kräver, överförde
värme från lägre till högre temperatur, en apparat
sålunda, vilken i ena änden vore kall och toge värme
från omgivningen samt i sin andra ände vore varm
och avgåve värme till ett värmemagasin utan en mot
temperaturstegringen svarande arbetsuppoffring. Då
en värmemotor är en maskin som producerar arbete
av värme som tillföres från ett främmande förråd,
därigenom att värmet sjunker från högre till lägre
temperatur och då en kylmaskin är en maskin som
överför värme från lägre till högre temperatur genom
förbrukning av energi tillförd från ett främmande
förråd, så vore en dylik apparat påtagligen varken en
värmemotor eller en kylmaskin eller en förening av
dem bägge, den vore en entropiminskningsmaskin
eller borde den kanske riktigare benämnas
"ektropi-maskin". Den faller varken inom
värmemotortekniken eller kyltekniken utan tillhör området för den
tekniska, termodynamiken. Den vore i stånd att
samtidigt kyla ett rum och att giva värme för drivande av
en värmemotor. Detta låter som att "lyfta sig själv
i håret". "Tyvärr synes en sådan anordning vara en
chimär" och bör icke rekommenderas till herrar
uppfinnares intresse.
Men det är trots detta ej så alldeles lätt att befria
sig från tanken på en "ektropimaskin". Yi erkänna
möjligheten av att vi i ett kärl tudelat av en vägg
med ett litet hål i och fyllt med en gas skulle, om vi
hade tillgång till en ordnande intelligens, "Maxwells
demon", dvs. en varelse vars sinnesorgan voro så
skärpta att den kunde följa varje enskild molekyl i
dess rörelse, kunna låta molekyler, vilkas hastighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
