Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 6. Juni 1931
- F. Kesselring: Expansionsströmbrytaren - en ny högeffektbrytare utan olja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÄFTE 6
TEKNISK TIDSKRIFT
ELEKTROTEKNIK
JUNI 1931
INNEHÅLL: Expansionsströmbrytaren - en ny högeffektbrytare utan olja, av F. Kesselring.- Stockholms nya
rundradiostation, av S. Lemoine och E. Magnusson. - Litteratur. - Föreningsmeddelanden.
EXPANSIONSSTRÖMBRYTAREN - EN NY
HÖGEFFEKTBRYTARE UTAN OLJA.
Av F. KESSELRING, Berlin.
För in- och urkoppling av elektriska
högspänningskretsar under last har man hittills nästan
undantagslöst använt oljeströmbrytare, vilkas
konstruktion under de senaste 30 åren i princip föga ändrats,
även om bryteffekten genom förbättrade kontakter,
ökad kopplingshastighet osv. betydligt stegrats.
Numera kunna som bekant oljebrytare byggas för de
högsta praktiskt förekommande spänningar och
effekter. Till deras obestridligt goda egenskaper, såsom
konstruktiv enkelhet och jämförelsevis ringa behov
av tillsyn, sällar sig emellertid den tungt vägande
olägenheten av att brytmediet, oljan, är brännbart och
att dess sönderdelningsprodukter, metan, etylen och
väte m. fi. i förening med luft bilda en explosiv
blandning. De med rätta fruktade
oljebrytareexplosionerna ha ofta oljebrand och omfattande nedsotning
av ställverket samt övriga följdskador i släptåg. Det
kan icke med nog starkt eftertryck framhållas, att en
oljebrytareexplosion icke nödvändigt måste ha
framkallats av en relativt stor bryteffekt. Några få
ampere kunna vara tillräckliga att inleda ett
fruktansvärt förstörelsearbete. En defekt i
kopplingsmekanismen kan t. e. medföra en bristfällig kontakt,
varefter den i oljan brinnande ljusbågen så småningom
fyller brytaren resp. cellen med en explosiv
gasblandning. Erfarenheten synes i verkligheten
bekräfta, att skador på oljebrytare oftare förorsakas
genom fel i kopplingsmekanismen än genom
påkänningar vid brytning av stora effekter.
Det sagda torde klargöra, varför man redan länge
sökt ersätta oljan med ett icke brännbart brytmedium.
Det närmast till hands liggande var att försöka
konstruera luftbrytare även för spänningar över 1 000
volt, och på den vägen har Westinghouse El. & Mfg.
Co., Pittsburgh, kommit till sin bekanta deion-brytare.
En annan lösning efter samma linje representerar
pressluftbrytaren, som i England utvecklats av
WHITNEY och WEDMORE, i Tyskland av RUPPEL i
samarbete med AEG. Även Siemens har under åren
1927/28 ägnat denna senare brytaretyp sin
uppmärksamhet och byggt ett antal brukbara
pressluftbrytare. Parallellt härmed gingo emellertid de
teoretiska och provrumsmässiga arbetena på
expansionsbrytaren, som i det följande närmare skall beskrives.
Under loppet av de jämförande försöken mellan
pressluftbrytare och expansionsbrytare visade sig de
senare som de överlägsna och i besittning av ^lla de
goda egenskaper, som i årtionden åt oljebrytaren
säkrat dess plats inom högspänningstekniken. Men
expansionsbrytaren arbetar i motsats till oljebrytaren
med ett obrännbart brytmedium, nämligen vatten med
viss, obetydlig tillsats. Då denna brytare redan till
ett ,antal av flera hundra är ute i reguljär drift och
de vunna erfarenheterna äro enbart goda, torde en
närmare redogörelse för dess fysikaliska grundval
och konstruktiva utformning kunna påräkna intresse.
Expansionsströmbrytarens teori.
Om en induktiv strömkrets med en EMK av
exempelvis 60 000 V och en ström av 100 A brytes
i torr luft genom att två metallelektroder rätlinjigt
avlägsnas från varandra, slocknar ljusbågen i
allmänhet först när dess längd överskrider 18 m. Äro
elektroderna däremot nedsänkta i en vätska, exempelvis
vatten eller olja, släckes ljusbågen redan vid en längd
av ca 1,8 m. Vätskan utövar tydligen ett ogynnsamt
inflytande på ljusbågens existensbetingelser.
Varje växelströmsljusbåge slocknar varje gång
strömkurvan går genom noll, oberoende av om den
brinner i luft eller i en vätska. En regelbunden
återtändning äger rum, så länge ionisationen i
brytsträckan genom stöt och emission från de glödande
kontakterna är större än deionisationen, vid motsatt
förhållande förblir ljusbågen definitivt utsläckt. I
luft av normal beskaffenhet går deionisationen
relativt långsamt, varför ljusbågen slocknar först vid
stora längder. Brinner ljusbågen däremot i en
väteatmosfär, påskyndas deioniseringen i utomordentligt
hög grad, beroende på framför allt vätets höga
värmeledningsförmåga. Följande formel anger den
maximala längd (i cm) en växelströmsljusbåge kan nå i
vätgas:
l = U/0,29 (1)
U är därvid den återvändande spänningen i
brytsträckan mätt i kV.
Vid en jämförelse mellan ur formel (1) beräknade
värden på ljusbågslängd och normala brytavstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:27:39 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931e/0113.html
