Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 51. 17 dec. 1932
- Några aktuella problem vid användning av ljusbågsvetsning för byggnadskonstruktioner. Intryck från en studieresa i Tyskland, av Åke Ericsson
- Notiser
- Elektrifiering av Ångelinjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara idealisk. Exempelvis förstör man med en
Schmucklerapparat[1] svetsen lokalt, varför
provningsstället vid viktigare svetsar måste igensvetsas efter
provningen. Vidare kunna med densamma endast
stickprov tagas, vilket vid en så inhomogen
metallurgisk process som svetsning ej garanterar en fullt
säker bedömning av det utförda arbetet. Ett annat
provningsförfarande, som ävenledes användes, är
röntgning av svetsfogar. En röntgenapparat är
emellertid dyr, och dessutom kunna därmed endast
stumsvetsar med fördel undersökas. Dock har t. e.
Reichsbahn undersökt kälsvetsar medelst röntgen,[2]
varvid man använt speciella, efter svets och
omgivande material formade kassetter. Bedömningen av
svetsen torde emellertid bli rätt osäker, enär
provstället som strålarna gå igenom ej är jämntjockt.
På grund av de f. n. relativt begränsade kontrollmöjligheterna
av färdiga svetsar, är den uppfattningen mycket
utbredd, att stor vikt bör läggas vid
kontrollen av själva svetsaren. I de tyska normerna
är också denna kontroll mycket kraftigt framhävd.
Låter man varje svetsare, när så påfordras, utföra de
i normerna bestämda provsvetsningarna, så att man
kan erhålla garanti för att han innehar den
yrkesskicklighet, som är nödvändig, och behärska
dessutom arbetsledare och kontrollant
svetsningstekniken så i detalj, att de minutiöst kunna övervaka
svetsningsarbetet, är detta den främsta garantin för
ett fullgott svetsningsarbete. I detta sammanhang
må nämnas, att på de arbetsplatser jag besökte,
förekom ej ackord vid svetsningsarbetet, vilket
givetvis bidrog till ett noggrant utförande. Av det
föregående framgår alltså, att med hänsyn till de små
möjligheter att efterkontrollera svetsfogar, som f. n.
förefinnas, ett fullgott svetsningsarbete närmast
måste rubriceras som en förtroendesak, vilket
förhållande kan godtagas, om de nyss nämnda villkoren
beträffande svetsare och arbetsledare vid svetsning
äro uppfyllda.
NOTISER
Elektrifiering av Ångelinjerna. Järnvägsstyrelsen
har nu avgivit sitt redan i höstas bebådade förslag om
elektrifiering av linjerna Stockholm–Krylbo–Ånge och
Örebro–Krylbo, gemensamt benämnda Ångelinjerna.
För påbörjande av arbetena, vilka beräknas draga en
bruttokostnad av 49,5 mill. kr., hemställer styrelsen, att
av 1933 års riksdag begäres ett anslag av 19 mill. kr.
Enligt arbetsplanen beräknas Ångeelektrifieringen
vara fullbordad år 1936. Därest arbetet igångsattes l
maj nästa år kunna de elektriska anläggningarna
slutföras i följande ordning: Örebro–Krylbo okt. 1934,
Stockholm–Uppsala april 1936, Uppsala–Krylbo sept.
1935, Krylbo–Bollnäs dec. 1935 och Bollnäs–Ånge
april 1936.
Planen för kontaktledningsarbetet förutsätter en
arbetsstyrka uppgående vissa tider till omkr. 750 man,
och sammanlagt erfordras ca 350 000 dagsverken. För
säkerställande av beräkningarna av anläggningskostnaderna
hava villkorliga avtal träffats med en del leverantörer
ang. de för elektrifieringen erforderliga större
leveranserna. Dessa avtal avse leveranser för en
sammanlagd kostnad av i runt tal 29 mill. kr., vilken summa
fördelar sig sålunda: omformarestationsutrustningar
3,62 mill. kr., elektriska lok och batteritendrar m. m.
15,32 mill. kr., kopparledningar 3,06 mill. kr., isolatorer
0,35 mill. kr., telefonkablar 4,62 mill. kr. samt
järnstolpar och bryggor 1,95 mill. kr. Vidare har avtal
uppgjorts med vattenfallsstyrelsen om leverans av ström
(se Teknisk tidskrift 1932, hft 46, s. 438) och
överenskommelse träffats angående erforderliga ändringar av
telegrafverkets utefter linjerna framdragna ledningar.
Ur den mycket utförliga motiveringen för förslaget
ma här anföras följande: Styrelsen framhåller till en
början de skäl av såväl trafikteknisk som ekonomisk
art som tala för en fortsatt elektrifiering av
statsbanorna. Vid jämförelse med ångdrift medför nämligen
elektrisk drift förutom kortare körtider för tågen
minskade kostnader för personal, drivkraft och underhåll
av materiel. Trafikökningar kunna vidare upptagas
utan tillnärmelsevis motsvarande ökning av
driftskostnaderna. Med tanke på järnvägarnas nuvarande
bekymmersamma läge påpekar styrelsen, att förmågan
att förränta hittills i desamma investerat kapital icke
bör tillmätas utslagsgivande betydelse, då det gäller
att bestämma rörande tillkomsten av nyanläggningar,
utan att härvidlag i stället den avgörande vikten bör
läggas vid frågan, i vad mån en anläggning kan
medföra förbättring i företagets ekonomiska ställning.
Därest alltså ett elektrifieringsföretag i och för sig
beräknas bliva räntabelt, äger det enligt styrelsens
mening på grund av de med detsamma förenade fördelarna
under alla förhållanden sitt berättigande och bör sålunda
komma till utförande. Vid valet mellan Ångelinjerna
och Västkustbanan har styrelsen funnit alldeles
övervägande skäl tala för att de förra linjernas elektrifiering
först kommer till utförande. Fördelarna av en
elektrifiering av Västkustbanan skulle nämligen huvudsakligen
komma de västligaste och sydligaste delarna av landet
till godo, då däremot elektrifiering av Ångelinjerna
kan sägas vara av stor betydelse för hela landet. Genom
densamma skulle Norrland ända upp till Östersund,
Sollefteå och Sundsvall erhålla mycket goda
dagsnälltågsförbindelser genom dubbla tågpar, ett på
morgonen och ett på middagen.
Särskilt den för statens järnvägars ekonomi alltmera
viktiga persontrafiken på Jämtland kommer att kunna
tillgodoses på ett utmärkt sätt. Förutom förkortning
av nattsnälltågens tider skulle möjlighet föreligga att
skapa särskilt goda dagförbindelser mellan Stockholm
och Storlien. Sålunda skulle man med avgång från
Stockholm, resp. Storlien, kl. 9 kunna vara i Storlien,
resp. Stockholm, omkring kl. 22. Även södra och västra
Sverige komma att få ett utomordentligt gagn av
Ångeelektrifieringen. Det skulle nämligen bliva möjligt att
resa på dagen icke blott från Göteborg och en del av
Västkusten utan så långt söderifrån som från
Trälleborg och Malmö till Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall,
ja ända upp till Östersund och Sollefteå. Förbindelserna
med övre Norrland skulle givetvis också kunna
i hög grad förbättras. Även för godstrafiken skulle
Ångeelektrifieringen medföra mycket stora fördelar för
stora delar av landet.
Överföringen av elektrisk energi skulle ske efter
samma system som kommit till användning vid
Göteborgs- och Malmölinjerna. Nya omformarestationer
skulle förläggas invid Uppsala, Krylbo, Ockelbo,
Ljusdal och Ånge. Härjämte skulle de befintliga
omformarestationerna i Hallsberg och Södertälje tagas i
anspråk. Leverans av elektrisk energi har vattenfallsstyrelsen
i samarbete med Krångede aktiebolag åtagit
[1] Tekn. tidskr. 1931 nr 16 o. 17. Die Elektroschweissung,
juli 1932.
[2] Se Die Elektroschweissung, febr. 1932.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:28:19 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932a/0486.html
