Teknisk Tidskrift / 1932. Kemi / 18 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1932 - Robert Karlberg: Kemisk rening samt avgasning av matarvatten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kiselsyra och silikater återkommer jag till längre
fram.

De utfällningar av CaCO₃ och Mg(OH)₂, som
nämnda omsättningar resultera i, äro emellertid
icke fullständigt olösliga. I lösningen stannar
alltid en del av salterna enligt Guldberg-Waages lag
om massverkan. Detta är anledningen till att de
kemiska fällningsmetoderna icke helt avlägsna de
pannstensbildande salterna. En viss resthårdhet
återstår alltid.

Vilka fällningsmedel, som böra användas, och
mängden av desamma måste i varje fall bestämmas
med stöd av en vattenanalys.

Den största utbredningen har den s. k. kalk-sodametoden
erhållit. Som namnet antyder, användes här
kalk och soda i kombination. Den lämpar sig enligt
Splittgerber bäst för vatten, som håller hög
karbonathårdhet och fri kolsyra. Om vattnet håller
obetydligt med fri kolsyra och låg karbonathårdhet
i förhållande till gipshårdhet, kan kalktillsatsen
uteslutas och endast soda användas. Om halten
magnesiumsalter är relativt hög och nian önskar hålla
den utfällande slamkvantiteten så liten som möjligt,
ersattes lämpligen kalken med natronlut, som då
användes tillsammans med soda.

Vid rening enligt kalk-soda-metoden kan 4 olika
förlopp särskiljas:

1) Tillsättning av fällningsmedlen (kalk och soda).
2) Fällningsmedlens omsättning inbördes och med
salter i råvattnet.
3) Fällningens avsättning.
4) Filtrering av vattnet.

Fig. 1 visar en utföringsform av kalk-sodareningsanläggning
enligt firma Frans Seiffert A. G., Berlin.
Råvattnet inkommer först i en vattenfördelare.
Genom denna fördelas vattnet åt tre olika håll på så
sätt, att en del av vattenmängden driver den
mätanordning, varmed sodalösningen tillsättes. En
annan del går till kalkupplösaren (till höger på
bilden) och sedan vattnet där mättats med kalk,
rinner det till reaktionskärlet. Den återstående delen

Fig. 1. Kalk-soda reningsanläggning. Frans Seiffert A. G.

Fig. 2. Diagram över det kemiska förloppet under vattenavhärdningen.

av råvattnet går genom en förvärmare till reaktionskärlet.
Slutligen filtreras vattnet i ett stenfilter.
Genom nämnda vattenfördelning blir de tillsatta
kemikaliemängderna proportionella mot totala
råvattenkvantiteten.

Förutom ovannämnda reaktioner ske bl. a.
följande:

Na₂ CO₃ + Ca (OH)₂ <–– ––> 2 Na OH + Ca CO₃ . . . (7)
Mg SO₄ + 2 Na OH <–– ––> Mg (OH)₂ + Na₂ SO₄ . . . (8)
Ca Cl₂ + Na₂ CO₃ <–– ––> Ca CO₃ + 2 Na Cl . . . (9)

Enligt reaktion (7) sker en kausticering av sodan
till natronhydrat, NaOH. Slutresultatet blir alltså
i huvudsak detsamma som om natronlut använts i
stället för kalkmjölk. Vid kalkmjölk blir dock,
såsom reaktionsformlerna visa, slammängden vid
reningen större än vid användning av natronlut.

Avhärdningen av vattnet och det kemiska
förloppet kan åskådliggöras genom diagram, och fig. 2
visar ett dylikt diagram för ett vatten med en
hårdhet av nära 20° D.

Resthårdhet och överskott av fällningsmedel.

Som förut nämnts kan avhärdningen aldrig göras
fullständig. En viss resthårdhet återstår alltid. För
att påskynda det kemiska förloppet i
reaktionsbehållaren och erhålla låg resthårdhet
arbetar mari med överskott av soda på ofta
15–30 %. Sålunda renas vattnet till
omkring 2° D. Överskottet av soda följer
matarvattnet in i pannan. I avsikt bland
annat att utnyttja sodaöverskottet
föreslog Rossel redan år 1888, att en del
vatten från pannan kontinuerligt skulle
ledas tillbaka till reaktionsbehållaren
(regenerativförfarandet). Här skulle det
i reaktionskärlet enligt (3) bildade sura
natriumkarbonatet i pannan regenereras
till soda och återkomma till
reaktionskärlet. Endast för "icke
karbonat-hårdhetens" avlägsnande förbrukades soda
enligt (6). Siarnavsättningen skulle alltså
huvudsakligen ske i reaktionskärlet.

Vid Neckarförfarandet, som icke är ett
verkligt regenerationsförfarande, återledes
också vatten från pannan till
reaktionskärlet. Grundtanken var även här, att "icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>