Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1933 - Det nya väglagförslaget - Nils von Matern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
28 JAN. 1933
självständiga förvaltningsorgan är oformlig och icke
motsvarar kraven på en tidsenlig, smidigt och väl
arbetande vägorganisation."
1929 års vägsakkimniga hade föreslagit en sam-
manslagning av do nuvarande vägdistrikten till nå-
got större enheter. De hade föreslagit distrikt med
mellan 30 och 70 mils våglängd, medan de nu-
varande distrikten ha en väglängd av i medeltal 20
mil. En av de sakkunniga, herr C. I. Johansson,
hade emellertid reserverat sig till förmån för lands-
tingsdistrikt, i likhet med 1916 och 1920 års sak-
kunniga.
Enligt det förslag, som framlagts av majoriteten
bland 1929 års väg’sakkunniga, skulle de nuvarande
vägstämmorna avskaffas och i stället en ny institu-
tion, väg fullmäktige, inrättas. Dessa vägiullmäktige
skulle väljas efter graderad skala, så att en röst
skulle erhållas för varje påbörjat antal av fem väg-
skattekronor, dock högst 10 röster. För dessa val
skulle landet indelas i valkretsar, omfattande minst
l 000 personer. För varje valkrets skulle utses en
fullmäktig jämte suppleant för varje påbörjat be-
folkningstal av l 000 eller det lägre tal, som skulle
erfordras för att antalet fullmäktige för hela distrik-
tet skullt uppgå till minst 10. En överslagsberäk-
ning gåve vid handen, att minst 8000 dylika full-
mäktige skulle väljas för hela landet. Vägfullmäk-
tige skulle vara berättigade till traktamente och viss
reseersättning och skulle sammanträda minst två
gånger om året.
Vägfullmäktige skulle välja vägstyrelse för distrik-
tet och vägstyrelsen skulle utgöra distriktets verk-
ställande organ. En ledamot av vägstyrelsen skulle
utses av länsstyrelsen och utrustas med särskild be-
fogenhet. Om denne av K. B. utsedde ledamot hade
avvikande mening, skulle beslutet icke få laga kraft,
utan saken skulle hänskjutas till länsstyrelsen, som
skulle äga att besluta, som länsstyrelsen prövade
lämpligt.
Denna anordning ansåg talaren tyda på, att 1929
års vägsakkunniga icke litat på, att de av dem före-
slagna vägstyrelserna alltid skulle vara skickade att
tillvarataga det allmännas intressen. Inblandningen
av det statliga organet i den kommunala förvalt-
ningen tydde enligt hr von Matern på en svaghet i
den föreslagna organisationen, varigenom den lokala
självbestämmanderätten i betänklig grad skulle in-
skränkas. Huruvida de kommunala organen, vägsty-
relserna, verkligen skulle vilja finna sig i ett dylikt
förmyndarskap, ansåg talaren vara tvivel under-
kastat, ehuru ett dylikt förmyndarskap givetvis
skulle vara väl motiverat, på grund av att staten
betalade den övervägande delen av väghållningen.
1929 års vägsakkunniga hade vidare tänkt sig, att
det nuvarande systemet med statsbidrag till under-
hållet efter verklig kostnad skulle avskaffas, ett
system, som enligt talaren sannolikt avsevärt fördyrat
vårt vägväsende och som torde vara unikt i världen.
Hr von Matern erinrade om, att det för närvarande är
så ordnat, att staten betalar ca 75 % av de kost-
nader, som nedläggas för underhållet.
Visserligen skola, sade talaren, vägingenjörerna
granska och påstämpla alla räkningar till under-
hållet. Men det står ej i mänsklig makt att vid en
granskning, som sker en gång om året och som
gäller tusentals räkningar, verkligen kunna avgöra,
om do gjorda utbetalningarna varit skäliga. Endast
do mest påtagliga felen kunna upptäckas.
Detta onaturliga system, som just icke uppmun-
trar till sparsamhet, skulle enligt de sakkunnigas me-
ning avskaffas. Varje län skulle erhålla ett fixt be-
lopp till vägunderhållet, vilket belopp skulle uträk-
nas av central myndighet efter en viss formel. Men
hur dessa länsbidrag sedan skulle uppdelas på de
olika distrikten, därom svävade sakkunnigeförslaget
betänkligt på målet. En möjlighet voro, sade tala-
ren, att länsstyrelsen efter mer eller mindre empiriska
grunder fördelade anslaget på de olika distrikten.
Detta skulle emellertid helt visst leda till otaliga över-
klaganden. Man skulle nödgas skaffa en objektiv
grund för fördelningen och skulle då sannolikt
komma tillbaka till den gamla uppskattningen av
vägunderhållet genom särskilda förrättningar, en an-
ordning, som vore en omständig, långsam, byråkra-
tisk och dyrbar procedur, som även den säkerligen
bleve förbunden med överklaganden.
Teknologföreningens kommitté hade icke kunnat
ansluta sig till majoritetens inom 1929 års vägsak-
kunniga förslag utan ville i stället förorda införan-
det av landstingsdistrikt bl. a. av följande skäl:
1) Därigenom skulle den sakkunniga, tekniska led-
ning av väghållningen kunna skapas, som nu saknas
och som icke vore möjlig enligt de sakkunnigas för-
slag.
2) Därigenom skulle stora besparingar i väghåll-
ningen kunna uppnås genom bättre planläggning och
mer rationell organisation av arbetena samt genom
ett smidigare följande av teknikens utveckling.
3) Därigenom skulle automatiskt ska tteut j amning
inom varje landstingsområde erhållas.
4) Därigenom skulle en högst förenklad och effek-
tiv organisation erhållas, varigenom den administra-
tiva apparaten skulle inskränkas och samtidigt smi-
digt kunna anpassas efter olika förhållanden och be-
hov samt eventuella förändringar i dessa avseenden.
Därest landstingsområdet skulle införas som admi-
nistrativ enhet, kunde man antingen tänka sig, att
det beslutande organet bleve landstinget eller ock
särskilt valda länsvägfullmäktige. Ehuru denna fråga
onligt kommitténs mening vore av underordnad be-
tydelse vid jämförelse med distriktsindelningen, hade
dock kommittén förordat införandet av landstinget
som beslutande organ på grund av den enkelhet,
som därigenom skulle vinnas, då nya val därigenom
skulle bli obehövliga och då även landstinget, som
inneslöte förtroendemän från landsbygden, borde
kunna anförtros denna uppgift.
Teknologföreningens kommitté hade sålunda för-
ordat följande uttalande:
"Svenska teknologföreningen vill, med stöd av det
ovan sagda, varmt förorda, att landstingsdistrikt in-
föras som förvaltningsenhet inom vägväsendet och
att landstingen göras till beslutande organ inom
dessa."
Teknologföreningens kommitté hade vidare upp-
tagit till behandling frågan om städernas vägförvalt-
ning och därvid föreslagit följande yttrande:
^"Svenska teknologföreningen ifrågasätter, huru-
vida det icke vore tillräckligt, om vägmyndigheterna
erhölle större inflytande över planläggning och ar-
betsplaner för vägbyggnader för allmänförklarade
vägar, som skola utföras med stats- och bilskatte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
