Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
TEKNISK TIDSKRIFT
12 DEC. 1931
mer eller mindre storflockig fällning erhålles. Det
skulle föra för långt att här gå in på de olika
teorierna för fällningens uppkomst. Troligt är
emellertid, att jämte adsorptionsföreningar även
rent kemiska föreningar uppstå och detta gäller
särskilt för de i vattnet ingående organiska ämnena av
surare karaktär såsom huminsyror och närbesläktade
ämnen. Flockbildningshastigheten är i hög grad
beroende av vattnets karaktär, pH-värdet och tillsatt
mängd aluminiumsulfat. Olika organiska ämnen
påskynda flockbildningen i mycket olika grad och
erfordra rätt olika pH-värden.
Flockbildningshastigheten växer i regel till en viss gräns med tillsatt
mängd aluminiumsulfat. Av ekonomiska skäl och
för att ej införa onödigt stor mängd sulfat joner i
vattnet, söker man i regel hålla den tillförda
mängden aluminiumsulfat nere i 30-60 mg pr liter.
Starkt förorenade vatten kunna dock erfordra större
mängd.
Av stor betydelse för flockbildningshastigheten
är, att de först bildade kolloidala kärnorna få
tillfälle att komma i kontakt med varandra. Detta
befordras genom omrörning, men även av hög
temperatur, enär härigenom vattnets viskositet sjunker
och molekylernas rörelsehastighet ökas.
Flockbildningen går därför avsevärt fortare sommartid än
vintertid. Omrörning efter aluminiumsulfattillsatsen
under minst 15 minuter, helst l timme, är
synnerligen viktig, därest god och hastig flockbildning
skall ernås, men förbises ofta. Omrörningen får dock
ej vara så kraftig, att flocken sön-derslites.
Koagule-rings- eller rättare sedimenteringstiden bör ej vara
för kort, enär då otillräcklig klarning erhålles.
Härmed följer stark belastning av filtret, med täta
spol-ningar samt tillväxt av sandkornens volym,
varigenom kemisk rengöring av sanden kan behöva
företagas.
Som av det föregående framgått, ligger för
alumi-niumhydratreningen lämpligaste
flocknmigsinterval-let ganska lågt. Vid högre pH-värden, t. ex. 7,0,
är det redan vid många vatten, särskilt humusrika,
omöjligt att erhålla god och snabb flockbildning.
Vid grumliga, av relativt ringa mängd organiska
ämnen förorenade vatten kan man dock ännu vid
pH-värden på 7,5 erhålla god flockbildning. Vid
vatten av denna typ har det emellertid visat sig
fördelaktigare att använda ferrisalter under fällning vid
relativt högt pH-värde. Ferrihydratet har ej
am-fotera egenskaper, varför det lika väl kan användas
vid höga pH-värden som vid låga. Vid höga
pH-värden reduceras dock ej halten organiska ämnen
lika långt som vid låga pH-värden, synbarligen
beroende på att vissa av de organiska ämnena bilda
lösliga salter, som ej utflockas.
Man har också funnit, att överklorering av vattnet
verksamt bidrager till fällningsresultatet.
Flock-bildningen går hastigare och halten organiska ämnen
avlägsnas mera fullständigt. Utom aluminiumsulfat
ha endast ferrisalter och natriumaluminat vunnit
större användning. Aluminat, tillsatt i ringa mängd
jämte aluminiumsulfat, har visat sig i de flesta fall
påskynda flockens uppkomst.
I regel kan man vid låga pH-värden helt avlägsna
färgen även ur starkt humushaltiga vatten och
reducera permanganatförbrukningen till 5 å 15 mg
KMn04 per liter. Denna senare blir dock starkt be-
roende på vattnets sammansättning. En del vatten
kunna nämligen innehålla avsevärd mängd
lågmolekylära organiska ämnen, som ej utflockas.
Permanganatförbrukningen blir då relativt hög, men då
dessa ämnen knappast förorsaka någon olägenhet,
får man i sådana fall ej allt för mycket fästa sig vid
permanganatförbrukningen som ett mått på vattnets
renhet.
Det erhållna renvattnets pH-värde vid sur fällning
blir lågt, och det är därför önskvärt eller nödvändigt
att höja detsamma för att motverka rostbildning i
ledningsnätet.
Det praktiska utförandet ställer sig på följande
sätt:
1. Klorering om så befinnes lämpligt.
2. Kemikalietillsats:
a) alkalier, event. natriumaluminat om
erforderligt.
b) aluminiumsulfat eller ferrisalt.
3. Koagulering under sakta omrörning under 30
min.-l timme.
4. Sedimentering under minst 4 timmar, helst 6-
12 tim.
5. Filtrering genom snabbfilter.
6. Alkalisering och event. klorering.
Vid starkt förorenade vatten kan även aktiv
kol-filtrering användas för avlägsnande av de sista
resterna luktande och smakande beståndsdelar.
Ledningsnätets korrosion och metoder att motverka
denna.
Om ett naturligt vatten kommer i beröring med
järn, t. e. i ett vattenledningsrör,^ verkar detsamma
mer eller mindre korroderande på järnet, och detta
går primärt i lösning på samma sätt som vid
behandling med utspädd syra.
Det är viktigt, att man skiljer mellan den
hastighet, varmed korrosionen äger rum i ett visst
ögonblick (mängd järn upplöst pr tidsenhet i en viss
mängd vatten) och den mängd järn, som kan utlösas
av vattnet, innan korrosionen av någon anledning
avstannar. Det förstnämnda begreppet kan kallas
vattents korrosionsintensitet i ett visst ögonblick
(vilken kan ändras alltefter som korrosionen
framskrider), det senare korrosionskapacitet.
Korrosionen av t. e. ett vattenrör kan till en
början vara ganska häftig, men av olika anledningar så
småningom avtaga. Den vanligaste orsaken är, att
på järnet bildas en beläggning av ferrohydrat,
ferro-karbonat, ferrihydrat, kalciumkarbonat eller
möjligen andra föreningar, vilka i mindre eller högre
grad förhindra den fria diffussionen från och till
järnets yta och därför motverka korrosionen.
Önskar man skydda ett vattenledningsnät mot
korrosion, kan man gå två vägar, i det att man antingen
väljer motståndskraftigt rörmaterial (t. e. rostfritt
järn), vilket dock i regel ställer sig för dyrbart, eller
också använder rör av vanligt järn och korrigerar
vattnets sammansättning, så att anfrätningen
motverkas eller upphäves. Detta senare kan för ett
visst vatten ske genom att minska vattnets
korro-sionsintensitet eller befordra utfällningen av
skyddande beläggningar, spec. kalciumkarbonat, på
järnet.
De i vattnet upplösta ämnena påverka i stort sett
korrosionsförloppet på följande sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
