Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 30 jan. 1932 - Om framställning av smidbart järn direkt ur malm, av Bo Kalling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppvärmd återkolningsugn utan ledde gasen genom
varmblåsningsgeneratorer, som alternerande
tillfördes luft för kollagrets upphettning och
reaktionsgas för reduktion av kolsyran till koloxid.
Norsk Staals process. Denna erbjuder intresse
i första hand genom lösningen av karburatorfrågan.
Den gas som skall återkolas ledes först genom ett
schakt, där en högspänd ljusbåge alstras mellan
elektroder anbragta i schaktets övre och nedre del.
Gasen upphettas härigenom till 1700–1800°,
varefter den får passera ett kokslager, där den återkolas.
Innan gasen återföres till ugnen får den sedan
passera ett kalkfilter för svavlets absorberande.
Reduktionen utfördes i den första anläggningen, i
Trondhjem, i rullugn. Man avsåg särskilt användande av
lågprocentiga norska malmer, och visade det sig ,att
man någotsånär tillfredsställande kunde behandla
dem i rullugn utan för stor klibbningstendens.
Av intresse är det sätt varpå uppfinnaren, ingenjör
Edwin, tänkt sig lösa gascirkulationsproblemet. Han
tillämpar en inom kväveindustrien för generering av
vätgas för Haber-Bosch-förfarandet använd omsättning:
CO + H2O = CO2 + H2.
Denna reaktion förlöper nämligen åt höger i närvaro
av lämplig kontaktsubstans (järnsvamp). Om nu en
del av den CO och CO2-haltiga reaktionsgasen på
detta sätt behandlas med vattenånga och sedan den
bildade kolsyran absorberas på lämpligt sätt, så har
alltså en del av reaktionsgasens kolhalt lämnat
processen i form av kolsyra och gasen i stället fått ett
lämpligt tillskott i vätehalt, vilken som förut anförts
verkar påskyndande på reduktionen. Kvantiteten
gas, som får deltaga i denna omsättning, kan
regleras så, att allt det kol som deltager i reduktionsprocessen
överföres till kolsyra. Denna princip har
emellertid, såvitt bekant, icke ännu praktiskt
tillämpats vid järnmalmsreduktion. Den torde
medföra en rätt komplicerad apparatur.
Försöksanläggningen i Trondhjem är numera
nedlagd. Men en större anläggning efter till stor del
nya principer är uppförd i Bochum i Tyskland. Den
är för närvarande i drift och lär arbeta med
tillfredsställande resultat.
Ekelunds process. En process som låtit tala om
sig på sista tiden är Ekelunds.
Här sker reduktionen med generatorgas utan någon
gascirkulation. Då i detta fall endast en ringa del
av koloxiden kan omsättas till kolsyra, blir
kolåtgången hög. Metoden är emellertid baserad på
stenkol som reduktionsmedel, varigenom kolåtgången
icke har samma dominerande inflytande på
processens ekonomi, som vid användande av träkol.
Stenkolsgeneratorgasen har dessutom en relativt hög
vätehalt, som medför ett gott utnyttjande av gasen.
Ekelund använder en frammakningsugn som
reduktionsugn för att undvika de olägenheter, som
kunna uppstå i en schaktugn med avseende på
sintring och mullbildning.
Den värdefullaste konstruktionen i Ekelunds
process torde vara hans generator. Vid reduktion med
generatorgas är det av vikt att få en kolsyrefri gas
av hög temperatur. Gasen bör ha en temperatur av
inemot 1 000°, då den införes i reduktionsugnen, för
att hålla temperaturen i ugnen vid lämplig nivå. Vidare
måste gasen vara varm för att kunna
svavelrenas genom kalkfilter. Ekelund löser problemet
genom att uttaga gasen i generatorns varmaste zon.
De destillationsgaser som bildas i generatorns övre
del inledas istället på nytt i bottnen på generatorn.
Den Ekelundska metoden förorsakar visserligen
hög kolåtgång, men förbrukar icke någon elektrisk
kraft, vilket kan vara till fördel på platser, där
kraftpriset är högt, men kolpriset är lågt.
En försöksanläggning enligt Ekelunds metod är
uppförd i Guldsmedshyttan. Försöken lära ha givit
tillfredsställande resultat.
von Seth’s järnsvampugn. Att kunna utför,a
reduktionen i schaktugn är tilltalande, men man är
därvid i hög grad beroende av malmens karaktär.
Vissa styckemalmer, särskilt fattiga sådana, synas
emellertid förhålla sig väl i schaktugnen, åtminstone
vid de mindre dimensionerna på densamma, som
hittills kommit till utförande. En lycklig lösning av
schaktugnsproblemet har von Seth funnit. Han utför
ugnen med en rörlig botten, varigenom
beskickningspelaren hålles i rörelse. Härigenom hindras
sammanbakningen i viss grad och en jämnare reduktion
vinnes. En mindre ugn enligt denna pricip har varit i
drift med lovande resultat i Sandviken.
Avestas metod. Enligt denna utföres reduktionen
i rullugn. Malmen tillföres i sligform, varigenom en
snabb reduktion vinnes. För att hindra
sammanbakning under reduktionen blandas malm och kol
med en viss mängd kol i överskott. Sammanblandningen
sker dock icke förrän en del av reduktionen
redan utförts med den bildade reaktionsgasen.
Härigenom erhålles en relativt hög kolsyrehalt i
avgaserna. Gasen förbrännes före utträdet ur ugnen
och förvärmer därvid beskickningen. Den
erforderliga energimängden tillföres genom elektrisk ström
som ledes genom beskickningen mellan inuti ugnen
på lämpligt avstånd från varandra placerade kontaktringar.
Som reduktionsmedel har stenkol visat sig
lämpligt. Härigenom erhålles visserligen en hög
svavelhalt i svampen. Denna avlägsnas dock lätt genom en
tillsats av kalk till den svavelhaltiga svampen medan
denna ännu är varm eller efter återuppvärmning av
densamma. Användes träkol undgås svavelraffineringen.
Särskilt lämpligt har kolad sågspån visat
sig vara som reduktionsmedel. För svenska
förhållanden torde processens utförande med kolad
sågspån som reduktionsmedel ställa sig gynnsammast.
En ugn i full teknisk skala är för närvarande i drift
i Avesta.
Direkta smaltprocesser. Möjligheten att i större
skala framställa stål direkt ur malmen genom
nedsmältning av en malm-kolbeskickning torde först
närmare ha utretts av ingenjör Carl Svensson, som
utförde lyckade försök i Norge 1921–1922 i en
elektrisk stålugn. Han nedsmälte dels briketter av
malm och kol och dels obriketterad beskickning och
lyckades därvid med rimlig kraftåtgång direkt
erhålla ett mjukt stål.
Efter samma linjer arbetade ingenjörerna Flodin
och Gustafsson och en större anläggning enligt detta
förfarande byggdes först i Hagfors och sedan i
Långshyttan. Ugnen i Hagfors är emellertid nedlagd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
