Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
12 DEC. 1931
sätter sig på järnets yta som rost. En del följer
dock med vattnet i kolloidal eller finfördelad förrn,
särskilt om vattnet är humushaltigt. Så småningom
utbildas på järnet ett rostskikt, som verkar som en
semipermeabel hinna, varigenom
diffussionshastig-heten till järnets yta avsevärt nedsattes. I vattnet
löst syre och kolsyra få därför ej fritt tillträde till
skikten närmast järnet, varför här
ferrojonkoncen-trationen och pH-värdet kunna stiga, så att
utfällningar av ferrokarbonat, ferrohydrat,
kalciumkarbonat, etc. kunna uppstå. Korrosionen fortskrider
därför långsammare, sedan en beläggning bildats i rören.
Enär i vattnet ingående ioner av starka syror, om än
långsamt, diffundera in till järnet, och enär de här
blott i ringa grad omsättas till svårlösliga föreningar,
komma lokalelementen allt fortfarande att göra sig
gällande även sedan en beläggning uppstått, därest
denna ej är mycket tät. Det är därför ur
rostsynpunkt fördelaktigt, ju mindre av nämnda ioner som
ingå i vattnet.
För att ett ledningsnät i så ringa grad som möjligt
skall utsättas för korrosion skall enl. det föregående
vattnet ha följande egenskaper:
1. Ringa halt ioner av starka syror, varigenom
uppkommande lokalelements strömstyrkor bli lägre och
följaktligen korrosionen mindre intensiv.
2. Högt pH, varigenom korrosionsintensiteten
minskas. Enär vattnets smak blir lutaktig, kan pH ej
gärna hållas högre än 9,0, högst 9,5. pH-värdet skall
dock rättas efter mängden kalk i vattnet och helst
regleras så, att ett tunt lager kalciumkarbonat
uppstår och bibehålles i rören. Detta pH-värde kan
ungefärligt beräknas, och genom att skaka vattnet med
marmorpulver, kan man experiementellt fastställa, om
vattnet är omättat, mättat eller övermättat. Vid låga
kalkhalter kan pH ej hållas så högt, att en skyddande
beläggning av kalciumkarbonat uppstår.
3. Totala kolsyrehalten bör vara låg, enär
härigenom, enligt det föregående, korrosionskapaciteten
blir lägre och pH hastigare stiger för viss mängd
utlöst järn. Hålles vattnet svagt övermättat med
avseende på kalciumkarbonat, måste vid höga halter total
kolsyra pH noggrannare regleras, enär avsevärda
mängder kalciumkarbonat kunnat utfalla, innan pH
sjunker någon tiondel till jämviktsläget, och omvänt,
om pH hålles för lågt kan en redan bildad
beläggning relativt hastigt upplösas.
I praktiken kan man vid ett visst vatten av
ekonomiska skäl mera sällan nedsätta mängden ioner av
starka syror och därför ej förbättra vattnet i det
avseende, som berörts under 1) ovan.
Korrosionsintensiteten kan emellertid minskas
genom att höja pH-värdet såsom under 2) anförts.
Detta kan i praktiken ske genom att behandla vattnet
med marmor i t. e. filter eller genom att tillföra det
kalk (i form av kalkmjöl eller kalk vatten), soda eller
natronlut. I en del fall kan det vara fördelaktigt, att,
genom t. e. luftning först avlägsna största mängden
aggressiv kolsyra för att undvika en allt för stor
höjning av hårdheten resp. karbonathalten.
Vid filtrering över marmor höjes hårdheten
avsevärt ,nämligen pr 10 mg pr liter neutraliserad kolsyra
1,27 tyska hårdhetsgrader. Vid användande av kalk
blir motsvarande höjning blott hälften så stor.
Användes kalk, soda eller natronlut, kan pH höjas
utöver jämviktsläget och följaktligen en direkt utfäll-
ning av kalk i rören åstadkommas, vilket däremot ej
är fallet vid användning av marmor. Marmorn verkar
fullt automatiskt, dvs. inställer pH på eller strax
under jämviktsläget, förutsatt att filterhastigheten
ej är för hög. Den är därför i en del fall, särskilt vid
mindre anläggningar, bekväm att använda. Kalk,
soda och lut kunna tillsättas vattnet genom vanliga
mekaniska doseringsanordnmgar, .varvid pH-värdet
kontrolleras intermittent eller med kontinuerligt
registrerande pH-mätare. Doseringen kan också ställas
i direkt förbindelse med pH-mätaren och följaktligen
regleras av denna.
De i föredraget anförda kurvorna och
beräkningarna ha hämtats ur en ännu ej publicerad
matematisk behandling av korrosionsproblem vid naturliga
vatten, utförd av civilingenjör Georg Blomqvist, i
samband med en del arbeten inom detta område på
Kemiska Kontrollbyrån a.-b:s laboratorium.
Diskussion.
Pofessor Sondén påpekade, att blott ett fåtal av de
omnämnda metoderna ännu kommit till användning i
Sverige. Långsamfiltrering är har ännu allmän. Vid
Lovöverket för Stockholms stad kommer att användas
snabbfiltrering i kombination med kemiska metoder,
event. aktiv kolfiltrering, som dock ställer sig dyrbar.
Professor Sondén redogjorde därpå i korthet för av
honom utförda korrosionsundersökningar under
hänvisande till I. V. A:s handlingar nr 110.
Do>cent Sundberg anförde följande som på begäran
återgives in extenso:
"I början av sitt föredrag framhöll dr Groth
amerikanernas förtjänster inom vattenreningstekniken och
ställde tyskarnas nyare insatser på gebitet i skuggan.
Det finns skäl att göra en liten invändning. Nyligen
förekom i Teknisk tidskrift en uppsats om "avhårdning"
av vattenledningsvatten, i vilken endast amerikanska,
icke ett enda tyskt arbete refererades. Det borde do<ck
på det området ha varit ytterligt svårt att kringgå tyska
kemisters resultat. Liksom författaren till nämnda
uppsats använder dr Groth ordet "avhårdning". Det
skulle vara intressant att höra vad de närvarande tycka
om den termen. Mig stöter ordet, det bör väl åtminstone
heta "avhärdning".
Det är rätt sällan man i vårt land får höra en kemist
hålla ett dylikt vattenkemiskt föredrag. Nu torde väl
också T. T.-avdelning för kemi komma att införa
föredraget. Detta intresserar mig, emedan jag för en tid
sedan påpekade för kemiavdelningens redaktör, att
uppsatser i vattnets kemiska teknologi bruka införas i
andra fackavdelningar i tidskriften än den kemiska, dit
de väl egentligen höra. Det har på senare tid i regel
varit vattenbyggnadsingenjörer och mekanister, som
skrivit dylika kemiska uppsatser i T. T. Jag vill icke
göra mig till tolk för några skråsynpunkter men tror,
att det skulle vara bra, om det inom den moderna
vattenreningstekniken hos oss infördes en mera
ändamålsenlig arbetsfördelning mellan ingenjörer av de olika
facken. Slutligen vill jag uttala, att vattenkemien har
betydelse för snart sagt varje ingenjör inom den
kemiska industrien/’
Tillägg. Utrymmet i tidskriften tillåter mig ej att
ingå i någon längre polemik med docent Sundberg. Jag
anser emellertid ordet avhdrdning vara
ändamålsenligare, inte minst ur förväxlingssynpunkt, än
avhärd-ning, och har därför ansett mig i föreliggande uppsats
böra bibehålla detsamma. Beträffande det av docent
Sundberg påtalade förhållandet, att uppsatser i vattnets
kemiska teknologi bruka införas i andra
fackavdelningar av Teknisk tidskrift än Kemi, så kan jag ej se
något principiellt oriktigt häri. B. Gr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
