Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 JULI 1931
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
93
vårt land. Mindre tillfredsställande var att till
beklädnadssten för vågbrytare använda kalksten.
Denna är nämligen mera sällan av sådan hårdhet och
täthet, att det kan vara välbetänkt att använda den
till yttre murverk vid vågbrytarebyggnader i st. f.
granit. Merendels är kalkstenen starkt förklyftad
och mindre lämplig för ändamålet. Utsatt för vatten
och frost förstöres den stundom ganska snart.
Vattnet intränger i koppytornas för ögat knappast
synliga lagringsgångar och fryser i dessa. Frosten
klyver därigenom med tiden stenen till tunna skivor,
som snart skadas och förvittra. Kalkstenen förstöres
vidare genom isgången, som starkt nöter på den. Vid
storm slå vågslagen förr eller senare loss de tunna
plattor, uti vilka frosten kluvit de såsom beklädnad
murade blocken, som därför icke besitta någon
varaktig styrka mot sjön. Å resterna av den
ursprungliga södra hamnarmen vid Grönhögens hamn, uppförd
år 1903 med underbyggnad av stenfyllda träkistor
och överbyggnad av betong med beklädnadsmurverk
huvudsakligen av kalksten i cementbruk men till en
mindre del av kilad granit i cementbruk, kunde hösten
år 1919, då hamnens ombyggnad tog sin början, icke
upptäckas ett spår av kalkstensbeklädnaden och i
dec. 1921 fanns kvar endast en obetydlig
betongklump på den av isen nästan helt och hållet
sönderslitna träkistan till pirhuvudet, innanför vilken
Vågbrytaren var totalt utriven av sjön och försvunnen å
en längre sträcka.
Med den goda tillgång på granitarter, som
förefinnes i vårt land, ansågs det därför klokt att vid
utförandet av vågbrytare mura beklädnadsmurverket
av granit, då härigenom kunde vinnas största möjliga
varaktighet, styrka och tyngd hos byggnaden.
Vid murning av beklädnadsmurverk till vågbrytare
var det icke lämpligt att utföra detta såsom
kryssmur utan både mera ekonomiskt och mera rationellt
att utföra yttermurverket såsom skiftmur av kilad
och fogtuktad granit.
Kryssmur ställer sig nämligen vid uppförandet av
vågbrytare av flera skäl dyrare än skiftmur.
Alla koppfogar böra vara fria från skolsten och
fullkomligt täta, när det gäller murverk, utsatta för
så våldsamma stötpåkänningar och skakningar som
vågbrytare.
Tilltuktningen och inmurningen blir då dyrare vid
det oregelbundna kryssmurverket, alldenstund
avsättnings-, anpassnings- och fogtuktningsarbetet samt
själva murningsarbetet är betydligt svårare och
mycket mera tidsödande. Det kräver mycket större
omdöme, vana och skicklighet hos gråstensmurarena
än vid utförandet av det regelbundna murverket av
kilad och nollgradigt fogtuktad skiftsten. På grund
därav att utförandet av kryssmur av sprängsten, som
måste avsättas, anpassas och fogtuktas på själva
murningsplatsen ute på Vågbrytaren sten efter sten
samtidigt med själva murningen, tager mera tid än
utförandet av skiftmur av förut på land färdigtuktad,
kilad sten, medför kryssmurverket därför även ökad
kostnad för länshållning samt ökade risker genom
stormskador under murningsarbetets utförande.
Fraktkostnaden för stenen till murverket blir även större,
då man måste transportera ut till arbetsplatsen ute
på Vågbrytaren även all den avfallssten, som där
bortslås vid avsättnings- och anpassningsarbetet
under murningen. Vidare är cementåtgången vid
utförande av kryssmurverk ca 50 % större än vid
skift-stensmurverk.
Huvudskälet varför kryssmur icke bör användas
vid uppförande av vågbrytares vare sig
underbyggnad eller överbyggnad är emellertid att vid
utförandet av dessa arbeten den största möjliga
skyndsamhet är av nöden på grund av faran för stormskador å
arbetena, som under själva utförandet icke kunna
hava den motståndskraft, som de besitta, sedan de
väl äro färdiga.
Det var därför mest välbetänkt och riktigast att
anordna byggnadsarbetet så, att man använde
beklädnadsmurverk i regelbundna skift av på förhand
på land kilad och fogtuktad sten, så att man såväl
vid undervattens- som ovanvattensmurningen å
vågbrytare slipper ifrån allt tidsödande anpassnings-,
avsättnings- och tilltuktningsarbete under själva
murningen. När helst vädret tillåter att mura på
vågbrytare under eller över vatten - inom fångdamm, i
kasuner, på bryggor för monolitmurningen eller
överbyggnad på de redan utsatta
underbyggnadsmonoli-terna - bör murningsarbetet kunna bedrivas så
snabbt som möjligt, varför förut i land färdigarbetad
sten till yttermurverket bör användas. (Forts.)
NÄR OCH HUR BÖR HÅRDHETEN I ETT
VATTENLEDNINGSVATTEN AVLÄGSNAS.
Av civilingenjör N. CLAES H. FISCHERSTRÖM.
Den viktiga frågan, när avhårdning av ett
vattenledningsvatten bör företagas, har under senare år
upptagits till förnyad och livlig diskussion.
Anledningen är närmast den, att de senare årens studier
av den ekonomiska betydelsen av hårdheten hos ett
vattenledningsvatten lett till resultat, vilka icke utan
vidare kunna avfärdas såsom blott och bart teoretiska
eller grundade på lösa antaganden. Förbättrade
tekniska metoder för hårdhetens avlägsnande och
vattnets efterbehandling hava även bidragit att giva
frågan nytt liv.
Hårdhet hos ett vatten beror nästan uteslutande på
förekomsten av kalcium- och magnesiumsalter. Större
delen av dessa förekommer som lättlösliga bikarbonat
och bildar den temporära eller karbonathårdheten
(utfaller vid värme), men en del förekommer vanligen
också som andra salter, framförallt sulfater och
klorider, och bildar den permanenta eller
icke-karbonat-hårdheten.
Hårt vatten förekommer i Sverige huvudsakligen
som grundvatten i de kalkrika trakterna av Skåne
och mellersta Sverige. Fig. l visar hårdheten hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
