Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1932 - Theodor Björgerd: Driftserfarenheter från kraftledningar med och utan jordlina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 JAN. 1932
ELEKTROTEKNIK
17
En annan risk, som förefinnes vid trästolplinjer
med stödisolatorer och ojordade isolatorpinnar, är
stolpbrand vid spruckna isolatorer. Detta
riskmoment är dock långt mindre framträdande än faran
för splittrade stolpar, sönderslagna isolatorer och
avbrända linor vid direkta åskslag på linjen. En
brinnande stolpe blir lätt upptäckt, innan någon
verklig skada är gjord, och förefinnes jordfelsutlösning kan denna koppla ur linjen, innan branden gått
för långt. Är linjen försedd med jordlina och isolatorstöden jordas till denna, är stolpbrand givetvis
utesluten och jordfelsutlösningen kan även fås att
verka betydligt säkrare. Ett egendomligt fall kan
nämnas. En potatis, bunden i en fosforbronstråd,
hade kastats upp på en 20 kV ledning och tråden
fördes så småningom av vinden till stolpen, där
densamma kom att ligga an mot kroken. En dimmig
morgon började stolpen att brinna och toppen brann
så småningom helt av. - Det händer även att
isolatorerna först spräckas av åskan och att läckströmmar sedan antända stolpen. Vid torrt väder isolerar
en trästolpe så bra för spänningar upp till 20 kV,
att inga jordfelssignaler eller reläer kunna fås att
indikera ett sådant fel. Så snart stolpen blir våt,
börjar emellertid densamma att förkolna.
Om man försöker att ur avbrottsstatistiken för
kraftledningarna få fram förhållandet mellan antalet
avbrott förorsakade av åska vid ledningara med och
utan jordlina, stöter man på rätt stora svårigheter,
framför allt på grund av omöjligheten att eliminera
alla biomständigheter, som kunna inverka på
driftresultatet. En undersökning har emellertid gjorts
för ett antal bygdelinjer i Skåne, vilka alla äro
framdragna i ungefär likartad terräng. Den ena gruppen
omfattar 6 olika trästolpslinjer för 20 kV utan
jordlinor med en sammanlagd linjelängd av 239 km. Den
andra gruppen omfattar 9 st. 20 kV järnstolpslinjer
med jordlina och en sammanlagd linjelängd av 219
km. De förra hava i medeltal under sex år haft 0,11
avbrott per år och km och de senare 0,03,2 avbrott
per år och km under samma tid, samtliga förorsakade
av åska. De linjer, som äro försedda med jordlina,
visa således ett väsentligt bättre resultat än de andra.
Ovanstående siffror framföras med en viss reserva-
KNÄRED
HALLANDSÅS
Fig. 2. Schematisk bild av terräng- och åskslagsförhållanden för
132 kV-linje Knäred-Mörarp.
tion, men i stort sett torde dock resultatet vara
riktigt.
Det förefaller som om stationer, till vilka
kraftledningar utan jordlina äro anslutna, skulle vara
mera utsatta för överspänningar än stationer, från
vilka utgå linjer som hava jordlinor. Det är svårt
att få exakta erfarenhetsresultat härå, emedan fullt
jämförbara knappast finnes. I allmänhet hava
stationerna lägre isolering än linjerna. Detta gäller
särskilt för impulsvågor vid sådana anläggningar, där
man fullt utnyttjar linjernas träisolation. Dessutom
hava inomhusstationer alltid en mängd vägg- och
golvgenomföringar, vilka äro de svagaste punkterna.
Utomhusstationerna hava klarat sig mycket bra,
vilket kan bero på att de i allmänhet hava högre
isolering, enklare ledningsföring och färre
genomföringar än inomhusstationer. Dessutom erbjuda nog
järnställningarna ett visst skydd, därigenom att de
till en del omgiva ledningar och apparater som ett
jordat hölje. Erfarenheten visar emellertid, att hög
stationsisolering är nödvändig både vid ledningar
med och utan jordlinor, fastän kanske mest vid de
senare.
Man har även trott sig göra den iakttagelsen, att
stationer, till vilka äro anslutna luftledningar med
tämligen grova linor (95-120 kvmm) äro mera
utsatta för atmosfäriska överspänningar, än då
ledningarna hava klena areor (15-25 kvmm). Denna
erfarenhet är hämtad från sådana fall, där
lednings-areorna förändrats och där nya, grova ledningar
nyanslutits. Orsaken till ovan nämnda förhållande
torde vara att söka i koronabildningens reducerande
inverkan på spänningsvågens amplitud.
Under de senaste åren har särskilt i U. S. A. gjorts
en mängd försök och mätningar, som visa att
jordlinan reducerar Överspänningarna i viss
utsträckning, och i det föregående har omnämnts
erfarenhetsresultat, som peka i samma riktning; särskilt har
framhållits den minskade påkänningen på stationens
isolering och den minskade risken för splittrade
stolpar, söndersprängda isolatorer, avbrända linor samt
stolpbrand genom läckströmmar. Risken för
avbrända linor kan ytterligare reduceras, om man
använder sig av en mycket snabbt verkande
jordfels-utlösning, antingen genom den kapacitiva jordslutningsströmmen vid ojordat system, eller genom
kortslutningsströmmen vid direkt jordad nollpunkt.
Likaledes har framhållits, att jordlina omintetgör den
högst betydande isolationsförstärkning till jord, som
man får genom trästolparna. Vid valet av
kraftledningstyp har man således i allmänhet att välja mellan
att söka ernå reducering av spänningsvågens
amplitud medelst en jordlina, eller att erhålla förhöjd
isolering genom att använda ojordade trästolpar. Vid
byggandet av en ny kraftledning med trästolpar i
Skåne (Höganäsbolaget) har man försökt att
kombinera några av båda alternativens fördelar. En
typisk stolpe visas å fig. 3. Såväl jordlina som
hängisolatorer uppbäras av horisontala, impregnerade
träreglar, varvid jordlinan nedförts längs ena armen
till stolpen och vidare till jorden. Isolatorernas infästningsställen äro icke jordade och den horisontala
träarmen ökar således isolatorernas hållfasthet för
impulsöverspänningar rätt betydligt. Eftersom 3 st.
hängisolatorer kommit till användning för 33 kV, kan
fara icke anses föreligga för stolpbrand genom
läckströmmar.
Vid projekteringen av en kraftledning uppstår
alltid frågan om den merkostnad, som jordlinan
medför, är ekonomiskt berättigad. Denna fråga kan ej
generellt besvaras, men förf. anser att följande
riktlinjer kunna anses motiverade och hava stöd av
erfarenheten:
l:o) Vid kraftledningar av stamlinjetyp eller
sådana, som överföra stora energibelopp och utgöra
mycket viktiga förbindelseleder mellan kraftverken
och konsumenterna, böra alltid en eller helst två
stycken jordlinor användas, varvid desamma måste
jordas omsorgsfullt vid varje stolpe. Överförings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
