Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 46. 18 nov. 1933
- Kemiska föreningar och fasta lösningar, av Gunnar Hägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KEMISKA FÖRENINGAR OCH FASTA LÖSNINGAR.
[1]
Av docent Gunnar Hägg.
Under åren 1799 till 1807 fördes mellan två av
dåtidens förnämsta kemister, fransmännen Berthollet
och Proust, en strid, som skulle bliva av den största
betydelse för kemiens utveckling. Berthollet
förfäktade den åsikten, att det mängdförhållande
varmed två grundämnen förenade sig med varandra var
inom vissa gränser beroende av de reagerande
ämnenas mängd, och alltså variabelt. Proust
däremot ansåg, att vid en dylik förening de ingående
ämnena alltid måste bindas till varandra i konstanta
proportioner. Vi veta nu genom senare undersökningar
att Berthollet hade rätt i sin uppfattning, men
vi kunna knappast beklaga att Proust var den som i
denna lärostrid avgick med segern. Det var ändå den
stora enkelheten och fastheten i den segrande läran,
som möjliggjorde kemiens stora uppsving under dess
nu inträdande klassiska tid.
Vad som slutligen mer än Prousts egna skrifter
bringade hans uppfattning till seger var den av
Dalton i sin första form 1804 uppställda atomteorien och
vidare de otaliga av Berzelius utförda
undersökningarna, vilka alla tycktes kunna förenas med
Prousts lära. Berzelius ansåg, och detta naturligtvis
med rätta, att orsaken till de tidigare stridigheterna
på detta område troligen var att söka i den bristande
precisionen hos de kemiska analyserna och säger i
sina självbiografiska anteckningar, att "detta blev
grund till riktningen av mina vetenskapliga
bemödanden under större delen av mina verksammaste
levnadsår, d. ä. till mina arbeten över de kemiska
proportionerna’’.
År 1819 upptäckte Mitscherlich, att närbesläktade
ämnen med analog sammansättning ofta ägde
samma kristallform, dvs. voro isomorfa. Han visade
även, att ur blandningar av lösningar av dylika
ämnen ofta kristaller utskildes, som kunde innehålla de
båda ämnena i växlande proportioner. Existensen
av dylika blandkristaller, som alltså representerade
fullständigt homogena kroppar med variabel
sammansättning, kunde dock ej rubba den fasta ställning
som läran om den konstanta sammansättningen då
kommit att intaga. Det var ju ganska lätt att tänka
sig huru vissa atomer eller atomgrupper i
kristaller av det ena ämnet kunde ersättas med analoga
dylika från det andra. Man ansåg alltså de bildade
substanserna som blandningar av de båda
ursprungliga kristallarterna där blandningsfinheten blivit av
atomär storleksordning. Ett sådant betraktelsesätt
var så mycket mer förklarligt som egenskaperna hos
dylika blandkristaller tycktes additivt sammansättas
av de rena komponenternas egenskaper.
Inom kort fann man, att även substanser med olika
kristallform kunde bilda blandkristallserier. MgSO4,
7 H2O, som kristalliserar rombiskt och FeSO4,
7 H2O, som kristalliserar monoklint, bilda exempelvis,
beroende på sammansättningen, både rombiska och
monoklina blandkristaller med varandra. För
förklaring av detta förhållande antog man, att magnesiumsulfatet
hade en instabil monoklin, och järnsulfatet
en instabil rombisk form, vilka alltså skulle
medverka vid blandkristallbildningen. Det visade sig
slutligen, att, förutom blandkristailserier utgående
från de båda komponenterna, även en eller flera
intermediära blandkristallserier kunde uppträda, och
att kristallformerna hos dessa ofta voro helt skilda
från komponenternas kristallformer. Man fick då för
att kunna upprätthålla blandkristallbegreppet antaga
existensen av ytterligare flera instabila
modifikationer av komponenterna. Utan andra grunder än
uppträdandet av dylika intermediära blandkristallserier
fick man alltså ofta tilldela ett och samma ämne
möjlighet att kristallisera i ett flertal olika former, vilka
aldrig iakttagits.
Trots att alltså erfarenheten förorsakade ett
alltmera hypotetiskt underlag för den rådande
uppfattningen om blandkristallernas natur, kan denna
uppfattning sägas ha varit rådande till för knappt mer
än 20 år sedan, och kan ännu i dag komma till synes
i litteraturen. I varje fall ansågs strax fore
sekelskiftet en väsentlig skillnad föreligga mellan
kemiska föreningar och blandkristaller. En kemisk
förening ansågs fortfarande karakteriserad av sin
konstanta sammansättning, under det att åsikten om
blandkristallernas natur i överensstämmelse med vad
ovan har sagts kanske bäst framgår av själva ordet
blandkristall. Vid denna tid började visserligen det
av van’t Hoff definierade uttrycket "fast lösning" att
begagnas för blandkristaller, men gränsen mellan en
kemisk förening å ena sidan och en fast lösning eller
blandkristall å den andra ansågs i allmänhet
fortfarande vara mycket betydelsefull.
Om kemisterna alltså strävade efter att avgöra å
vilken sida av denna gräns en viss substans borde
placeras, innebär detta ej att dessa försök alltid
lyckades. Tvärtom visade sig ofta en dylik bestämning
av substansens karaktär omöjlig. Metallegeringarna
visade sig exempelvis utgöra ett område, där
klassificeringssvårigheterna blevo så framträdande att de
nästan blevo karakteristiska för hela substansgruppen.
Den som kan sägas ha inlett ett systematiskt
studium av legeringarnas kemi är den tyske forskaren
Tammann. Dennes undersökningar, som till största
delen infalla under de första 10 åren av 1900-talet,
visade att bland metallegeringarna helt andra
förhållanden äro rådande än inom den övriga kemien. I
trots därav var Tammann alltför bunden av kraven
på konstanta sammansättningar och enkla kemiska
formler, och detta i förening med den ännu alltför
outvecklade undersökningsmetodiken medförde att
knappast några resultat av större teoretisk betydelse
vunnos. Först sedan röntgenstrålarna, efter von
Laues och de båda forskarna Braggs upptäckter
åren 1912 och 1913, togos i bruk för undersökning av
kristallernas byggnad, har vår uppfattning om
legeringarnas, liksom övriga fasta kroppars, konstitution,
ställts på en säker experimentell grundval.
Röntgenundersökningarna gåvo snart vid handen,
att man i kristallgittren hos stora grupper av
[1] Meddelande vid teknologföreningens stämma den 15 nov.
1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:29:14 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933a/0426.html
