Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 25 mars 1933 - Teknologföreningen har förpliktelser mot sina medlemmar, av Gunnar Traneus - Årliga fackavdelningssammanträden i landsorten, av Einar Zachrisson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skickade som företagsledare. Och det är känt, att
vi ofta få nöja oss med att spela andra-plansroller,
där vår tekniska duglighet gör oss väl lämpade till
premiäraktörer. Huru länge skall detta fortfara? –
Endast den fantasilösa lättjan skyller på folklynnet.
Det finns sannerligen arbetsuppgifter nog och
över nog för en målmedveten ledning av landets
ingenjörer. Det ovan nämnda är några exempel. Man
är nästan frestad att tro, att det nuvarande sättet
för tillvaratagande av ingenjörernas angelägenheter
spelat ut sin roll. Tanken på en avlönad direktör
för föreningen tränger sig då fram. Man bävar dock
för risken – om man ej får rätte mannen – att i
stället för ett lagom mått av teknokrati få något
annat på -krati. Det är ej utan att man nu ofta
tänker på ett sådant ord i samband med föreningens
institutioner.
Samarbetet mellan huvudstad och landsort t. e.
vid besvarandet av kungl, remisser bör ej förbigås
i detta sammanhang. Det har ovan påpekats, att
teknologföreningen i regel icke finner samarbete med
landets övriga ingenjörsföreningar påkallat. Vill
landsorten göra någon mening gällande, får den
resa upp.
Författaren har några gånger deltagit i beredning
av remissvar till k. maj:t och bevarar som
dominerande intryck, att om förhandlingarna kommit att
draga ut på tiden, det må vara av aldrig så starka
motiv, så hava stockholmarna mycket svårt att härda
ut till slutet. Sedan klockan bekikats i smyg några
gånger, lägga de gärna ihop sina papper, viska till
närmaste man, att de måste på ett annat
sammanträde och försvinna med en vänlig nick till
sällskapet. Landsortsbon, som bor på nära håll, skall
passa ett tåg och dessförinnan köpa några saker åt
sin fruga, vilket han viskar till sin närmaste man,
och så småningom är sammanträdesbordet tämligen
avfolkat.
Rättvisligen bör erkännas, att det ofta kan gå till
på samma sätt vid konferenser i landsorten, i båda
fallen efter principen, att den som bor närmast har
mest ont om tid. Konsekvensen är. att en fråga har
utsikt att bli mest grundligt beredd och dryftad, om
den handlägges av långväga landsortsingenjörer,
som befinna sig i Stockholm, eller stockholmsingenjörer,
som befinna sig i landsorten!
Det är kanske svårt att råda bot för dessa
olägenheter, men huru vore det, om
stockholmsingenjörerna något mera tänkte på, att
landsortsmedlemmen kanske rest upp just för det ifrågavarande
ärendet och därför bör visas den icke överväldigande
hövligheten, att även stockholmaren ger sig tid.
Det ligger nära till hands att tro, att huvudstaden
rymmer det yppersta av ingenjörskunnighet i
landet, men det är icke alltid sant, och
teknologföreningen handlägger ofta frågor, berörande
administration, beskattning o. d., och det finnes i dylika
fall ingen som helst anledning tro, att
stockholmssynpunkterna äro de som böra dominera.
Stockholmaren, som icke arbetat i landsorten, alltså den
genuine stockholmaren, har enligt samstämmiga
iakttagelser ofta en mycket begränsad syn på tingen –
som han själv skulle vara den förste att kalla
provinsiell. Lyckligtvis hava många av föreningens
stockholmsmedlemmar arbetat längre eller kortare
tid i landsorten.
Om jag skulle sluta detta svar med att uttala
önskemål, skulle det alltså vara främst, att Svenska
teknologföreningens ledning ville vakna upp till
medvetande om sina förpliktelser, därnäst – om en
sådan gryning uteblir – att andra former för
ingenjörsintressenas representation övervägas och till
sist att stockholmarna oftare än som sker påminna
sig, att det finnes ingenjörssammanslutningar i
landsorten samt att landsortsmedlemmar av
teknologföreningen, som kosta på sig resa och besvär för
att diskutera fackfrågor i Stockholm, böra kunna
pretendera på det mått av hövlighet, som ett
oavkortat deltagande i beredningen även från
stockholmarnas sida innebär. G. Traneus.
 |
Lektor Einar Zachrisson. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
