Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 febr. 1930
ELEKTROTEKNIK
53
hela systemet. Ungefär jämngoda resultat erhållas på
dessa sätt, när jordledningsförlusternas
nedbringande är den dominerande faktorn, dvs, på de kortare
rundradiovågorna. Den frågan ligger nära till hands,
om verkningsgraden ej kan ytterligare uppdrivas för
högantenner, dvs. sådana antenner, som mer eller
mindre närma sig halvvågstypen, genom
multipelkonstruktion. Man måste då komma ihåg, att
upp-ledningarna ej få spridas alltför mycket, emedan fäl
tet i så fall genom interferens blir assymmetriskt.1
Detta är i allmänhet ej önskligt vid rundradio
distribution, om än i specialfall en dylik utformning kunde
vara till nytta, t. e. om det gäller att förse ett
långsmalt befolkningsområde med rundradio förmedelst en
sändare, som är uppställd i områdets mitt. Den
erforderliga riktverkan erhålles då enklast genom
spridning av uppledningarna i en multipelkonstruktion till
ett avstånd av mellan 1/4 och 1/2 våglängd. Avses
ett symmetriskt fält kring sändaren, böra
uppledningarna ej spridas mera än ungefär 1/8 våglängd. Inom
detta avstånd kan vid högantenner den inre
kopplingen mellan uppledningarna väntas bliva så stark,
att man härigenom förlorar lika mycket som man
vinner genom den disponibla effektens uppdelning på
flera strålare. Då dessutom jordledningsförlusterna
vid högantenner redan för single-antenner äro
mycket små på grund av den gynnsamma
strömfördelningen, vinnes intet ytterligare genom dessa förlusters
vidare sänkning, i motsats till vad som gäller för
lågantenner. Experimentella undersökningar ha visat,
att det verkligen förhåller sig så: högantenner synas
icke lämpa sig för multipelkonstruktion,2 i det att
man till och med kan få sämre resultat än för
motsvarande single-antenn.
Masternas inverkan.
Masternas inverkan får icke förbises, emedan genom
dem förorsakade förluster eller fältförvrängningar
kunna bli ödesdigra för resultatet. En vertikal
ledare, som befinner sig på ott avstånd från en vertikal
antenn om en udda multipel av en 1/4 våglängd, kan
väntas mer eller mindre utpräglat verka som
reflektor, om ledarens egenvåglängd är större än eller lika
med fältets våglängd, däremot som direktor, om
egen-våglängden är mindre än fältets väglängd.3 Tillämpat
på mastanordningen för en antenn säger detta, att
fältstyrkan blir mindre i mastriktningen för relativt
höga master men större i samma riktning för låga
master, om avståndet från uppledningen till masterna
råkar vara i närheten av det ovan angivna. Ofta bli
därför ekvipotentiallinjerna kring sändareorten mer
eller mindre ellipsformiga, vilket emellertid vid
måttlig olikformighet ej spelar någon större roll. Värre är
det, om ekvipotentialkurvorna vid relativt höga
master få en stark inskärning i mastlinjen, i vilket
fall man kan tala om, att masterna "kasta skugga".4
Detta fall behöver dock endast befaras, om masterna
ligga i resonans för fältets våglängd eller ha ännu
högre egenvåglängd. Ett botemedel är då att sänka
1 Appendix 7.
2 Radiobyrâns undersökningar.
3 Jfr artikel av förf. : "Tekniska meddelanden fr.
Telegrafstyrelsen" 1929, sid. 73.
* Se t. e. P. P. Eckersley, J. I. B. E., London 1928, vol. 66,
sid. 504, 527. R. H. Barfield, J. I. B. B,, London 1929, vol.
67, sid. 254—255. A. G. H. Munro samt denna artikels
senaste del (fig. 18).
masternas egenvåglängd, vilket går. för sig genom
att isolera dem vid basen. En isolerad masts
egenvåglängd är nämligen blott något mer än dubbla
höjden, under det att en vid basen jordad mast får en
egenvåglängd av mellan 4,5 och 5 ggr höjden,
beroende på masthöjden, så att den lägre siffran gäller för
mycket höga master. Även de stag, som uppbära icke
fribärande konstruktioner, kunna vara synnerligen
besvärliga, om de ej genom isolering avdelats i
tillräckligt små längder. Trämaster äro med hänsyn till
eldfara, genomfuktning och underhållskostnader mindre
tilltalande, om de än kunna byggas för ansenliga
höjder. En idé, som diskuterats i England,1 är
användning av en isolerad mast som antenn genom direkt
matning. Tanken är tilltalande, och det är väl icke
omöjligt föreställa sig, att uppslaget kunde bli
fruktbart. Så vitt jag vet, saknas en rationell utredning
härav.
Antennens anslutning till sändaren, samt
avstämning.
Antennens koppling till sändarens arbetskrets eller
till den matningslinje, feeder, som man dragit från
sändaren till antennen för att kunna uppställa denna
i lämplig terräng och slippa dragas med
förlustbringande extra basförlängning genom intaget, är en
detalj av största vikt för hela anläggningens
effektivitet. I nära sammanhang härmed står frågan om, huru
antennen skall avstämmas för att ernå önskad
ström-lordelning. En högantenn, dvs. en antenn, vars
egenvåglängd är avsevärt större än
resonansvåglängden, kan tänkas avstämd på åtminstone två
principiellt skilda sätt; man kan dels förkorta
antennen med tillhjälp av seriekapacitet, dels starkt
förlänga antennen samt därefter mata den på 3:dje
överton, så att i gränsfallet en fjärdedels våglängd
konsumeras i förlängningsspolen, under det att två
fjärdedels våglängder falla på själva antennen. De
båda metoderna, som givetvis äro lika användbara,
oin en större eller mindre del av antennens vertikala
parti ersatts med toppnät för att spara masthöjd,
illustreras av fig. 16, där även ström- och
spänningsfördelning visas i ungefärligt förlopp. Största
spänningen erhålles för en antenn, som närmar sig
halvvågstypen, i antennens bas och topp. Den stora
spänningen vid basen måste beaktas vid
konstruktionen, där tillräcklig isolering är nödvändig. Ett
överslagsvärde på spänningsbuken kan man få
genom multiplicering av den uppträdande strömbuken
med uppledningens vågmotstånd,2 som torde uppgå
till 300—500 ohm. Om antenndimensionerna äro
sådana, att en nästan ren strömnod skall uppträda
vid basen, visar det sig, att det är svårt att
kapacitivt förkorta antennen. Man tillgriper då lämpligen
övertonsmatning. Inställningen blir i detta fall
synnerligen komplicerad, emedan en belastad antenns
övertoner icke äro harmoniska och en förutberäkning
alltså sällan lämnar användbart resultat. Upprepad
ändring av antenndimensionerna kan knappast
undgås, innan man vinner den önskade
strömfördelningen vid given våglängd. Övertonsmatning av en
starkt förlängd antenn har dessutom en given
nackdel, som inskränker de berörda fördelarna. Ström-
1 Diskussion efter P. P. Eckersleys föredrag, J. I. B. E.,
London 1928, vol. 66, sid. 524, 528.
2 Appendix 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
