Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 6 maj 1933 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1919 års Weimarförfattning, och dess ersättande
med en diktatur. Vidare federalismen
tillintetgörande och det största marxistiska partiets,
socialdemokratiens, fördrivande från den privilegierade
ställning dess medlemmar under det sista årtiondet
intagit, framför allt i Preussen. Och slutligen
kommunismens tillbakaträngande och hänsynslösa
bekämpande.
I detta sistnämnda hänseende kan den nya
regeringen som en damm mot den bolsjevikiska faran
från öster räkna på ett omfattande allmäneuropeiskt
stöd. Svårare blir det att i utlandets ögon
rättfärdiga den antisemitiska kampanjen, även om denna
ingalunda förts i de upprörande former som en hätsk
utlandspropaganda velat göra gällande.
I positivt hänsende blir det framför allt den
ekonomiska politikens resultat, som komma att giva den
nya regimen dess innehåll. En billigare och mindre
byråkratisk – men därför ej mindre effektiv –
socialpolitik torde komma att inaugureras. I fråga
om arbetslöshetens bekämpande bör man även komma
ihåg, att en regering som uppbäres av ett nationellt
patos härvid äger möjligheter i fråga om disciplin
och organisation – oberoende av de rent
ekonomiska förutsättningarna – som kunna medföra ett
ur folkets helhetssynpunkt bättre utnyttjande av
föreliggande möjligheter, än de som stå parlamentariska
koalitions- eller partiregeringar till buds.
I utlandspressen, särskilt den skandinaviska, har
den nya tyska regimen hittills i allmänhet icke blivit
väl mottagen. I icke ringa mån torde detta ha
berott på avsiktligt missvisande information. I den
mån så är fallet torde dock läget inom kort klarna.
Det tyska riket i Europas mitt kan nämligen icke
isoleras som Sovjetunionen i öster bakom sin
spärrade gräns.
I Österrike har den tyska regimförändringen
framkallat ett bestämt gensvar, vars verkningar helt visst
inom kort komma att framträda. Den livligaste
sympatien har dock naturligt nog kommit till uttryck i
Italien, vars politiska och sociala regim ju mycket
är befryndad med den tyska omvälvningens medel
och syften. Papen och Göring ha avlagt besök i
Rom, och ett direkt politiskt samarbete Rom-Berlin
har tydligen inletts.
Den italienske regeringschefen har emellertid
samtidigt tagit ett allmäneuropeiskt politiskt initiativ av
vittgående betydelse. Sedan man konstaterat att
avrustningskonferensen i Genève icke arbetade under
någon gynnsam atmosfär, inbjöd Mussolini den
brittiske premiärministern och utrikesministern för en
överläggning i Rom. Detta förslags framställande
hade föregåtts av en fastare sammanslutning mellan
Lilla ententens regeringar – Prag, Bukarest,
Belgrad – tydligen framkallad av oro över den
europeiska utvecklingens allt starkare tendens mot
revision av frederna i Paris 1919. Men ett forcerande
av just denna tendens är sedan flera år
kärnpunkten i den fascistiska utrikespolitiken – liksom
självfallet i den tyska och den ungerska – och när
därför Mr. Mac Donald och Sir John Simon i senare
hälften av mars gästade Mussolini i Rom, innebar
själva detta förhållande en icke oväsentlig framgång
för den italienske regeringschefens europeiska
revisionsprogram. Här hyllade den förre brittiske
arbetarledaren fascistchefen i högstämda ordalag – en
slående bild av vad tio års europeisk utveckling
inneburit – men dessutom uppgjordes här
preliminärt en "fyrmaktspakt", av innehåll, att de fyra
stormakterna – England, Frankrike, Italien och
Tyskland – skulle utöva ett slags fredsdirektorat över
Europa. Tydligen blev Mac Donald vunnen för denna
plan – som i realiteten torde syfta till Lilla
ententens och Polens skjutande åt sidan och Frankrikes
isolering i den nya "heliga allians", vars
huvudsakliga praktiska resultat givetvis väntades bli den av
Tyskland, Italien och Ungern åtrådda
fredsrevisionen. På hemvägen genom Frankrike blev
emellertid Mac Donald utsatt för lämplig bearbetning i Paris
och började åter vackla och förlora sig i dunkla
talesätt. Polens och Lilla ententens regeringar
avlät o även kraftigt formulerade protester.
Fyrmakts-paktens öde är alltså ovisst, men den är ingalunda
avförd från dagordningen. Kvar står i varje fall att
Italien och Tyskland definitivt enats på
revisionslinjen, och att England icke längre obetingat ställer
sig avvisande till denna linje, även när det gäller
vissa av fredstraktaternas territoriella bestämmelser.
De övriga ha som bekant ända sedan sin tillkomst
varit föremål för en ständigt fortgående revision.
Detta är en första betydelsefull utrikespolitisk
framgång, vilken inhöstats som en frukt av den tyska
regimförändringen.
Utan att göra något uttalande om den sedan sex
år fullföljda stora ryska industrialiseringsplanens
framgång som helhet betraktad kan man utan
tvekan konstatera talrika fall av lokala och partiella
misslyckanden. Regimens väsen kräver att i dylika
fall syndabockar offras. Ur propagandasynpunkt är
det förmånligast, om dessa äro utlänningar, då
därigenom den fundamentala dogmen om den
"kapitalistiska världens" förberedelser till överfall på
Sovjetunionen starkes och hålles vid liv.
Detta är bakgrunden till den ryska politiska
polisens process mot brittiska ingenjörer i
Metropolitan-Vickers Electrical Company, vilka medverkat vid
turbinleveranser till Dnjeprostroj. De ha anklagats
för sabotage, och efter en alla västerländska
rättsbegrepp utmanande rannsakningssimulaker med
"bekännelser" av starkt misstänkt natur ha två av dem
ådömts fängelsestraff. Straffen skulle säkerligen
blivit strängare utan de kraftiga brittiska
protestaktioner som ägt rum. Englands ambassadör avvisades
emellertid på ett enastående ohövligt sätt av
Litvinov, varefter hans återkallande var en given sak.
Efter domen har England brutit de kommersiella
relationerna med Sovjetunionen och utfärdat
importförbud för ryska varor. Detta är ett kännbart slag för
Sovjetunionen, som är stor säljare av trävaror och
nafta på den engelska marknaden. Givetvis
drabbar åtgärden också engelska intressen. Upprätthålles
importförbudet, bör ökad avsättning och höjda
salupriser kunna påräknas av de svenska och finska
träexportörerna.
Denna process ställer alla de förhållanden, som
försvåra normala handelsförbindelser med
Sovjetunionen, i en särdeles slående belysning. Den
rättstrygghet, som är grunden för all ekonomisk
verksamhet, existerar icke för utländska "kapitalistiska"
företagare i Ryssland, så länge camouflageprocesser
av denna art kunna igångsättas och genomföras, när
helst de maktägande finna lämpligt. Episoden i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
