Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
14 JAN. 1933
NÅGRA KORTA DRAG UR SVENSKA
BERGSUNDERVISNINGENS HISTORIA.
I häfte 10, 1932, av denna tidskrift har
märket E. H-r refererat en uppsats av statsgeologen
Rolf Falck-Muus om den norska bergsundervisningens
175-årsjubileum, varför en kortfattad redogörelse för
den motsvarande svenska torde kunna påräkna
Intresse, så mycket mer som referenten synes anse dels
att den svenska bergsundervisningen började med
Falu bergsskolas upprättande, dels att man snart
skulle förlora sig i det ovissas dunkel, om man sökte
fastställa vår bergsundervisnings början. Så gammal
är den icke, och dess historia är, även utan vidare
forskning, i sina huvuddrag fullkomligt känd, men
vissa detaljer, varom här icke kan bli fråga, torde
behöva närmare utforskas.
Den svenska bergshanteringen var ju länge en
bondenäring och någon egentlig förändring i dess
bedrivande skedde icke, när hammarverken vid
1600-talets mitt förlades utom bergslag och de större
bruken uppkommo. Om man undantar Stora
Kopparberget och Salberget, var gruvbrytningen skäligen
enkel. Koppar, silver och järn framställdes på
fadrens vis, och stångjärnets utsmidning var ej heller
någon invecklad sak. Pojken lärde sig hanteringen
av fadern, och något av teori fanns icke och
teoretisk kunskap fattades. Svenska storhetstidens
människor voro väl heller icke mäktiga detta, och
överhuvudtaget förekommo icke några läroanstalter för
praktisk utbildning. Man borde väl t. e. tycka, att
denna tid varit i behov av militära skolor, men icke
ens sådana funnos förrän år 1738, då en artilleri- och
en fortifikationskadettkår bildades.
Det var först under frihetstiden med dess intresse
för näringarna, som en specialutbildning blev aktuell.
Behovet av en sådan yttrade sig, vad bergsbruket
beträffar, först inom administrationen för rekrytering av
kunniga tjänstemän inom bergskollegium och
bergsstaten.
När generalbergsamtet - sedermera
bergskollegium - upprättades år 1637, togos givetvis dess och
bergsstatens i orterna tjänstemän bland praktiskt
dugligt folk, och om denna rekrytering under den
första tiden är icke mycket att säga. År 1676 anmälde
sig en person för att få auskultera i kollegium och
därigenom vinna erfarenhet, men som för det första
ett sådant tillvägagångssätt icke tidigare förekommit
och det för det andra kunde befaras, att en sådan
person skulle "pretendera successionen och
preferensen för andra betjente", vilket vederbörande funno
mycket betänkligt, "eftersom man har andra, som
man gerna vill och bör försörja", blev ansökningen
avslagen. Den första auskultanten antogs likväl
redan ett par år därefter, eller den 17 oktober 1678,
och han fick många efterföljare. Om dennes
utbildning finnes icke något antecknat. Bland hans
efterföljare var väl en stor del studenter, och några hade
förstått förskaffa sig "testemonier" om sitt
välförhållande och sina insikter, men dessa voro nästan alltid
hållna i mycket svävande ordalag och sade så gott
som intet om vederbörandes kunskaper. Det kunde
knappast vara annorlunda, då examensväsendet vid
universiteten under denna tid och in på 1700-talet var
föga ordnat, och undervisningen i
naturvetenskaperna, varom det här närmast var fråga, stod på en
mycket låg ståndpunkt. Detta gav bergskollegium
senare anledning uppställa vissa villkor för
antagandet. Det slutliga resultatet av dessa fordringar blev
inrättandet av examen till bergsstaten.
Detta skedde genom det kungl, brevet den 9 mars
1750, vilken dag alltså kan betraktas som den
svenska bergsundervisningens födelsedag. Denna examen
till bergsstaten, eller bergsexamen, som den senare
kallades, säger ju genom sitt namn tydligt ifrån,
vad dess ändamål var: att utbilda
bergsstatstjänstemän, och detta är ju bl. a. bergsundervisningens mål.
Den bestod i prövning i fysik, mekanik, kemi och
geometri samt avläggande av den s. k.
hovrättsexamen, vilken senare bortföll, då bergsstatens
befattning med rättskipningen upphörde år 1849. Till
kemien räknades den tiden metallurgi, varjämte
professorn i detta ämne även hade föreläsningsskyldighet i
mineralogi. Om geologi som vetenskap kunde man
väl knappast tala vid denna tid, men sedan Torbern
Bergman år 1767 erhållit professuren i kemi kom
även geologi att föreläsas. De alltmera skärpta
fordringarna i denna examen gjorde, att den till slut
ansågs vara den svåraste universitetsexamen. Sedan
elever från bergsskolan i Stockholm år 1886 erhållit
rätt till inträde å bergsstaten, har bergsexamens
betydelse upphört. Den avlades sista gången år 1890
och ännu leva tvenne, som avlagt densamma.
Huru de teoretiska studierna än ordnades, var
likväl en praktisk utbildning ofrånkomlig. Redan år
1686 anslog Karl XI 600 daler att fördelas på två ämnessvenner eller stipendiater, och år 1699 tillkommo
ytterligare tvenne stipendier för dem, som ville förkovra sig i mekaniken, varigenom de förra
företrädesvis gåvos dem, som ville ägna sig åt den kemiskt
betonade sidan av bergsvetenskapen. Tiden för innehavandet av ett stipendium var i början icke
bestämd, och man har t. o. m. exempel på, att de rent
av blevo livstidspensioner. Först år 1794 bestämdes
tiden till sex år för att år 1814 nedsättas till tre. År
1833 indrogos de alldeles.
Dessa ämnessvenner eller stipendiater erhöllo sin
utbildning vid bergskollegii laboratorium chemicum
och laboratorium mechanicum. Mellan åren 1700 och
1832 voro stipendiaterna i kemi inalles 37 och i
mekanik 39, under det att antalet antagna auskultanter
under samma tid voro icke mindre än 667. Det var
således givet, att andra utvägar måste sökas för att
giva de övriga, som fortsatte å den bana de valt, den
erforderliga utbildningen. Den skedde genom
tjänstgöring som elever hos tjänstemän i orterna, genom
respass till inrikes eller utrikes bergverk o. d. Detta
är ju i stort sett alldeles samma krav på praktisk
utbildning, som i våra dagar uppställas. Då förlades
denna efter de teoretiska studierna. Nu före och
under dessa, vilket naturligtvis beror på teknikens
utveckling, ty utan någon kännedom om de tekniska
förhållandena kunna de studerande icke följa med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
