Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 3 juni 1933 - Teknokrati, ett amerikanskt slagord, dess innebörd och syfte, av G. Settergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fulländade energetiska myntsystem, där anvisningar
på energikvantiteten fördelas bland medborgarna och
användas för deras inköp av varor, som därvid
prissättas efter sitt energiinnehåll. Veblen påstår, att
den moderna industrien är främst ett system av i
varandra ingripande mekaniska processer. Den är
snarare en organisation av mekaniska krafter och
materiella resurser, än av arbetare och verktyg. Alla
civiliserade folk lida nöd och brist, emedan
teknikerna, som äro de verkliga intellektuella ledarna
av industrierna, äro nödsakade att taga order från
politici och finansmän, som oavbrutet sabotera
produktionen. Samhällets materiella välfärd är
oupplösligt sammanbunden med det industriella
systemets riktiga handhavande, och det ligger därför i
samhällets intresse, att industrien ligger under
uteslutande kontroll av ingenjörerna, därför att de som
förut sagts ensamma äro kompetenta att handhava
den. Veblen sade sig tro, att förr eller senare skulle
ingenjörerna också inse, att de utgjorde en särskild
klass, i vars händer låg alla civiliserade länders
materiella framtid; förr eller senare skulle de
revoltera mot att industrien äges av personer, som
begagna den endast för privat vinning på
allmänhetens bekostnad. Av särskilt intresse är att Veblen
framhåller, att varje initiativ till en sådan revolt
måste grundas på moget övervägande mellan därtill
kompetenta teknici, som måste hava till sin
disposition praktiska organisationsschemata, i detalj
omfattande landets industri, dess energiresurser,
råmaterial och arbetskraft.
Det ligger snubblande nära att tro, att de mystiska
kartor eller grafiska framställningar över tretusen
olika industrier, som Scott påstod sig syssla med,
just äro de av Veblen fordrade utredningarna.
Veblen dog 1929. Oberoende av hur man
bedömer hans politiska och tekniska ståndpunkt, måste
man dock i honom se teknokratiens icke blott
lärofader utan över huvudtaget enda originella intellekt.
Hans sociala patos är utan tvivel äkta. Den bittra
indignation, som kännetecknar hans ståndpunkt, har
säkerligen haft sin naturliga utgångspunkt däri, att
han på mycket nära håll fick bevittna världskrigets
upprörande spår i Amerika: de oerhörda vinsterna,
som den amerikanska industrien och dess ägare
gjorde sig på krigsmaterialleveranserna till det
blödande Europa.
Efterföljarna.
När man från Veblen går till teknokratiens nu
levande förespråkare – jag ser då helt och hållet
bort från Scott – möter man ett antal förkunnelser,
som minst av allt kunna sägas vara originella i den
mening Veblens onekligen varit. Tvärtom möter
man nästan uteslutande andrahandsuppgifter och
sedan länge välkända fakta och påståenden, dvs.
välkända såtillvida att de redan länge funnits
tillgängliga i böcker och tidskrifter. Det häpnadsväckande
statistiska material, som teknokraterna plötsligt
framslungade, bidrog säkerligen mycket effektivt till
att hastigt draga uppmärksamheten till deras
förkunnelser och verksamhet. Men mycket snart blevo
de slagna på fingrarna beträffande en hel rad av
dessa sina uppgifter. När de till exempel med
välkända data från stålindustrien ville visa, att den
mycket starka stegringen av produktionen per arbetare
måste leda till en katastrofal nedgång uti
antalet sysselsatta – de bekräftade karakteristiskt nog
sina påståenden genom en mycket omtalad fotografi
från ett mycket modernt stålverk, där ingen arbetare
råkar vara synlig – så påvisade den verkliga
sakkunskapen, att antalet arbetare inom stålindustrien
tvärtom hela tiden varit i oavbruten stegring. I en
skräckmålning av tegelindustrien påstodo de, att fem
modernt utrustade tegelbruk skulle med 100 arbetare
kunna utföra vad som nu åstadkommes av 2 370
existerande tegelfabriker. Påståendet är minst sagt
meningslöst, enär tegel, som bekant ej tål fraktkostnader,
och en koncentration av produktionen till fem enheter
är en ekonomisk omöjlighet. Vidare förklarade de, att
en planlagd tegeibruksanläggning skulle tillverka
400 000 tegel per dag och arbetare. De togo visserligen
tillbaka uppgiften med förklaring, att de icke menat
400 000 utan 15 000, men amerikanska tegelindustriförbundet
har meddelat, att det icke känner någon
tegelfabrik, som kommit upp till mer än maximalt
3 000. Den mest verksamme författaren av denna slags
litteratur är Ackerman. Vad som råkar vara riktigt
av hans faktiska uppgifter återfinnes i Stuart Chase
kända arbete "Men and machines", som utkom 1929.
Den fullt vederhäftige Chase har därigenom, ehuru
alldeles oskyldig, stundom räknats med bland
teknokraternas auktoriteter.
Jag vill här också något beröra teknokraternas
speciella hobby, energiberäkningarna. Medelst
metoder, som lindrigt sagt utmana kritiken, hava
teknokraterna beräknat, att fram till år 1800 har
mänsklighetens maximala energikonsumtion per individ
icke i något samhälle eller vid något tillfälle
överskridit 2 000 kilogramkalorier per dag. De beräkna
vidare, att motsvarande energikonsumtion för
närvarande i Förenta staterna är 15 000 kilogramkalorier
per dag, dvs. 75 gånger större. De draga härav
på allvar den slutsatsen, att mänsklighetens historia
under 6 000 år fram till ungefär år 1800 varit
stillastående eller, såsom de uttrycka det, "statisk". Men
under de sista 130 åren har verkligen någonting
hänt. Under dessa år har mänsklighetens materiella
tillgångar, vilka stundom även kallas deras
kulturella eller civilisatoriska tillgångar, skillnaden synes
de anse vara närmast en ordfråga, stegrats 75-faldigt.
Denna stegring av energiförbrukningen är enligt
deras sätt att se orsaken till den nu rådande
världsarbetslösheten, vilken alltså är dömd att icke blott
fortfara utan även att stegras väl nästan utan gräns,
parallellt med det fortgående utnyttjandet i allt
högre grad av energikällorna. Detta resonemang
bildar utan tvivel knutpunkten i det teknokratiska
tänkandet. Den på grund av den stegrade
energiförbrukningen omedelbart hotande, ännu större
arbetslösheten kräver imperatoriskt ett ingripande.
Men av vem? Under den nuvarande krisen hava
enligt teknokraterna alla samhällsledande grupper
i tur och ordning hunnit kompromettera sig.
Nationalekonomerna, finansmännen, industrimännen
hava alla spått fel, sett fel och handlat fel,
och politikerna med Hoover i spetsen hava vidtagit
den ena åtgärden efter den andra, som påståtts vara
inledningen till en bättring, fastän krisen hela tiden
fortsatts och förvärrats. Vart skall man då vända
sig fråga teknokraterna. "Jo, till den medborgargrupp,
vars insatser visat de största framgångarna."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
