Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 52. 27 dec. 1930 - Syntesens rike (forts.), av Edwin E. Slosson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 nov. 1930
teknisk tidskrift
729
lien och Balkanstaterna spelade allt mindre och
mindre roll under världskriget.
Vid de därpå följande fredsunderhandlingarna
sysselsatte man sig i första hand med äganderätten till
stenkolen i Elsass, Saarområdet, Ruhrområdet,
Oberschlesien, Teschen och Schantung. Nationernas
viktigaste inrepolitiska problem voro arbetslösheten vid
gruvorna, skadeståndsbetalningen i stenkol, den
engelska stenkolsexportens nedgång och den radikala
agitationen från gruvarbetarna, som alltid varit den
revolutionära fackföreningsrörelsens förtrupp.
Detta är naturligtvis icke en fullständig historisk
framställning, men finns det något viktigare kapitel
i den senaste tidens historia?
Enligt antikens lärde var världen sammansatt av
fyra grundämnen, nämligen jord. luft, eld och vatten.
För att vara ett första försök till uppdelning av
universum i grundämnen måste det anses vara ganska
bra funnet. Denna indelning kan ännu i dag vara
till nytta, om man ersätter elden med det ämne, till
vilket vi i de flesta fall äro hänvisade, då vi önska
frambringa värme, dvs. kol.
Vi kunna alltså säga, att de grundämnen, med
vilka vi ha att göra, äro jord, luft. vatten och kol.
De inom växt- och djurrikena förekommande
kemiska föreningarna hava nästan uteslutande bildats av
luft och vatten. Jord ingår med mindre än 1 % i
dessa föreningar i form av ett tiotal olika
grundämnen. En kemist kan på syntetisk väg framställa
alla de tusentals kemiska föreningar, som förekomma
inom växt-, djur- och mineralrikena och till och med
kemiska föreningar, som icke förekomma i naturen.
Han har tillgång till samma råmaterial som växterna
— luft, vatten och jord — och därför kan han göra
allt, som växterna göra. Dessutom har han den
fördelen, att hans kol befinner sig i en mycket mera
koncentrerad form. Vi erhålla vårt kol indirekt rfr
luften, och till luften återlämna vi det i dess
ursprungliga form efter att hava använt det som
bärare av den energi, som uppehåller vårt liv. Men
det är mödosamt och besvärligt för oss att taga kol
ur luften. Därför hava vi tagit växtprotoplasmats
tålamod i anspråk.
De små kolsyrepartiklarna måste uppsamlas en
och en, under det att luften intränger genom
bladens porer, och de små känsliga grönklädda
kloro-fyllskiltvakterna, som stå på vakt vid ingångarna,
kunna blott taga vara på tre molekyler av varje
10 000-tal molekyler, som defilerar förbi. Om ingen
av dessa kolsyremolekyler undginge deras
vaksamhet, skulle utbytet ur 1 ton luft bli bara 311 gr, och
i dessa 311 gr finnas blott 85 gr kol.
Vad skulle man säga om ett järnbruk, som ur den
bästa malm kunde framställa endast 85 gr järn pr
ton. Och huru mycket skulle då stålet kosta? Men
lantbrukaren har det ändå sämre ställt än så. Ty
järn kan man med lätthet i en masugn befria från det
syre, med vilket det är bundet i malmen, då
kolsyran däremot är en hård nöt att knäcka.
Därför taga vi vår tillflykt till de under jorden
befintliga stenkolslagren, då vi behöva kol i större
mängder, till bränsle för att alstra mekaniskt arbete
eller till råmaterial för att framställa kemiska
föreningar. Kemisten har sålunda två källor till sitt
förfogande, från vilka han kan erhålla kol:
stenkol och trä, produkter av en förgången tid och
av nutiden. Vilken han väljer, beror på priset
för tillfället och på ändamålet. Han kan taga kol
i nästan kemiskt ren form. antracit, eller andra
stenkolssorter, som utom kol innehålla en del
värdefulla beståndsdelar. Trä består till största delen
av cellulosa, i vilken kolet förekommer i förening
med väte, närmare bestämt i samma proportioner som
i vatten. Till samma grupp som trä måste man också
räkna den cellulosa, som består av växtfibrer, t, e.
bomull, emedan den kan användas i stället för och är
likvärdig med träcellulosa. Jag har sett papper, som
var gjort av majskolvar, grenar av bomullsbuskar
och halm och som icke var sämre än sådant av trä.
Om vi icke lägga bort vår dåliga vana att fälla flera
träd, än som växa till, komma vi att bli mer och mer
hänvisade till att använda hastigt växande träd eller
årsgamla buskar för att täcka vårt behov av
cellulosa för tryckpapper och trähus. Nästa generation
kommer nog att ha ändå mera bråttom än vi. Den
kommer nog icke att vänta 20 à 50 år på en enda
träskörd. Redan för närvarande finnas i de
amerikanska sydstaterna sockerrörplantager. som i första
hand äro anlagda för erhållande av syntetiskt trä.
Ur sockerrörets saft kan man erhålla en biprodukt,
om blott sockrets pris för tillfället är så högt, att
inkokning lönar sig. Skogsskötseln är en av
människornas äldsta sysselsättningar, men det oaktat är
den en föga beaktad gren inom lanthushållningen.
Om vi nu sammanfatta vår översikt över
grundvalarna till syntesens rike, se vi, att vi i huvudsak hava
att göra med grundämnena C. H, O och N och att vi
väsentligen erhålla dem från fyra olika håll, av luft,
vatten, stenkol och trä.
För att i hast draga upp den syntetiska kemiens
invecklade linjer hade jag tänkt rita upp en karta
över de fyra grundämnenas enklare föreningar och
förbinda dessa syntetiska produkter med motsvarande
industrier. Men det lyckades icke. Jag kunde icke få
tag i ett papper tillräckligt stort för att rymma alla
dessa linjer, ty förbindelselinjerna äro oerhört många
och var och en av de kemiska föreningarna står på
något sätt i förhållande till alla industrier, antingen
genom att de utgöra ett av råmateralierna eller en
konkurrensvara till slutprodukten.
Av följande lilla översikt över de fyra förnämsta
källorna för råmaterial i syntesens rike framgår nog
svårigheterna:
1. Vatten: Ger oss de båda grundämnena syre och
väte.
2. Luft: Ger oss de båda grundämnena kväve och
svre.
3. Stenkol: Ger oss grundämnet kol och föreningar
mellan kol, kväve och väte.
4. Trä (omfattande även bomull, halm o. d.): Ger
oss cellulosa.
Av dessa fyra råämnen kunna vi framställa en hel
mängd ämnen, av vilka jag blott skall omnämna
tolv. såsom varande särskilt karakteristiska:
Ättiksyra, aceton, alkohol, ammoniak, kolsyra,
cellulosa, etylen, formaldehyd, bensin, glykos,
salpetersyra och fenol.
Dessa komma till användning inom alla hantverk
och industrier. De användas huvudsakligen till
följande ändamål: inom lantbruket, till automobiler och
flygmaskiner, till läkemedel, färger och näringsmedel,
för belysningsändamål, inom filmindustrien, vid am-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
