Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 2 juli 1932 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nedrustningskonferensen i Genève pekar som sagt
mer och mer mot ett slutresultat, som utan överdrift
kan betecknas som de samlade ansträngningarnas
utrinnande i sanden. Då varje verkligt ledarskap
saknas, hävdas i de olika tekniska kommissioner,
vari arbetet för närvarande huvudsakligen fortgår,
framför allt de olika arméernas och marinernas
särintressen, och kompromisserna ske på bekostnad av
konferensens allmänna idé. För Tysklands del går
dessutom likaberättigandekravet framför det
allmänna nedrustningskravet. Det osäkra politiska
läget hindrar också regeringarna från att intaga
fasta ståndpunkter.
I den allmänna opinionens uppmärksamhet har
också nedrustningskonferensen sedan någon tid
varit undanträngd av den konferens i skadeståndsfrågan
som utsatts till Lausanne i senare hälften av
juni. Det är emellertid redan nu tydligt att något
definitivt beslut i denna fråga ej kommer att fattas
i Lausanne. Denna konferens kommer med andra
ord endast att resultera i ett uppskov. Det den
1 juli utlöpande Hoover-moratoriet från fjolåret
kommer härvid att ytterligare förlängas, sannolikt
till årets slut, eller åtminstone till 1 december, efter
det amerikanska presidentvalet. Under tiden
klargöras ståndpunkterna på ömse håll. I Tyskland
råder praktisk enighet mellan alla partier om att
icke vidare betala något skadestånd. I England
samlar man sig mer och mer på samma linje, dvs.
man blir mer och mer enig om att skadeståndet helt
bör avskrivas. Även i Frankrike är man, särskilt
efter vänsterförskjutningen vid valet, icke längre
lika obenägen som tidigare att på allvar överväga
skadeståndets slutliga avskrivande. Man vill
emellertid i så fall begagna denna franska eftergift till att
uppnå ett strykande även av U. S. A:s
krigsfordringar på sina f. d. allierade. Amerika är
emellertid den mest ovissa punkten i denna kombination.
Här är opinionen i skadestånds- och skuldfrågan
ännu långt mindre avancerad än i Europa. I varje
fall träffas intet avgörande före presidentvalet.
Under tiden driver världsdepressionens växande
tryck omdömesgilla kretsar i alla länder mer och
mer över till den totala avskrivningsståndpunkten.
Världen har nu mer än någonsin all anledning att
med spänd uppmärksamhet följa utvecklingen i
Tyskland, där betydelsefulla förändringar av allt att
döma äro i görningen. Under de tre sista månaderna
har landet under yttre lugn men i stark inre oro
genomgått tre stora valhandlingar. Den fjärde
förestår i juli. Vid alla dessa val har det
nationalsocialistiska partiets röstsiffror förts närmare
majoriteten. Vänsterregimen har slutligen störtats både
i riket och Preussen. Brüning och Braun ha fallit.
Men ännu har något definitivt avgörande om kursen
i riket icke skett. I varje fall har nazisternas
"tredje rike" ännu icke proklamerats.
Rikspresidentvalets första omgång, den 13 mars,
blev en seger för Hindenburg, som med 18,7 millioner
röster nådde mycket nära den absoluta majoriteten.
Men även Hitler vann en stor framgång. Hans
röstsiffra blev 11,3 millioner; Stalhelmmannen
Düsterberg fick 2,6 och kommunistkandidaten Thälmann
4,9 millioner röster. Efter detta valresultat var
utgången av den andra valomgången given. Även en
ny högerkoalition, varvid de tysknationellas ledare
Hugenberg tidigare hoppats kunna fälla utslaget,
kunde nu ingenting ändra. Düsterberg drog sig
också tillbaka, men Hitler kvarstod och lyckades
vid det nya valet, den 10 april, uppnå ej mindre än
13,4 millioner röster. Düsterbergs väljare hade till
sitt övervägande flertal gått över till Hitler.
Hindenburg uppnådde emellertid denna gång, med 19,4
millioner röster, den absoluta majoriteten.
Kommunistkandidaten fick minskad anslutning.
Den åttiofemårige fältmarskalken, som nu sålunda
fått sitt presidentämbete förlängt för ytterligare sju
år, innehar både enligt författningen och på grund
av sin personlighet en mycket stor maktbefogenhet
i Tysklands nuvarande läge. Sedan nära två år är
statsskicket endast till namnet parlamentariskt; i
själva verket har Tyskland regerats genom av
rikspresidenten utfärdade nödförordningar.
Rikskanslerns ställning blir i detta läge beroende på om han
åtnjuter rikspresidentens förtroende eller icke – och
detta i desto högre grad som fältmarskalken von
Hindenburg efter sitt nyval med rätta kan betrakta
sig själv som en långt mera direkt representant för
folkviljan än den arbetsodugliga och med all
säkerhet i sin sammansättning ej längre mot folkmeningen
svarande riksdagen. Senare händelser ha också
visat att rikspresidenten Hindenburg ämnar till fullo
bära detta personliga ansvar.
Efter de bägge presidentvalsomgångarna inriktade
de över utgången besvikna men ingalunda slagna
nationalsocialisterna i främsta rummet sina
ansträngningar på att erövra majoriteten i Preussen. Här
satt sedan 1928 en lantdag, där socialdemokraterna
voro det talrikaste partiet och jämte det
demokratiska "statspartiet" och det katolska Centrum
bildade en fast vänstermajoritet, vilken utgjorde
grundval för den sedan 1925 sittande övervägande
socialdemokratiska regeringen Braun–Severing. Att
Preussen och därmed mer än två tredjedelar av
riket på detta sätt under många år lytt under en
maktmedveten och ganska partiexklusiv
socialdemokratisk regim, som dessutom av allt att döma icke
längre ägde stöd av folkets flertal, hade länge
utgjort en nagel i ögat på högerpartierna och givit
nazismen ett tacksamt agitationsmaterial. Att denna
socialdemokratiska maktställning genom valet i
Preussen skulle gå förlorad var allmänt väntat.
Den avgående lantdagens majoritet utnyttjade
emellertid i sista stund sin ställning till en ändring
av dess arbetsordning, varigenom hädanefter absolut
majoritet under alla omständigheter skulle fordras
för utseende av ministerpresident i Preussen.
Härigenom hoppades man hindra val av en
nationalsocialistisk ministerpresident och bereda möjlighet
för regeringen Braun att kvarstå som
expeditionsministär, då ingen annan regering kunde bildas.
En annan förberedelse till valslaget bestod i det
av riksregeringen under riksvärnsminister general
Groeners och rikskansler Brünings närmaste
ansvarighet utfärdade förbudet för nazisternas S.
A.-avdelningar (Sturm-Abteilungen), dvs. detta partis
frivilliga, delvis beväpnade kårer, att fortsätta sin
verksamhet. Upplösningsdekretet genomfördes utan
motstånd men under stark spänning. Motkrav
framställdes från högerhåll på det republikanska
Reichsbanners upplösning men hörsammades icke av
riksregeringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
