Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1933 - Julius Gelhaar: Om kalciumkarbid och kalkkväve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 4
TEKNISK TIDSKRIFT
APRIL 1933
KEMI
Evert NORLIN
INNEHÅLL: Om kalciumkarbid och kalkkväve, av ingenjör Julius Gelhaar. - Litteratur. -
Föreningsmed-delanden.
OM KALCIUMKARBID OCH KALKKVÄVE.
Av ingenjör JULIUS GELHAAR.
Undersökning av reaktionshastigheten mellan
kalciumkarbid och kväve.
Några år efter Francks och Caros upptäckt, att
karbiden kan absorbera kväve, utfördes en hel rad
vetenskapliga försök för att närmare utreda denna
reaktion. Särskilt sedan F. Rohte funnit att av
kalciumkarbid och kväve bildas kalciumcyanamid,
CaC2
. N2 = CaCN2
.C
och framför allt efter upptäckten att vissa tillsatser
till karbiden kunde påskynda reaktionen, utfördes
flera undersökningar, som även innefattade
bestämningar på reaktionshastigheten. De viktigaste av
dessa hava utförts av Jacoby1* och Eschmann2, på
senare åren av Erlich3 och H. H. Franck4. De
undersökningar, för vilka i det följande skall
redogöras, påbörjades, i likhet med dem som behandlats
i föregående artikel, år 1923 på Månsbo, Avesta, och
fortsattes sedermera på Ljungaverk. Avsikten med
desamma var först att något närmare bestämma
kornstorlekens inflytande på reaktionshastigheten
och även verkan av vissa tillsatser. Under försökens
gång framkom likväl en del förut icke observerade
förhållanden, som gjorde att undersökningen kom
att omfatta ett flertal faktorer, som inverka på
reaktionshastigheten. Då det skulle taga allt för stort
utrymme att anföra de till över ett-hundra gående
försöken i detalj, skall jag inskränka deras antal
till några få och hänvisar i övrigt till de diagram,
som ritats med ledning av desamma.
Den vid azoteringarna använda apparaten hade
följande utseende (fig. 1): I en 250 mm lång
elektrisk rörugn A, reglerbar med motstånden B och C,
upphettades ett 100 cm långt rör D av kvarts eller
nickel. Över röret låg ett platina-platinarhodiumelement, med lödstället i mitten av rörugnen. Pyrometerns utslag avlästes på millivoltmetern F. Det
visade sig omöjligt att anbringa pyrometern inuti
röret, emedan den då hastigt förstördes. Genom ofta
upprepade prov utröntes temperaturskillnaden
utanför och inuti röret, och innertemperaturen
korrigerades i enlighet därmed. Osäkerheten i
temperaturuppgifterna kunna nog uppgå till cirka 20°, vilket
ibland kan betyda rätt mycket för
reaktionshastigheten. En del oregelbundenheter vid azoteringarna
torde kunna bero på denna orsak.
I rörets ena ände var insatt ett kranrör E, som
dels gick till en luftpump, dels till de båda mano-
* Siffrorna hänvisa till litteraturförteckningen, som införes
i slutet av artikeln.
metrarna G och H, den ena fylld med kvicksilver,
den andra med vatten, samt slutligen till den
graderade byretten J, fylld med rent kväve och
innehållande kvicksilver som spärrvätska. Gasometern K
innehöll ett större förråd av kväve, varifrån
detsamma leddes genom tvättflaskan L, innehållande
pyrogallollösning, och sedan genom torkapparaten M,
innehållande klorkalcium, till byretten J. Gasbyrettens nivåkärl var fästat vid en hissanordning,
försedd med spärrhake.
En azotering utfördes nu på följande sätt:
Cirka 5 g karbid uppvägdes i ett nickelskepp,
vilket under vägningen var placerat i ett tillslutet
provrör och infördes därefter i röret till mitten av
rörugnen. Röret tillslöts med en gummipropp, varefter
detsamma evakuerades med en luftpump. Ugnen
upphettades och bortpumpades även de gaser som
bildades under karbidens upphettning. Först då
röret erhållit den för azoteringen avsedda
temperaturen insläpptes kväve från byretten. Genom särskilda
prov utröntes huru mycket kväve röret rymde vid
olika temperaturer. Trycket i röret hölls alltid lika
med yttre lufttrycket, vilket lätt kunde avläsas med
vattenmanometern H. Volymen av absorberat kväve
avlästes med vissa mellanrum, ända till dess någon
absorption ej längre kunde iakttagas.
I den föregående artikeln* har påvisats, att den i
* Se Teknisk tidskrift Kemi 1932, h. 11.
Fig. 1. Azoteringsapparat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
