Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
TEKNISK TIDSKRIFT
19 SEPT. 1931
framgår av tabell 2, pannstensanalys nr III. Härav
synes även att vi hittills lyckats bäst med
användande av NaOH vid kall fällning i vattenrenaren.
Som emellertid ej heller detta tillvägagångssätt
lämnat tillfredsställande resultat, måste vi söka oss fram
på annan väg.
Då vi sålunda hade all anledning förmoda, att det
egentligen var den permanenta hårdheten som ej
fälldes, tydde detta på att soda Na2C03 ej bildades i
tillräcklig mängd. Vi sökte då avhjälpa detta genom
att tillsätta soda direkt i reningscisternen.
Kaustik-soda NaOH skulle endast användas i den
utsträckning, som erfordrades för fällning av
karbonathård-heten. Temperaturen i vattenrenaren skulle hållas
hög. Sodahalten sättas till 5 å 10 cm3,
avtappnings-mängden 7-800 l/tim. Sodaöverskottet blir då ca
l g/1. För att vara övertygade om att tillräcklig
sodahalt förefanns för fällning av den permanenta
hårdheten, undersöktes p.annvattnet på såväl
total-alkalitet (metylorange) som på kaustikalkalitet
(fe-nolftalein). Om kaustikalkalitet en översteg 1/3 av
totalalkaliteten skulle vi helt sluta med tillsatsen av
kaustiksoda. I detta senare fall komme
karbonat-hårdheten först att utfällas i pannorna som
kalcium-och magnesiumhydrat. Ett förhållande som oroade
oss mindre, då vi av tidigare erfarenheter visste, att
endast ytterst liten del av fällningen försiggick i
renaren.
Reningssystemet ändrades i övrigt även
såtillvida, att det tidigare till renaren återförda avtappade
pannvattnet istället fick gå direkt i kloaken.
Under den första tiden med det nya driftsättet
visade sig kaustikalkaliteten alltför hög och var
endast ca 2,5 cm3 lägre än totalalkaliteten, vilket
visar att karbonatets sönderdelning vid ifrågavarande
temperatur går betydligt hastigare och fullständigare,
än vad man ansett.
Tillsatsen av kaustiksodan slopades nu helt och
hållet, varigenom vi trodde, att sodahalten i
pannorna borde stiga. Detta blev emellertid ej fallet,
och kaustikalkaliteten visade fortfarande exakt
samma värde som tidigare. Karaktären hos
pannstenen var även densamma, om än den procentuella
sammansättningen något ändrats. (Tabell 2,
pannstensanalys nr IV.) Som bekant gäller att:
Ca S04 + Na2 C03
Ca C03 + Na2 S04,
dvs. gipsen kan likaväl bildas som sönderdelas inne
i själva pannan. Detta förhållande hade
offentliggjorts omkring år 1928 av bland andra Basch och
Stumper. Det är på grund härav, som man måste
arbeta med ett så stort sodaöverskott som 50 % för
att lyckas avhårda vattnet under 3-5 hårdhetsgrader
enligt kalk-soda metoden.
I enlighet härmed höjdes sodahalten att motsvara
12 cm3. Eldarna voro nu väl förtrogna med vår drift,
varför ytterligare överkokningar undvekos.
Pann-vattnets alkalitet och specifika vikt övervakades
minutiöst noggrant. Undersökningar verkställdes 5
gånger per dag, och proven togos från såväl
pannornas högsta som lägsta punkt. Som exempel kan
nämnas, att undersökningen den 12 augusti 1929
utföll enligt nedanstående:
Tillsatt sodamängd............... 15 kg
Temperatur i vattenrenaren....... 58°C
Totalalkalitet i undre domen ..... 12,8 cm3
" i övre " .... 13,0 "
Kaustikalkalitet i undre domen ... 11,0 "
,, i övre ., ... 11,8 "
Salthalt .................’........ 0,3-0,4° Be
Avtappad pann vattenmängd ...... 51 per 20 sek.
För att ytterligare minska risken för tubbrott
undersöktes båda pannorna invändigt en gång i
månaden, varvid allt löst pannstensmaterial och slam
avlägsnades. Vid varje rengöring uppsamlades en
pannstensrnängd av omkring 100 kg vikt. Som
jämförelse kan nämnas, att efter 6 veckors drift det i
pannan inmatade råvattnets torrsubstans teoretiskt
belöper sig till omkring 900 kg.
På detta sätt fortgick driften fram till oktober 1929.
Den under denna tid bildade pannstenen motsvarade
i allt väsentligt den under aug. analyserade. Sålunda
innehöll den fortfarande ca l % kalciumsulfat. En
möjlig förklaring till att vi ej kunde fälla gipsen vore
ju, att vi, förutom kaustikalkalitet, istället för
soda-alkalitet åtminstone tidvis hade
natriumsilikatalka-litet.
I Amerika hade man för några år sedan med goda
resultat börjat använda trinatriumfosfat för
matar-vattnets rening. I Europa däremot ställde man sig
skeptisk, och ännu så sent som 1928 avrådde tyska
vattenkemister användandet av fosfat, på grund av
att tillräckliga erfarenheter saknades och priset
ansågs för högt.
Trinatriumfosfat har ungefär samma egenskaper
som sodan, men det omsattes till skillnad från denna
icke i kaustiksoda. Vid tillsats av trinatriumfosfat
kunde man vara viss om, att, även om hela
sodakvantiteten omsatte sig i kaustiksoda och
natrium-silikat, en viss mängd trinatriumfosfat alltjämt skulle
finnas tillgänglig för utskiljande av gipsen, och
sålunda verka förhindrande på pannstensbildningen.
I början av november 1929 hade vi lyckats skaffa
ett mindre parti trinatriumfosfat, och till att börja
med tillsatte vi det till ca 150 m3 uppgående
rå-vattnet, förutom ca 12 kg soda, 14 kg
trinatriumfosfat, och vattnets specifika vikt hölls vid 0,2°Bé.
Då härvid icke någon ändring i förhållandet mellan
kaustik- och totalalkalitet ernåddes, höjdes
tri-natriumfosfattillsättningen till 30 kg och sänktes
samtidigt sodatillsatsen till 7,5 kg. Icke ens nu ernåddes
den eftersträvade förändringen i förhållandet mellan
kaustik- och totalalkalitet, och då pannorna vid
årsskiftet undersöktes var resultatet ganska nedslående.
Pannstensmängden uppgick till ca 120 kg för pannan
nr l, vilket var så mycket mera anmärkningsvärt som
den endast varit 365 tim. i drift sedan senaste
rengöringen och belastningen ej överstigit 30 kg per m2
eldyta och timme. Den andra pannan, vars
belastning varit högre, visade kanske något bättre resultat.
Sedan pannorna nu väl rengjorts fortsatte driften
till påsk, och kemikalietillsatsen bibehölls praktiskt
taget oförändrad under hela tiden, under det att
ut-blåsningen ökades så mycket, att salthalten sänktes
från tidigare 0,2 till 0,l°Bé.
Då emellertid, på grund av sodatillsatsen, en del
svårigheter uppstod, så upphörde vi efter påsk helt
och hållet med tillsättandet av soda, och nöjde oss,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
