Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
TEKNISK TIDSKRIFT
12 april 1930
Som av försöken framgår, visade de manganhaltiga
silikaterna liknande förhållanden som de järnrikare:
hög ledningsförmåga vid stelningspimkten och lägre
temperaturkoefficienter, vilket även torde stå i
samband med viskositeten, ty liksom vid de senare
silikaterna äro mangansilikaternas tunnflutenhet och
manganföreningarnas intensiva inverkan att gynnsamt
påverka slaggernas lättflutenhet även en gammal
teknisk erfarenhet.
En hel del viskositetsmätningar ha utförts på
konstglasen av olika sammansättning, vilka under-,
sökningsresultat likväl ej kunna tillämpas på de i
detta samband undersökta och väl kristalliserade
silikaterna, enär de till följd av de ingående tillsatserna
av B203, Na20, K,0, CaO och A1203 i varierande
mängder visa en avsevärt högre viskositet. Några
mycket intressanta undersökningar över
masugns-slaggernas viskositet ha emellertid utförts av Feild,1
vilkens försöksapparatur anses förebildlig.
Sammansättningen av de av Feild undersökta åtta slaggerna
inom temperaturintervallet: 1 275°—1 575°, varierade
mellan gränserna:
A. B.
Si02 ................18,30 43,56 %
A1203 ..............33,30 9,48 „
Fe203 ..............0,00 0,00 „
FeO °................0,47 0,21 „
Fe ....................0,05 0,38 „
Ti02 ................0,58 0,19 „
CaO ................31,24 40,18 „
MgO ................9,69 2,02 „
MnO ................0,35 0,21 „
CaS ................4,07 2,75 „
där slaggen A har en låg kiselsyrehalt mot B men
denna en låg Al203-halt mot A som i sin tur visar
lägre halt av CaO. Viskositeten av de olika
sammansatta slaggerna variera mellan 230—480, hänfört till
vatten vid 20° = 1. De visade alltså ingen större
skillnad i viskositet trots den stora differensen i
sammansättningen. För att ernå en viskositet = 300
måste slaggen B, som hade viskositeten 480 vid
1 500° upphettas till 1 585° och slaggen A med en
viskositet av 230 vid 1 500° upphettas till 1 475°.
Tyvärr kunna Feilds försöksresultat ej ge några
tankeslut om ledningsförmågans beroende av
viskositeten vid de studerade silikaterna inom systemen
FeO—CaO—Si02 och FeO—MnO—CaO—A1203—Si02.
Ledningsförmågan hos dessa visar däremot, att
mycket små ändringar i sammansättningen ge mycket
stora ändringar i ledningsförmågan. Man är därför
med hänsyn till den höga ledningsförmågan av de
järn- och manganhaltiga silikaterna såväl i det
smälta som framför allt i det fasta tillståndet och de
stora ändringar som de undergå vid smärre tillsatser
av CaO, A1203 och Si02, berättigad att förmoda att
mätningar av viskositeten och ledningsförmågan ej
enbart kunna förklara alla påvisade fenomen.
Vid undersökningarna av ledningsförmågan hos
fasta salter har bland andra Doelter2 hos en del av
dem konstaterat en mycket hög ledningsförmåga,
vilken skulle tyda på en metallisk ledning. Så
befanns t. e. volframiten, bestående av en blandning av
ferro- och mangonovolframat, ha en mot magnetiten
svarande ledningsförmåga, vilken enligt de
undersökningar, som föreligga av Koenigsberger och
Schilling1 är ca 100 och kanske högre vid vanlig
temperatur. Däremot visar Na2W04 en låg
ledningsförmåga även i smält tillstånd (x = 2,08 vid 1 260°). Av
detta måste man sluta sig till, att det just äro de
basiska komponenterna FeO och MnO i volframiten,
som ger saltet dess höga ledningsförmåga. En
liknande parallellism vad beträffar storleksordningen
av ledningsförmågan föreligger även inom de
studerade silikaterna, där t. e. silikatet 2 FeO • Si02,
fajaliten, har en ledningsförmåga av 4,5 vid 1 344°
och en så hög ledningsförmåga som 2,8 vid 1100° —
i fast tillstånd. Detta kan ej enbart tillskrivas en
elektrolytisk ledningsförmåga, varemot de kalkrikare
silikaterna visa en låg ledningsförmåga även i smält
tillstånd och i det fasta tillståndet visa värden,
vilka äro ytterligt små.
De höga värdena av ledningsförmågan vid de
järn-och manganrikare silikaterna, framför allt i det fasta
tillståndet, är av ett särskilt intresse. Man kan
förmoda, att där föreligger en metallisk
ledningsförmåga, men till följd av de positiva värdena av
koefficienterna a och ß, som ju äro lägre än vid de
kalk-och aluminiumhaltiga silikaterna kan man dessutom
sluta, att denna metalliska ledning ej ensamt äger
rum utan går tillsammans med en elektrolytisk
ledning. Försöken visa även, att silikaterna inom
systemet FeO—Si02 och MnO—Si02 allt efter
sammansättningen kunna visa å ena sidan en mera metallisk
och å andra sidan en mera elektrolytisk
ledningsförmåga.
Av försöken kan man se, att ledningsförmågan
sjunker mycket starkt hos silikaterna inom
systemen FeO—Si02 och MnO—SiO, med stigande
kiselsyrehalt, och man kan även finna av dem, att
ledningsförmågan av FeO och MnO måste vara mycket
hög. Det är ju också bekant, att oxiderna av de
tunga metallerna, som ha mörk färg och metallisk
glans, ha en mycket hög ledningsförmåga — så t. e.
visade Palmærs2 undersökningar på Pb02 en
ledningsförmåga av 11 000 vid 0° — varemot de ljusa oxiderna
äro mycket dåliga ledare, närmast att betrakta som
isolatorer. Man är därför med anledning av de
erfarenheter, som vunnits av försöken beträffande den höga
ledningsförmågan i såväl smält som i fast tillstånd
vid de järn- och manganhaltiga oxiderna böjd att
dra den vidare slutsatsen, att silikater av mörka
oxider, vilka ha metallglans och som man tillmäter
en metallisk ledning, ha en högre ledningsförmåga än
silikater av ljusa oxider, bundna till en ekvivalent
mängd kiselsyra, samt att silikaterna kunna visa en
blandad metallisk och elektrolytisk ledningsförmåga,
av vilken den ena eller andra egenskapen allt efter
sammansättningen kan komma mer eller mindre
starkt till synes.
Praktiska slutsatser.
Vid genomförandet av metallurgiska processer av
hithörande slag, t. e. vid tackjärns- och
stålsmältning, vid elektrisk smältning av t. e. bly-,
koppar-och zinkmalmer, erhålles ett smält slaggbad, som till
1 Techn. Paper of The Bureau of Mines No. 157 (1916).
2 Ree. d. Trav. Chim. d. Pays-Bas 42. 729 (1923).
1 Ann. d. Phys. 32. 179 (1910).
2 Z. f. Elektrochem. 29. 419 (1923).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
