Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’2
TEKNISK TIDSKRIFT
4 jan. 1931)
till en början av belastningstidens längd. I en artikel
i ETZ för ett år sedan uppgavs, att hållfastheten för
koppar från 42 kg/mm2 gick ned till 35 kg/mm2 vid
26 dagars belastning och till 32 kg/mm2 efter 360
dagars belastning. För aluminium gick hållfastheten
enligt samma källa ned från 19 kg/mm2 till 14 kg/mm2
vid 22 dagars belastning och till 12,4 kg/mm2 vid 158
dagars belastning.
Tyvärr redogöres icke närmare för försöken, så att
tillförlitligheten av dessa siffror undandra sig
bedömande. De synas emellertid visa, att hållfastheten
rätt väsentligt reduceras vid långtidsbelastningar, att
hållfastheten icke i hast når sitt gränsvärde utan är
stadd i sjunkande ännu efter årslånga belastningar
och slutligen, att denna egenskap gör sig gällande
olika för olika material. Aluminiet synes vara mindre
uthålligt än kopparn, vilket ju även är att vänta, då
ju aluminiets egenskaper gälla för att vara rätt
variabla.
Även ett större antal belastningsväxlingar kunna
som bekant utmatta ett material och få det att brista
långt under den egentliga brottgränsen. Såvitt jag
har mig bekant har detta fenomen icke undersökts
noggrannare för andra material än järn och stål.
För dessa har professor Ljungberg på basis av en
del intressanta försök uppställt hypotesen om det
konstanta brottarbetet som förklaring till brott
genom utmattning och liknande fenomen. Enligt
denna lag är det arbete konstant, vilket per
volymsenhet erfordras för att åstadkomma brott, oberoende
av om brottarbetet uttages på en gång eller i flera
repriser. Vid en belastningsväxling, vilken shitar vid
utgångspåkänningen, beskriver spännings-töj
nings-kurvan ett slags hysteresisslinga och den inneslutna
ytan representerar den vid belastningsväxlingen
ifråga uttagna delen av brottarbetet. Upprepas
be-belastningsväxlingen ett större antal gånger,
reduceras det i materialet uppmagasinerade brottarbetet
alltmera. Detta gäller som sagt för järn och stål, för
vilket material lagen bekräftats av försök, men det
förefaller ju rätt sannolikt, att den skall gälla också
för andra material. Speciellt för aluminium men
också för koppar, vilka material i töjningshänseende
uppvisa mindre konstanta egenskaper än järn och
stål. skulle utmattningsfenomenet i så fall i högre
grad göra sig gällande.
Xu behöva vi lyckligtvis inte räkna med islaster,
som ligga på i åratal eller återkomma
hundratusentals gånger som belastningarna i professor
Ljungbergs försök. Vi behöva alltså inte räkna med de
gränsvärden, till vilka hållfastheten nedgår vid
dylika utmattningar — även om vi skulle känna dem —
men någon hänsyn måste vi dock taga till detta
fenomen, om det också måste bli mera på känn. Då de
nya norska normerna räkna med 90 % av den
momentana brottpåkänningen, alltså för koppar med 36
kg/mm2, förefaller detta att vara något högt, då man
tar hänsyn till att tillskottsspänningar genom böjning
i klämmarna också måste reducera den effektiva
brotthållfastheten. Det berättigade i att även för
aluminium räkna med 90 % av den momentana
brotthållfastheten synes mig erfordra en bekräftelse genom
försök.
Xu kan det väl anses ganska sannolikt, att även
påkänningen under normala förhållanden, dvs. vid
ingen eller ringa islast, kan förmå uttrötta materialet
och förbereda ett brott, förutsett att denna normala
påkänning är hög. På denna omständighet tar.
såvitt jag kan se. de uppspänningsföreskrifter sikte,
vilka föreskriva vissa maximipåkänningar vid
normala belastningar. Det är också ganska klart, att
en dvlik föreskrift är påkallad, ty om man endast
skulle gå efter den. exceptionella islastnormen, skulle
man för stora tvärsnitt och små spännvidder komma
till påkänningar, som under normala förhållanden
skulle uppgå .till 25—30 kg/mm2 för koppar. Man
skulle här röra sig på obekant område och man vet
ej, om ledarna under årtionden skulle uthärda dylika
påfrestningar; vibrationsfaran med tv åtföljande
utmattningsfenomen kan eventuellt här stå på lur.
Om också den normala uppspänningsbegränsningen
har sitt fulla existensberättigande, anser jag likväl,
att den i de svenska och norska normerna är kanske
något för försiktigt formulerad.
Enligt dessa normer kommer man till påkänningar,
som vid jämviktsnorm röra sig i trakten av 12 till
15 kg/mm2 för kopparlinor, och vid vissa
belastningar, som väl kunna uppträda någon gång om året,
gå de upp till 20 kg/mm2. Jag har ännu aldrig hört
förtäljas att linor brustit vid så låga påkänningar,
och jag skulle därför önska fråga herrar fackmän,
om tiden ej vore inne att ta ett steg eller par in
på det obekanta området, dvs. tillåta litet större
normala påkänningar — givetvis förutsatt, att den
exceptionella islastnormen tillåter det. Isynnerhet om man
erkänner de permanenta töjningarna som vällovliga
företeelser, borde det ej vara någon fara att gå till
normala påkänningar på låt oss säga 18 kg/mm2 för
koppar.
Så länge man ej vet, vilka faror som hota vid för
hög normal påkänning, synes det mig för övrigt vara
lika gott att föreskriva en viss maximipåkänning vid
jämviktsnorm som att gå efter mer eller mindre
konstruerade s. k. normala belastningsfall. Beräkningarna
skulle härigenom något förenklas.
En fråga, som nära sammanhänger med frågan om
uppspänningen, är bestämmandet av stolpiiöjden.
Även för denna synas tvenne föreskrifter vara
erforderliga, en som tar hänsyn till de exceptionella
och en som tar hänsyn till de normala
förhållandena.
De exceptionellt stora nedhängningarna uppträda
även de vid stora is- och snöbelastningar. Användes
hängisolatorer eller en på annat sätt flexibel
upphängning, får man taga hänsyn till att en ojämnt
fördelad belastning ger mycket större nedhängningar än
en jämnt fördelad. Nu uppges i regel, att då
verkligt stora isbelastningar observerats, dessa uppträtt
mycket lokalt: och att ledningen sedan vid töväder
befriar sig från snölasten så att säga sektionsvis, har
väl litet var iakttagit. En föreskrift, som tar
hänsyn till nedhängningarna vid lokal islast i ett spann,
medan övriga äro utan, synes därför synnerligen
påkallad. och den återfinnes också både i de svenska
och de norska normerna. Frågan är blott, vilken
islast man i detta fall skall räkna med. Att räkna med
samma exceptionella islaster som vid bestämmandet av
uppspänningen är ej på sin plats, så länge dessa
väljas olika för olika ledningsklasser. Stolphöjden
bestämmes ju främst med tanke på säkerheten till liv
och egendom, och i detta hänseende böra alla
ledningsklasser vara jämställda. Däremot skulle det ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
