Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1932 - Robert Karlberg: Kemisk rening samt avgasning av matarvatten - A. H. M. Andreasen: Malefinheden i Teknikken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid mjukt vatten äro förhållandena annorlunda.
Den där vanligen relativt höga halten kiselsyra bildar
en pannsten med hög procent kiselsyra och denna
själv sätter sin karaktär på pannstenen.
Stephan har undersökt kiselsyrans förhållande i
ångpannan och han anser att vid pannsten med
under 10 % kiselsyra de skadliga verkningarna icke
träda i förgrunden. Över 10 % åter börjar
kiselsyrans på värmeöverföringen hindrande verkningar
göra sig märkbara och detta framträder särdeles
starkt, när det gäller pannsten med 20, 30, 40 och
upp till 70 % kiselsyra. Den sistnämnda är den
högsta av Stephan konstaterade halten.
Pannans konstruktion inverkar också på
kiselsyrans utfällning. I en vertikalrörspanna kan
pannstenen ha olika kiselsyrehalt i olika delar av pannan,
såsom i ett fall varierande från 1,33 % till 11,17 %.
Den sistnämnda högsta halten påträffades på det ställe,
där huvudförångningen försiggick, alltså på det mest
kritiska stället i pannan. Just detta förhållande
bl. a. var anledningen till att kiselsyran i matar
vattnet började draga allt mera uppmärksamhet till sig
i den mån avdunstningen pr m2 eldyta ökades.
Kiselsyran blev här mera vansklig än förut. Ytterligare
en anledning fanns. Vid dessa pannor måste vatten
med långt driven avhärdning användas. Under
sådana förhållanden blir enligt ovan event. pannsten
mera rik på kiselsyra och således mera skadlig än
tillförne.
Ingen av de kemiska reningsmetoderna förmår
bortskaffa kiselsyran från råvattnet, varför denna
följer med in i pannan. Endast genom destillation
kan kiselsyran avlägsnas. Med hänsyn till vad förut
sagts har man i en del fall föreslagit att icke driva
den kemiska avhärdningen allt för långt med
åtföljande hög kiselsyrehalt i event. pannsten. Å andra
sidan förfäktas den åsikten, att fullständigt
avhärdat vatten, som det kan erhållas genom permutering,
gör kiselsyran oskadlig. Här finnas inga kalksalter
med vilka kiselsyran kan omsättas till olösligt
silikat. I stället skulle den i det alkaliska vattnet bilda
lättlösligt natriumsilikat (vattenglas), som följer med
utblåsningsvattnet. Den åsikten har också förts till
torgs, att en viss minsta alkalitet i pannvattnet
under alla förhållanden skulle göra kiselsyran
oskadlig genom att hålla den kvar i löslig form. Har man
då undersökt saken närmare i ett fall, där denna åsikt
tycks blivit bekräftad genom avsaknad av
kiselsyrerik pannsten, har det visat sig, att kiselsyran dock
utfallit i olöslig form, men i en volyminös, slemmig
fällning – innehållande även Ca, Mg, Fe och Al.
Denna fällning har gått med utblåsningsvattnet.
För att få klarhet i alla dessa frågor har Stephan
sökt fastslå, i vilken form kiselsyran befinner sig i
vattnet. Allmänt rådde den uppfattningen, att
kiselsyran förekom som fri syra. Härpå grundar sig
åsikten, att pannvattnets alkalitet skulle oskadliggöra
densamma genom uppkomsten av lättlösligt
vattenglas. Stephans arbete resulterade emellertid i den
uppfattningen att kiselsyran förekom nästan uteslutande
som kolloidalt lösta silikater av Ca, Mg, Al och Fe.
Detta kolloidala tillstånd förklarar kiselsyreföreningarnas
förhållande i pannan, såsom den
uteblivna utfällningen av desamma vid de kemiska
reningsmetoderna, de emaljartade egenskaperna hos
pannsten med hög kiselsyrehalt och vidare det
faktum, att pannsten med endast kiselsyra icke påvisats
samt att överskott på alkali – om man bortser från
något enstaka fall – icke förmår bringa kiselsyran
i lösning.
Det förklarar också, att kiselsyran ibland utfaller
som hård pannsten och ibland som en geleartad
fällning. Det senare har benägenhet att ske vid starkt
salthaltigt pannvatten, där en utsaltning försiggår
enligt kolloidkemiska lagar av kiselsyran resp. dess
föreningar till en grov flockig fällning eller till slam,
som följer med utblåsningen. Det förra åter kan ske
vid låg salthalt hos vattnet via en finflockig fällning
till hård pannsten. I samklang härmed står det av
Basch och Thörner empiriskt funna villkoret för
undvikande av kiselsyrepannsten, nämligen en kraftig
utblåsning. Detta förutsätter dock sådana
betingelser i pannan att kiselsyran resp. dess föreningar
utfaller som grovflockig fällning eller slam. Det står
klart, att förloppet hos en sådan utfällning är
beroende av vätejonskoncentrationen (pH), som i sin
tur beror på alkaliteten. Här erfordras ytterligare
forskningar för att få fram alla betingelser för
ifrågavarande utfällning. Kanske man därvid bl. a.
skall kunna fastslå vissa gränser inom vilka
vätejonskoncentrationen och salthalten bör ligga för att
utfällningen skall förlöpa på önskvärt sätt.
Stephans uppfattning att kiselföreningarna
förekomma i kolloidal form, delas emellertid icke helt
av Stumper, som anser att kiselsyran ursprungligen
förekommer i molekylärdisperst tillstånd i vatten.
Han stöder denna sin uppfattning på det faktum, att
ett ultrafilter icke förmår tillbakahålla kiselsyran,
som gar igenom filtret. Det kolloidala tillståndet
beror ju som bekant huvudsakligen på kornstorleken.
Ursprungligen skulle kiselsyran och dess föreningar
uppträda som enskilda molekyler. Vid fortlöpande
indunstning av vattnet skulle molekylerna
sammansluta sig till partiklar av kolloidal storleksordning
(0,1 µ – 1 µµ) och alltså övergå från molekylärdisperst
till kolloidalt tillstånd. Härmed äro vi i
fortsättningen inne på samma väg som Stephan.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
