Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9. 4 mars 1933
- Insänt: En ingenjörs syn på konjunkturläget, av Alvar Lenning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
INSÄNT
En ingenjörs syn på konjunkturläget.
Efterföljande reflexioner ha närmast föranletts av en
uppsats i häfte 44 av Tekn. tidskr. 1932 under rubriken
"Några hållpunkter vid bedömningen av det svenska
konjunkturläget", vilket undertecknad för några dagar
sedan tog fram till förnyad genomläsning. På ett
utrymme av 8 sidor har fil. dr J. Åkerman här givit en
sammanfattning av sina åsikter om den nuvarande
krisens natur och förlopp och dessutom angivit den
"rätta" metoden att åter få till stånd ett ekonomiskt
uppsving.
På undertecknad har emellertid dr Åkermans framställning
verkat föga övertygande. Som en fullständig
granskning skulle kräva ett oproportionerligt stort
utrymme, vill jag här beröra endast ett litet urval av
innehållet.
Den första delen av uppsatsen, som behandlar
orsakerna till kriser i allmänhet och 1929 års kris i
synnerhet, kan man i det stora hela förstå och godtaga,
helst som den utgör en resumé av motsvarande kapitel
i dr Åkermans bok "Ekonomiskt framåtskridande och
ekonomiska kriser". Därefter följer en redogörelse för
depressionens första skede, intill utgången av år 1930,
och här beklagar artikelförfattaren, att de ledande i
industristaterna icke velat erkänna den nuvarande
lågkonjunkturen som en normal (?) depression och därför
icke önskat tillgripa de normala, jämviktsåterställande
medlen. Det framgår långt senare i artikeln, att dessa
normala medel bestå av drastiska lönereduktioner och
en hänsynslös utmönstring av mindre räntabla företag.
Före krisen, säger förf., hade man föreställt sig, att en
konstant partiprisnivå innebure en garanti för en
krisfri utveckling, och efter krisen trodde man på läran
om köpkraftens uppehållande, bortseende från det
faktum, att krisen väsentligen grundas på oundvikliga
rubbningar (alla kursiveringar här och i det följande
gjorda av undertecknad) vid den snabbt ökade
konstruktionen av nya produktionsmedel, samt i förhållandet
mellan det därför nödvändiga sparandet och den
löpande konsumtionen. Är det så alldeles säkert, att
dylika rubbningar utgöra den yttersta orsaken till en
kris, eller att de nödvändigtvis måste utlösa sig i en
kris? Kan man icke lika gärna säga, att det var
överspekulation, som inledde krisen av år 1929 och att
rubbningarna inträdde i och med att krisen var ett faktum?
Man får f. ö. icke klart för sig, vad det var för fel med
proportionen mellan sparande och konsumtion år 1929.
Under depressionens andra skede, som räckte till
sommaren 1932, kom man enligt dr Åkerman allmänt
underfund med dess normala karaktär! Medan man i
Amerika och på kontinenten började gå in för
kostnadssänkning (!), lyckades man i England tack vare en
fastlåst lönenivå icke tillämpa denna princip, vilket
leder till budgetdeficit och ett frångående av
guldmyntfoten. I och med att England och de skandinaviska
länderna övergåvo guldstandarden, föllo produktion och
priser kraftigt i guldmyntfotsländerna, vilket ledde till
en intensiv likviditetskris och betydande lönesänkningar
i Förenta staterna. I pappermyntfotsländerna
inträffade en kort uppryckning i produktion och priser.
Efter några få månader äro de engelska priskurvorna
åter fallande – ja, de falla t. o. m. fortare än i de
övriga länderna. Vilka övriga länder? I Amerika får
man så slut på likviditetspaniken genom ingripande
av statsunderstödda kreditinstitut, och i Europa genom
Lausannefördraget.
Så kommer författaren till depressionens tredje
skede, som börjar i juli 1932, och som inledes med
prisstegringar och andra fördelaktiga symptom. Den
utmärkes av en ny samförståndsvilja. De nya handels-
avspärrningarna framstå såsom kortvariga krisåtgärder
under en kris, som man icke velat eller icke kunnat lösa
på direkt normal väg, dvs. genom kostnadssänkning
och överflyttning av en del av konsumtionsmöjligheterna
till de arbetslösa produktionsmedelsindustrierna.
Det är en smula svårt att här hålla med om dr
Åkermans fatalistiska och tröstlösa inställning till problemet.
Varför är det normalt att lösa en kris genom
kostnadssänkning? Är det därför att det tillgått så förr, på den
tiden när nationalekonomien icke var så omhuldad som
nu? Hur går det för övrigt till när man överflyttar en
del av konsumtionsmöjligheterna till de arbetslösa
produktionsmedelsindustrierna? Är det möjligen genom
statlig planhushållning? Alla privata initiativ på
längre sikt bestraffa sig ju under en fallande
konjunktur, medan initiativlösheten (t. e. att sätta in sina
tillgodohavanden på bank) är för varje enskild person det
som lönar sig allra bäst. Artikelförfattaren fortsätter:
Viktigast av allt är dock, att man synes ha uppgivit
tron på krisens botande genom valutadepreciering,
inflation eller kommersiell isoleringspolitik. Att den
kommersiella isoleringspolitiken icke utgör något pålitligt
botemedel mot en kris torde man säkert hålla med
författaren om, men att en valutadepreciering skulle vara
helt av ondo har man svårare att gå med på. För ett
enskilt land innebär ju en depreciering av valutan, att
prisfallet inom dess gränser hejdas – och därmed är
mycket vunnet – medan utanför dess gränser en
skärpning av prisfallet inträffar. Man måste väl säga, att
felet med valutadeprecieringen var, att densamma icke
blev universell, dvs. att man icke på en gång i hela
världen har kunnat anordna en gemensam uppskrivning av
guldets sedelvärde. Det är egendomligt att dr Åkerman
icke på ett enda ställe i sin långa uppsats vidrör frågan
om guldhushållningen i världen eller antyder att
någonting skulle kunna göras för att öka betalningsmedelsvolymen
när en prisnivå hotar att falla. Men detta
skulle icke stämma med tendensen i hans artikel, vilken
går ut på, att man genom en hänsynslös reduktion av
alla priser och på den via dolorosa, som leder över ruin
och elände skall få den nuvarande mängden sedlar att
räcka till. Dr Åkerman säger, att man medelst
lönenedpressningar får en räntabel produktion vid rådande
prisnivå. Vad har man här för garanti, att en viss
prisnivå blir rådande?
Undertecknad är, som av ovanstående torde ha
framgått, icke anhängare av den skola, som anser att med en
lågkonjunktur automatiskt följer en "sanering" av
affärslivet, resp. en önskvärd utrensning av osund
företagsamhet. Logiskt sett borde osund företagsamhet
sanera sig själv med tiden, och det på ett betydligt
smärtfriare satt under stadiga konjunkturförhållanden än i
paniktider, så jag kan icke se att mänskligheten har
mera behov av depressionstider än den behöver krig eller
pestilentia för sanering av folkmaterialet. Icke kan väl
heller någon vilja påstå, att vid slutet av en
depressionstid affärslivet skulle vara bättre rustat eller
organiserat än mitt i en högkonjunktur.
Det har sagts om den nuvarande depressionen, att den
till en väsentlig del berott på en rationaliseringskris,
och härav har man velat draga den slutsatsen, att vår
tids rationalisering vore av ondo. Med större rätt kunde
man väl istället säga, att åtskilliga rationaliseringsföretag
varit felaktigt kalkylerade, eftersom de baserats på
en i stort sett konstant prisnivå, vilken – såsom inom
bilindustrien – icke kunnat upprätthållas ens under
någorlunda konstanta konjunkturer i övrigt. Sedan
depressionen en gång börjat, har den, understödd av
olösta politiska problem, fått ett dynamiskt förlopp allt
eftersom allt flera, eljest sunda företags
bärighetskalkyler förlorat den fasta grundval, som en någorlunda fix
prisnivå utgör. "Det är prisfallet av i dag som är den
närmaste orsaken till prisfallet i morgon."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0083.html
