Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1933 - Büttner: Fosforsyra som avrostnings- och rostskyddsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 JUNI 1933
KEMI
47
Som betningskärl användas lådor eller kar av förblyat järn eller trä. Baden upphettas med indirekt
ånga medelst blyrörsspiraler. Vid mycket kraftiga
röstningar eller rostanhopningar användes ett
två-badsförfarande, varvid förbetning sker i ett starkt
bad med 10-15 % fosforsyra, sedan följer spolning
med vatten och därefter betning några minuter i
2 %-igt bad för att framkalla skyddsfilmen.
Genom den råa yta, som uppkommer vid betningen,
och i synnerhet tack vare bildningen av fosfatskiktet
fästa alla färg- och lackskikt bättre på den betade
ytan än på obehandlat blankt järn.
Fosforsyrebetningen har visat sig fördelaktig i alla de industrier,
vid vilka en lämplig järnyta erfordras för följande
lackering med lufttorkande eller brännlacker, t. e.
inom cykelfabrikationen.
Ofta är det nödvändigt att för samma ändamål
rengöra järnytor, då föremålen ej kunna behandlas i
ett bad. Detta är exempelvis fallet vid tillverkning
av karosserier inom bilindustrien. I de färdiga karosseriernas inre finnas trä, filt och andra material,
som icke tåla att komma i beröring med fosforsyra.
I alla sådana fall anbringar man fosforsyra på den
yta, som skall renas, med pensel eller sprutpistol,
tvättar efter 10 minuters inverkan med vatten och
torkar efteråt med torkdukar eller blåser med
tryckluft. Den härvid använda fosforsyran måste
innehålla tillsatser, som medföra, att syran fuktar
plåtytan och löser bort eventuellt fettskikt. Goda sådana
medel finnas i handeln, t. e. det amerikanska Desoxydin och I. G:s avrostningsmedel.
Det måste påpekas, att dessa avrostningsmedel
avse specialändamål och icke äro avsedda till att
avrosta grövre järnkonstruktioner, som äro täckta av
millimetertjocka rostskikt.
Under det att vi hittills lärt känna fosforsyran som
ett medel för att avlägsna rost, varvid den dock
samtidigt utövar en rostskyddsverkan, skola vi nu gå
över till ett förfarande, som avser enbart rostskydd.
Behandlar man nämligen blankt järn med lösningar
av primära metallfosfater, så spelar
lösningsprocessen en synnerligen underordnad roll, under det att
bildning av sekundära och tertiära fosfater blir
huvudreaktionen.
Redan år 1907 föreslog Coslett att använda
zinkfosfat och järnfosfat som rostskyddslösningar och
erhöll patent på denna uppfinning. Någon tid senare
patenterade Richards likaledes ett förfarande att
framställa rostskyddande fosfatskikt, varvid han
använde manganföreningar. Dessa metoder hava icke
fått användning, enär de voro alltför empiriska och
i praktiken icke gåvo önskade resultat. Ett brukbart
förfarande utarbetades först av The Parker
Rust-proof Company i Detroit, vilket förfarande är känt
under benämningen Parker-förfarandet. Hos /. G.
Farbenindustrie A. G. har dr Büttner utarbetat en
metod, benämnd Atromentförfarandet, vilket med
goda resultat användes av järnbearbetande industrier
i in- och utlandet.
Vid förfarandet användes en blandning av primära
metallfosfater, försatt med ett litet men dock fixerat
överskott av fri fosforsyra. Blandningen benämnes
Atramentol. Införas järnföremål i en kokande
lösning härav, så angripes järnet först fast helt
obetydligt av den fria fosforsyran under bildning av
primärt fosfat. På förut angivet sätt övergår enligt
reaktionerna II och III det primära fosfatet till
sekundärt och tertiärt. Vid processen övertäckes
järnytan med ett skikt av sekundära och tertiära
komplexa metallfosfater, och så snart detta skikt blivit
tillräckligt tätt, upphör fosforsyrans inverkan, så att
vätgasutvecklingen slutar. Vätgasutvecklingen blir
i början, då järnföremålen införas i lösningen, ganska
stark, avtar sedan så småningom och upphör till slut
alldeles.
Vid metodens praktiska utförande användes en
med värmespiral försedd järnlåda, vari en 3,5 %
lösning av Atramentol i vatten upphettas till
kokning och järnföremålen nedföras. Dessa senare
måste förut vara befriade från fett och oxidskikt.
Större föremål hängas ned i badet i järntrådar,
mindre sänkas ner i järntrådskorgar eller också
användas trummor av järnplåt med hål, vilka trummor
få sakta rotera i badet. Behandlingstiden uppgår
alltefter yt- och materialbeskaffenhet från en halv
till en hel timme.
Så snart järnföremålen överdragits med ett fint
fosfatskikt, upptagas de ur badet och torka vanligen
av det upptagna värmet. Blott undantagsvis
erfordras eftertorkning i varmskåp.
De sekundära och tertiära fosfaterna hava en
gulgrå färg men giva likväl på järnytan en
sammets-svart färg, beroende på att kristallerna stå vinkelrätt
mot metallytan, så att totalreflexion uppstår.
Om också på detta sätt på järn anbringade
skyddsskikt hava en ganska god rostskyddsförmåga, så
underkastas de likväl ytterligare en efterbehandling
dels för att öka rostskyddet och dels för att få en
för det avsedda ändamålet avpassad yta. I många
fall är det tillräckligt med inoljning av de med
Atramentol behandlade föremålen. Fosfatskikt hava stor
adsorptionsförmåga och fasthålla därför mycket starkt
olja på ytan, varigenom en avsevärd hydrofob
verkan uppstår, d. v. s. vatten hindras att fukta ytan.
Härigenom höjes korrosionsbeständigheten betydligt.
I många fall behandlas järnföremålen före inoljningen i bad, vilka innehålla för detta ändamål
speciellt utexperimenterade svärtningsmedel för att få
fram likformiga, djupsvarta färgnyanser. Genom
Atrament-behandlingen ändras järnföremålens
dimensioner endast obetydligt. Enligt mätningar
uppkomma längdminskningar om endast 0,005-0,02 mm.
Vid fosfatbehandlingen inträffar strängt taget en
kompensation, enär det järn, som går i lösning,
er-sättes med fosfatskiktet, varigenom t. o. m.
precisionsskruvar icke ändras ifråga om passning i gängningen.
Tack vare den låga badtemperaturen förbliva
järnets fysikaliska egenskaper, såsom hårdhet,
elasticitet, magnetiserbarhet osv. oförändrade. Fosfatskikten
äro till viss grad elektriskt isolerade och tåla
spänningar upp till 500 volt utan genomslag. Detta har
den fördelen, att mellan skyddsskikt och metallyta
kunna icke elektriska element bildas, vilka skulle ge
upphov till korrosion.
Fosfatskikt bilda slutligen en yta, vartill färgskikt
och anstrykningar av alla slag häfta starkt fast.
Ett på fosfaterad yta anbragt lackskikt är fast
förbundet med materialet och medför mycket större
korrosionsbeständighet än ett direkt på metallytan
utstruket lackskikt. Vid lokala skador, som blotta
rena metallytan uppkommer visserligen korrosion i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
