Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 7
JULI 1931
TEKNISK TIDSKRIFT
VÅG- OCH WTTBYGGNADSRONST
INNEHÅLL: Statens fiskehamnar, av överste O. Z. Ekdahl. - När och hur bör hårdheten i ett
vattenledningsvatten avlägsnas, av civilingenjör N. Claes H. Fischerström. - Notiser. - Litteratur.
STATENS FISKEHAMNAR.1
GRUNDLÄGGANDE SYNPUNKTER FÖR KONSTRUKTIONERNA.
Av överste O. Z. EKDAHL.
Under äldre tider hade byggts en hel del
fiskehamnar och mindre hamnar i vårt land med
vågbrytare av stenfyllningar eller av stenfyllda, timrade kistor
till underbyggnad men överbyggnad av murverk.
Ehuru byggda på platser med ringa vattendjup av
endast 2,0 till 4,0 å 5,0 m, hade de icke kunnat emotstå
sjön, utan blivit utsatta för en mer eller mindre snar
förstörelse och måst flera gånger repareras efter lidna
svåra stormskador och förstärkas, allt inom loppet av
helt få år, utan att deras framtida bestånd därigenom
blivit tillräckligt tryggat. Så t. e. blev Skanörs
hamn, som fullbordades år 1881, redan 2 år därefter
svårt skadad under en storm år 1883, och Träslövs
hamn, färdigbyggd år 1879, förstördes under en
storm 5 år därefter, då sjön raserade Vågbrytaren.
Vid Barsebäck voro vågbrytarna redan 3 år efter
deras byggande delvis utrasade och ödelagda.
Skillinge hamn, fullbordad 1903, sönderslogs redan i
december 1904, iståndsattes åren 1906-1907,
förstördes ånyo vintern 1913-1914 och ombyggdes
därefter på nytt.
Svårigheterna att i stora mängder anskaffa
tillräckligt stor sten samt bristande erfarenhet om vad,
som erfordrades för vågbrytare av dylikt
byggnadssätt för att kunna emotstå sjöns angrepp, hade gjort,
att man använt sten av alltför ringa storlek samt
alltför branta lutningar för stenfyllningarnas utsida
mot havet. Ingenstädes på de öppna kusterna hade
vågbrytarna av stenfyllningar visat sig kunna
emotstå sjön. Vågbrytare av stenfyllning ägna sig icke
väl för bibehållandet av en bestämd tvärprofil,
emedan havet har benägenhet att själv omforma
profilens sidolutningar.
När havsvågorna under storm slungas mot utsidan
av en vågbrytare av utfylld sten, tränger en del av
deras vattenmassa in i stenfyllningens inre
genom yttersidans öppningar och genom håligheterna
mellan de särskilda stenarna i vågbrytarens inre.
Genom den inbrytande vågen pressas de i dessa
håligheter befintliga luft- och vattenmassorna undan
och fortplanta stötverkningarna utifrån, inåt och
uppåt. Luftmassornas starka komprimering vid
stormvågornas inträngande i stenfyllningens inre
utlöser sig omedelbart såsom en starkt verkande
spräng- och lyftkraft, som kan vålla, att stenarna
i Utdrag- ur en mera omfattande redogörelse för statens
fiskehamnsbyggnader omfattande tiden till l juli 1925.
i betäckningslagren upplyftas och utslungas, så
mycket säkrare som intet solidariskt sammanhang
förefinnes mellan stenarna i vågbrytarefyllningen.
På samma gång den del av vågen, som inträngt i
stenfyllningens inre, sålunda verkar som lyftkraft å
betäckningsstenarna i ytterslänten, träffas dessa av
stötkraften från den del av vågen, som vältrar sig
uppför slänten. Genom dessa förenade
kraftverkningar kunna betäckningsstenarna lösryckas och
rullas uppför och sedan med den åter vikande vågen
utför slänten, när de icke med ens slungats över krönet
in på stenfyllningens insida eller in i hamnbassängen.
Vid starka stormar uppstår därjämte en stark
ström utmed vågbrytarna, vilken kan förorsaka (en
mer eller mindre fortgående) urgrävning längs foten
av stenfyllningen, varigenom denna undermineras,
sjunker och utrasar.
Vågbrytare av stenfyllningar kräva därför ett
ständigt underhåll och ersättning av den utrasade och
utdragna stenen.
Även vågbrytare, som uppförts med underbyggnad
av stenfyllda timmerkistor och överbyggnad av
murverk hade på svårt utsatta platser under hårda
stormar blivit svårt skadade av sjön och gång efter
annan måst ombyggas. Vid användande av dylika
kistor till underbyggnad för vågbrytare utsatta för
hård sjö hade erfarenheten visat, att det vore en
betänklig svaghet i konstruktionen, att intet fast
sammanhang förefunnes mellan underbyggnadens
stenfyllda timmerkistor och det på dem löst vilande
över-byggnadsmurverket, som - även om det vore solitt
sammanfogat av granit och betong - icke alltid ägt
tillräcklig tyngd och massa för att, utsatt för hård
sjö, kunna ensamt för sig utan hjälp av och fast
sammanhang med underbyggnadskroppen stå emot
vågslagens våldsamma stötverkan och deras starka
dynamiska kraftverkningar under svåra och långvariga
stormar. Starka dynamiska kraftverkningar påfresta
nämligen timmerkistorna och deras hophuggningar
under de ständiga skakningar och rytmiska
vibrationer, i vilka kistorna och deras inre stenfyllningar
försättas av de upprepade vågslagen under hårda
stormar. Förbindningarna i kisthörnen och väggarna
sönderarbetas med tiden, lossna och gå isär.
Härigenom och genom att själva överbyggnaden under
stormarna försättes i skakningar, som oupphörligen
upprepas, kunna sprickor slutligen uppstå i över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
