Teknisk Tidskrift / 1933. Allmänna avdelningen / 29 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 28 jan. 1933 - »Behöver en svets vara tänjbar?» av Nils Dyrssen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tvingades att hjälpa till att höja slutresultatet
genom att skjuta till av sin tänjbarhet. Man invände
då: Om detta kan vara riktigt vid överbelastningar
av statisk natur, så håller det icke streck vid
överbelastning genom stöt, ty då hinner nyss skildrade
händelseförlopp icke att utspelas. Någon deformation
av grundmaterialet får så att säga icke tid att äga rum.

Det var för att söka utröna detta, som
ifrågavarande slagdragprovserier utfördes.

Fig. 2. Slagdragprov.

Provstycket (fig. 2) utgjordes av tvenne medelst
en tvärgående svetsfog på mitten sammansvetsade
delar. "Rågen" å svetsfogen hade avplanats.
Slaget verkade i provstångens längdriktning.
Slagarbetet i ett slag var 84,3 mkg, och hammarens
anslagshastighet var cirka 5 m/sek. Vid försöken
behövdes i regel endast ett slag för att framkalla brott.
Om ett andra slag erfordrades, så ökades värdet av
slagarbetet i första slaget, 84,3 mkg, med det i det
andra slaget upptagna slagarbetet.

Vid försöken mättes provstångens förlängning,
dels i själva svetsfogen, oavsett om brottet
inträffade i eller utanför fogen, dels i provstången i dess
helhet. Försöken, som utfördes med tre provserier
å vardera av materialen St 37 och St 52 och med
användande av olika slag av elektroder
(tillsatsmaterial), visade, att om det nedsmälta materialets
sträckgräns låg under grundmaterialets, så erhölls
såväl ett lågt slagarbete som en låg förlängning,
mätt på hela provstångens längd, även om en
tillfredsställande förlängning i svetsfogen i och för sig
erhölls. Om däremot det nedsmälta materialets
sträckgräns var likvärdig med eller högre än
grundmaterialets, så erhölls ett högt slagarbete, varjämte
grundmaterialets deformationsförmåga togs i
anspråk fullt ut, vilket visade sig genom en hög
förlängning på provstången i dess helhet, under det att
förlängningen i själva svetsfogen blev mycket låg.

Försöken visa, att även vid överbelastning genom
slag ger en svetsfog, vars sträckgräns är likvärdig
med eller överlägsen grundmaterialets sträckgräns,
ett tillfredsställande slagarbete och en god
förlängning i stången i dess helhet, och att en låg
sträckgräns i svetsfogen icke kan kompenseras av en
aldrig så god tänjbarhet.

Utskottet uttalar, att det återstår att undersöka,
huruvida detta även gäller ifråga om
utmattningspåkännmgar (schwingende Dauerbelastungen).

Det vill synas, som om svenskt forskningsarbete
borde taga vid här. Man torde utan större risk våga
förutsäga, att ifråga om förmågan att motstå
utmattningspåkänningar är sträckgränsen av ännu
mera avgörande betydelse, varvid särskilt
förhållandena i övergångszonen äro av betydelse. I detta
sammanhang bortses helt från betydelsen av
inhomogeniteter i svetsfogen, såsom porositeter,
slagginneslutningar och dylikt.

Överbelastningar kunna emellertid åstadkommas
icke blott av yttre utan även av inre krafter, och
härmed är man inne på den viktiga frågan om
värmespänningarna i en svetsfog.

Vid avsvalningen efter en svetsning komma
värmespänningarna att drabba svetsfogen mycket
hårdare än delarna på sidan om svetsfogen och
detta av tre orsaker:

krympningen är störst i svetslogen, ty
avsvalningsintervallet är här störst och allra störst i
mitten av svetsfogen, som får antagas stelna sist;
i svetsfogen finnas många fler inhomogeniteter än
på andra ställen, såsom porositeter, slagg och dylikt;

materialet är i svetsfogen under hela
avsvalningsförloppet varmare än det omkringliggande
materialet, varav följer, att hållfasthetsegenskaperna äro
nedsatta.

Av detta följer som en logisk slutsats, att under
det tidsskede, som ligger mellan svetsfogens
bildande och till dess att den antagit omgivningens
temperatur, har svetsfogen bruk för allt vad den
äger av tänjbarhet, deformations- och anpassningsförmåga.

För att se vilka svårigheter som möter, kunna vi
ju tänka oss, hur en idealisk svetsfog skulle
uppföra sig. Under avsvalningen känner den sin
underlägsenhet, svårt handicapad som den är. Den ger
därför förståndigt nog efter, ja sänker till och med
sin sträckgräns till 0, så att den, när avsvalningen
är avslutad, är spänningsfri. Då lägger sig den
idealiska svetsfogen till med en sträckgräns, som är
minst lika hög som grundmaterialets och är sedan
väl rustad för att upptaga kampen för tillvaron.

Men en sådan fog finnes icke och kommer aldrig
heller att finnas.

Av svetsfogens tänjbarhet tages i varje ögonblick
under avsvalningsperioden icke mera i anspråk än
som erfordras, för att påkänningen som sjunker
genom materialets deformering, går ned till ungefär
materialets sträckgräns, sådan denna är vid den i
varje särskilt ögonblick rådande temperaturen. Om
krympspänningarna icke utjämnas, så skulle
teoretiskt, i det ögonblick avsvalningen är fullbordad,
dessa uppgå till sträckgränsen, under förutsättning,
att de vid avsvalningens avslutande stigit till eller
över denna gräns. Om nu härtill komma arbetspåkänningar,
så skulle alltså en deformering inträffa,
som skulle leda till brott, desto förr ju mindre
svetsfogen är tänjbar.

Om krympspänningarnas skadliga verkningar
skola neutraliseras, så kräves av svetsfogen en viss
tänjbarhet. Av det sagda framgår också den
utomordentliga betydelsen av, att värmespänningar
undvikas eller borttagas (spänningsglögdning, hamring).
De prov å svetsfogar, som nu äro brukliga,
utföras alltid å provstycken, som äro fria från
värmespänningar. Hur förhållandena te sig i en svetsfog
under inverkan av spänningarna under
avsvalningen, har teoretiskt diskuterats (bl. a. av
Rosenthal[1], men författaren känner icke till några

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>