Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1932 - A. H. M. Andreasen: Malefinheden i Teknikken - Föreningsmeddelanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
maximiåterstod av 2,50 %, framstår betydelsen av
noggrant arbete vid siktanalysernas utförande i tydlig dager.
Laboratoriesiktar t. e. Förderreuthers eller vindsiktmaskiner
av Gonell’s konstruktion ha ju de senaste åren
kommit till användning, men dels äro de rätt dyra och
dels besitta även dessa en del olägenheter, vilka gjort att
de icke kommit till användning i större utsträckning.
En apparat som de senaste åren kommit att spela en
viss roll inom den finkeramiska industrien är den av
dr-ing. Harkort förbättrade Schultze-apparaten.
Nackdelen med densamma är att godsfinheten angives genom
en vattenströms hastighet respektive att de organ vilka
bestämma vattenhastigheten äro utsatta för förslitning
och om de icke hanteras mycket försiktigt även lätt
kunna taga skada genom åverkan.
Kärnan i hela problemet är dock att bestämma själva
kornstorleken hos de ingående delarna, först detta kan
ge en riktig bild av godsets sammansättning. Så länge
man uttrycker finheten på annat sätt får man icke den
rätta föreställningen om materialet eller de förändringar
det genomgått vid t. e. en förmalningsprocess.
I den fråga det här rör sig om kan man indela
industrien i två grupper:
a) där finheten spelar den största rollen och där den
ingående kornfinhetsfördelningen är tämligen likgiltig.
b) där jämte den uppåt begränsade kornstorleken stort
avseende måste fästas vid finhetsintervallerna.
För att taga ett specialfall kan t. e. inom den
finkeramiska industrien fältspat-porslinstillverkningen
hänföras till den första gruppen och fältspatfajans-tillverkningen
till den senare.
Om vi hålla oss till den keramiska industrien och
bortse från den historiska utvecklingen, torde bristande
kännedom om de olika malmetodernås inverkan på
godset, tillsamman med olikheterna hos de inom
respektive land förekommande råmaterialen (vilka olikheter
likaledes till en del bero på olika kornstorleksfördelning)
ha påverkat utvecklingen inom den finkeramiska
industrien på kontinenten och i England.
På kontinenten är tyngdpunkten förlagd till
framställningen av fältspatporslin och i England, samt de
länder vilka arbeta i anslutning till engelska förebilder,
till fältspatfajansen.
De processer som försiggå inom fältspatporslinet vid
bränningen äro till stor del kemiska reaktioner. För att
befordra dessa reaktioner gäller, liksom överallt annars,
att detta kan ske genom att överföra de ämnen vilka
skola reagera med varandra till så stor finhet som
möjligt. Vid tillverkningen av fältspatfajans är detta icke
en av de nödiga förutsättningarna för att lyckas, här
gäller i avsevärt större utsträckning att söka uppnå en viss
idealisk finhetsfördelning för flera av de i massan
ingående beståndsdelarna, enär annars stora olägenheter
senare kunna visa sig ifråga om godsets hållbarhet osv.
Tyskarna började inom fältspat-porslinsindustrien
redan mycket tidigt införa kulkvarnen med våtförmalning.
Densamma infodrades med ett kvartsfoder och som
malkroppar tjänstgjorde flintbollar. De stora fördelar detta
beredningsförfarande betydde gentemot de gamla
metoderna var förutom kraftbesparing och renare massa, att
ett material med avsevärt mera partiklar av de allra
finaste beståndsdelarna erhölls. Den tyska
fajansindustrien (Steingut) skyndade sig att taga efter det nya
beredningssättet. De vunno två fördelar men en
nackdel, den sistnämnda bestående i att de fingo ett malgods,
vilket icke uppvisade den ideella kornsammansättningen.
Engelsmännen ha ända fram till våra dagar bibehållit
sina gamla beredningsmetoder. Att dessa i någon mån
ha bidragit till den höga kvaliteten hos den engelska
fajansen torde vara ganska sannolikt.
Professor Andreasen har i sitt föredrag i samband
med vindsiktning framhållit de fördelar som stå att
vinna genom detta system. Vindsiktning tillhör dock
otvivelaktigt de saker som se åtskilligt enklare ut på
papperet än de i verkligheten äro. Principen att
matterialet i en kvarn, vilket är färdigmalet, så fort som
möjligt skall avlägsnas ur malprocessen är naturligtvis
i de allra flesta fall fullständigt riktig. En
förutsättning för att en vindsikt skall kunna förbättra en
malprocess’ effektivitet är emellertid att densamma ur det
inkommande godset vid en genomgång kan uttaga det
mesta av det tillräckligt finmalda materialet. För några
få ämnen torde detta vara möjligt men i många fall
måste man räkna med att ända upp till 70–80 % av det
tillförda färdiga materialet återgår till malmaskinerna.
Många ämnen visa sig nämligen besitta en viss förmåga
att baka ihop sig, särskilt gäller detta för sådana vilka
i mycket finmalet tillstånd lätt upptaga fuktighet.
En annan sak, som ur industriell synpunkt spelar en
stor roll, är att mineralmjöl ofta försäljes under
angivande av en viss återstod på ett visst siktnummer,
t. e. 4 % återstod på sikt 4 900 maskor/cm2 eller 2 %
återstod på sikt 10 000 maskor/cm2. Då man vid
vindsiktarna i regel aldrig kan förhindra att vissa större
korn ryckas med över tillsammans med mjölet, blir det
dessa överloppskorn, vilka bestämma produktionen hos
malanläggningen, då tillverkningen är inställd på att
leverera en vara med given återstod på given sikt
Föreligger då som ovan antyddes ett material, vilket har
benägenhet att klumpa ihop sig, kommer att som
slutprodukt erhållas ett material, vilket efter en siktanalys
visar sig innehålla en ovanligt stor procentsats av de
allra finaste partiklarna. Detta beror på att de finaste
beståndsdelarna i stor utsträckning återgå till
malorganet för att ytterligare bearbetas. När de sedan
efterhand avskiljas ur malprocessen och avföras såsom
färdig vara, kommer denna att innehålla en onormalt
stor procentsats av de största finheterna. Ett
botemedel mot de svårigheter som flockbildning vid
vindsiktning innebär ligger givetvis i att införa effektiva
torkanläggningar. Härigenom erhåller man samtidigt
en annan finhetskurva för samma material.
Att bedöma ett material på grundval av en viss
procent återstod å visst siktnummer är därför i många fall
icke möjligt med den grad av noggrannhet som är
önskvärt. Först när en kornfinhetsbalans föreligger, vilken
angiver de ingående partiklarnas storlek inom mycket
snäva intervaller, kan en jämförelse anställas och
materialets lämplighet för sitt ändamål, i den mån detta
avhänger av kornstorleken, bedömas.
En apparat som på ett snabbt och fullt tillförlitligt
sätt möjliggör detta skulle för maltekniken komma att
spela nära nog samma roll som den C. E. Johanssonska
måttsatsen för den mekaniska industrien. Professor
Andreasens apparat förefaller, av vad jag hittills har
varit i tillfälle att se, att betyda ett stort steg framåt
mot det eftersträvade målet: malproduktens klassifiering
efter de i materialet ingående partiklarnas storlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
